Kemisk kirurgi där salva drar ut tumörer

0
1633

Salvor som kan oskadliggöra och dra ut tumörer ur kroppen finns det hundratals, kanske tusentals, år av beprövad erfarenhet av. Tumörer kan med hjälp av salvor avlägsnas utan att något organ förloras. Tillsammans med lämplig diet och s.k blodreningsörter har denna behandling stått sig i flera hundra år.

På elvahundratalet använde sig den tyska mystikern och abedissan Hildegard av Bingen av en salva innehållande växtsaften av viol. Hon ansåg att de aktiva ingredienserna i salvan i kontakt med cancerceller dödade dessa. Hildegard skrev också om ”vermes” som finns i organismen hos cancerpatienter och förgör dessa. ”Vermes” var något mycket smått som dör vid kontakt med salvan. Att tumörer kunde metastasera (sprida sig) kände tydligen Hildegard till. Hon rekommenderade en brygd på ingefära före operation och åtta dagar därefter för att förhindra metastaser. Under Renässansen var ett hett debattämne bland läkare huruvida användning av salvor eller kirurgi var den effektivaste metoden för cancerbehandling. Fallopius (1523-1562) var en berömd kirurg som föredrog salvor. Lite mer än ett århundrade senare pläderade Henri Ledran (1685-1770) för kirurgi. 1759 publicerade den engelske kirurgen Richard Guy en uppsats där han redogjorde för hundra kurer medelst en örtsalva vars sammansättning han vägrade att avslöja. Han hade köpt receptet av en familj som hade hemlighållit örtsammansättningen i århundraden.

Nyare tiders erfarenhet
Dr. J. Weldon Fell, som var en av grundarna till New York Academy of Medicine, publicerade 1858 sina studier angående en pasta innehållande blodrot, zinkklorid, mjöl och vatten. Fell hade uppenbarligen kännedom om att blodrot ingick i de salvor som indianerna i Nordamerika använde vid behandling av cancer. Han hade på 1850-talet flyttat från Amerika till London där han arbetade vid Middlesex Hospital. Fells arbete studerades av hans kollegor som drog slutsatsen att metoden var säker och kunde användas på inoperabla tumörer. Patienten skonades dessutom från att få brösten avlägsnade och från faran av kirurgi.
1911 publicerades boken ”Cancer: Its causes, Symtoms and Treatment” av läkaren Eli G. Jones. Han hade över 40 års erfarenhet av cancerbehandling och tycktes vara väl förtrogen med användning av salvor. Jones menade att de som endast förlitade sig till salvorna var kvackare och att remedier för inre bruk också var nödvändiga.

Recept från indianerna
Harry Hoxsey använde sig från 1920- till slutet på 1940-talet av örtteer, för inre bruk, samt salvor, för behandling av ytliga tumörer, vid sina kliniker i mellanvästern. Hoxsey hade fått recepten, som han hemlighöll, från sin farfar som i sin tur troligen erhållit dessa från indianerna. American Medical Association (AMA), amerikanska läkareföreningen, försökte 1924 att köpa recepten men Hoxsey vägrade att sälja, eftersom AMA inte kunde garantera att behandlingen skulle bli tillgänglig för allmänheten. Efter att Hoxsey vägrat göra affärer med AMA utsattes han för en förtalskampanj, varför han tvingades att stänga sina kliniker. Hoxsey, som var oljemiljonär, stämde AMA för förtal 1949 och i rättegången, som han vann, erkände AMA’s advokater att Hoxseys behandling kunde bota cancer. I boken ”What your doctor won’t tell You” berättar framlidne läkaren H. Ray Evers om sina erfarenheter av de s.k gula och svarta salvorna. – Svart och gul salva, som används omväxlande, öppnar ett hål i huden och drar ut tumören. Enligt Evers var salvorna bra vid hudcancer och brösttumörer. En hel del av dem som använt sig av salvor har föredragit att hemlighålla dess sammansättning. De amerikanska örtläkarna Samuel Thomson och John Christopher offentliggjorde emellertid innehållet i olika salvor samt örtsammansättning i de remedier för inre bruk som används för att underlätta för kroppen att eliminera nedbrytningsprodukter från tumören. Thomson och Christopher uppmuntrade också allmänheten att bota sig själv.

Flera olika salvor
Det finns flera olika sammansättningar av salvorna. I en del fall används endast en salva, i andra fall används två olika salvor. När endast en salva används innehåller denna vanligtvis en ört som har en alkaloid som aktiv beståndsdel. (Dr. Fells blodrotssalva innehåller alkaloiden sanguinarin). Denna kombineras vanligtvis med något som gör att salvan penetrerar huden samt talg för att öka salvans dragande effekt. Den salva Hildegard av Bingen använde innehöll ingen speciell penetrerande agent utan salvan absorberas av blodet när salvan sätts på huden. Användes två olika salvor är en av salvorna till för att döda tumören och den andra till för att dra ut tumören, förhindra infektioner samt vara läkande. Den salva som först appliceras på huden brukar betecknas som escharotisk (brännande eller frätande) eller som en salva som åstadkommer enucleation (gör att tumörvävnad börjar separera från frisk vävnad). Salvan gör att det alstras värme, eftersom en del salvor ökar blodcirkulationen (ex. Christophers cayennesalva), medan andra åstadkommer en kemisk reaktion som gör att det alstras värme i tumörvävnaden. Appliceras salvan på en cancerfri person händer inget särskilt utom möjligtvis att en lätt hudrodnad uppstår. Däremot kan salvan bränna till ordentligt om den appliceras på en person med cancer. I vissa fall har patienter fått feber efter applikation av den första salvan men det är ingen nackdel eftersom tumörvävnad är känsligare för temperaturhöjning än normal vävnad. (Se artikeln ”Feberns betydelse för hälsan” i nr 2/96 av 2000-Talets Vetenskap)

En kvinna med hjärntumör
En kvinna i sena trettioårsåldern hade fått högra bröstet och lymfnoderna borttagna samt tre månaders kemoterapibehandling. Fyra år efter bröstcancern fann man maligna tumörer i hjärnan och prognosen var att hon hade två månader kvar att leva. Tumörerna strålbehandlades vid ett tillfälle. Samtidigt applicerade hon salvorna i nacken vid skallbasen. Hon tillfrisknade fullständigt och enligt både kvinnan själv och hennes läkare berodde detta på att salvorna förstört tumörvävnaden, strålningen hade endast dödat de centrala delarna av tumörerna. MRI visade att tumörerna minskade avsevärt efter 5-6 veckor användning av salvorna och vid rutin-MRI avsevärt senare, fanns endast ärrvävnad. Kvinnan, som använde den svarta och gula salvan, hade feber de tre första nätterna efter applikation av svarta salvan. Efter ungefär tre veckor med gula salvan, som är dragande, gick det inte att dränera mer gulgrönt material genom hålet vid skallbasen utan området återaktiverades med svarta salvan.

Salvornas verkningsmekanism
En del salvor, t ex Hildegards, påstås kunna döda cancerceller när den kommer i kontakt med dessa. Andra salvor innehåller möjligen cancerdödande substanser och/eller så åstadkommer de en så kraftig lokal eller systemisk temperaturhöjning (feber) att tumörvävnad dukar under tack vare denna. De patologer som undersökt vad som kommer ut genom hålet i huden har inte alltid kunnat identifiera tumörvävnad. Materialet har ofta varit i flytande form eller varit död vävnad och i en del fall kallas denna ”bränd”. Eftersom salvorna även kan användas för att dra ut infektioner i kroppen, är det troligt att salvorna även drar ut de organismer som finns i tumören. Personer med erfarenhet av salvorna hävdar bestämt att dessa fungerar även om de ej sätts på i närheten av tumören.

En eller två salvor?
Används endast en salva (ex. Fells blodrotssalva) appliceras denna tills tumören lossnar och kommer ut. Efter ett tag bildas en skorpa som faller av. När detta sker, vanligtvis ett par dagar till en vecka efter att salvan först applicerats, blir ett hål synligt i huden. I vissa fall kommer tumören ut i flytande form genom hålet, i andra fall kommer tumörbitar/död vävnad ut. Salvan påsättes ånyo tills ny skorpa bildats och faller av. Detta upprepas tills det inte blir någon mer reaktion. Fördelen med att använda två salvor istället för en är att den första salvan används endast tills reaktion uppnåtts, därefter användes den dragande salvan. Detta är i regel en mildare metod än när endast en salva används. Den escharotiska salvan kan ge upphov till smärta men denna försvinner i regel efter 2-3 timmar. Att byta från den första salvan till den dragande/läkande salvan kan vara en lättnad. Nackdelen med två salvor är att en del patienter inte är tillräckligt aggressiva med den första salvan utan låter hålet i huden läka fullständigt innan de fått ut hela tumören istället för att återaktivera med den escharotiska salvan. Bestämmer man sig för att använda salvorna, används dessa tills all tumörvävnad har avlägsnats.

Hur lång tid tar det?
Hur lång tid det tar att avlägsna tumören beror på hur aggressivt salvorna används samt tumörens storlek och typ. – En kvinna som hade flera små tumörer i mjölkkörteln blev av med fyra tumörer pa två dagar men beslöt ändå att detta var tillräckligt med tid och hade bröstet amputerat. Hon ångrade sig därefter men sade att då hon hade tumörerna i bröstet så var två dagar alltför lång tid för vilken behandling som helst. Med salvorna är två månaders behandlingstid ofta inte tillräcklig men i genomsnitt tar det 3-6 veckor. Flera månaders behandlingstid är dock inte ovanligt. Risken för att cancern skall spridas i kroppen vid användning av salvorna hävdas vara obefintlig eftersom salvorna påstås kunna dra ut tumörer från kroppen även om de appliceras på annat ställe än där tumören finns.

Referenser:
Ovanstående uppgifter är hämtade från boken: ”Cancer: Salves and Suppositories” av Ingrid Naiman, publicerad av Seventh Ray Press, HCR 80, Box 34, Cundiyo, New Mexico, USA. Boken kostar 20 dollar + 10 dollar i flygfrakt. I boken finns recept, adresser till företag som säljer salvorna och örtteerna samt referenser.

Praktisk användning av två salvor
1. Lokalisera först tumören och bestäm dess utsträckning. Se om det går att få ett bandage att sitta på plats utan att detta förflyttar sig eller att rörelseförmågan blir begränsad. Testa med ett bandage utan salva för att se om det sitter bra. Undvik nerver och känsliga områden. (Vid tumör i levern skall salvan ej sättas i solar plexus och vid tumör i bröstet sättes salvan ej på vårtgården).
2. Tvätta av hudytan med 3 % väteperoxid eller etanol (brännvin) på en steril kompress.
3. Applicera ett ganska tjockt lager (0,8 cm) med den första salvan. Området bör inte vara större än 3,5 cm i diameter. Täck salvan med kompress som är något större än området på vilket salvan applicerats.
Kompressen täcks därefter med plast som tejpas med vattentät tejp så att det inte finns några öppningar. Anledningen till att bandage skall användas i samband med salvorna är att dessa skall förhindras att torka ut samt att kleta ut på större område än vad som avsetts.
4. Förvänta att hudytan börjar bli varm – detta är en normal reaktion.
Får man feber är detta inte något att oroa sig för. Tag inte och dämpa febern genom att använda läkemedel. Blir ytan mycket varm kan man lyfta på ett hörn av bandaget och kontrollera att salvan inte torkat ut och kakat sig. Om så skett avlägsnas salvan med hjälp av 3% väteperoxid eller etanol och ny salva appliceras enligt ovan. Kontrollera med 4-8 timmars intervall att salvan inte har torkat ut.
Med de flesta salvor rekommenderas att dessa får sitta på 24 timmar men blir smärtan outhärdlig kan första salvan avlägsnas och den dragande salvan appliceras fast det ännu inte gått 24 timmar.
5. Avlägsna bandaget efter 24 timmar och tvätta försiktigt området med 3% väteperoxid eller etanol. Inspektera hudytan. Har inget hänt, applicera salvan ytterligare 24 timmar. Använd inte salvan mer än 3×24 timmar sammanlagd tid.

  1. Har ingenting hänt inom denna tidsrymd, kan man avsluta processen eller applicera salvan på ett annat ställe.
  2. Syns knappnålsstora blåsor applicera salvan i ytterligare 8 timmar. Vanligtvis kan den dragande salvan appliceras så snart det finns reaktion även om denna tycks vara minimal.
  3. Har hela ytan reagerat med ansats till skorpliknande bildning så appliceras salva nummer två – den dragande salvan.

6. Den dragande salvan appliceras på samma vis som den första salvan.
Bandaget skall bytas med 8-24 timmars intervall. Rengör ytan enligt ovan.
7. När skorpan bildats så se till att den dragande salvan täcker skorpans periferi. Peta under inga omständigheter bort skorpan utan låt den lossna av sig själva. Normalt brukar området under skorpan vara hudfärgat och ömt. Det kan finnas ett hål i mitten på området. Detta kommer att vara öppet tills hela området dränerats från infektion och tumörvävnad. Hålet läks när processen är avslutad.
8. Fortsätt med den dragande salvan tills processen saktar av. Stimulera därefter området igen genom att använda den första salvan på samma sätt som förut.
9. När området ånyo aktiverats, övergå till den dragande salvan. Det är inte ovanligt att ytterligare material kommer upp till ytan.
10. När den första salvan inte ger mer respons kan processen avslutas eller ett nytt ställe aktiveras. Man skall inte aktivera mer än ett ställe åt gången. Fortsätt tills det inte finns mer tumörvävnad kvar i kroppen.

Första salva: Deep Heating Balm och Andra Salva: HS-Black
eller
Första salva: The black salve och Andra Salva: The yellow salve

 

Av: Bengt Larsson

Artikeln publicerad redan år 1997