Salvor som kan oskadliggöra och dra ut tumörer ur kroppen finns det hundratals, kanske tusentals, år av beprövad erfarenhet av. Tumörer kan med hjälp av salvor avlägsnas utan att något organ förloras. Tillsammans med lämplig diet och s.k blodreningsörter har denna behandling stått sig i flera hundra år.

På elvahundratalet använde sig den tyska mystikern och abedissan Hildegard av Bingen av en salva innehållande växtsaften av viol. Hon ansåg att de aktiva ingredienserna i salvan i kontakt med cancerceller dödade dessa. Hildegard skrev också om ”vermes” som finns i organismen hos cancerpatienter och förgör dessa. ”Vermes” var något mycket smått som dör vid kontakt med salvan. Att tumörer kunde metastasera (sprida sig) kände tydligen Hildegard till. Hon rekommenderade en brygd på ingefära före operation och åtta dagar därefter för att förhindra metastaser. Under Renässansen var ett hett debattämne bland läkare huruvida användning av salvor eller kirurgi var den effektivaste metoden för cancerbehandling. Fallopius (1523-1562) var en berömd kirurg som föredrog salvor. Lite mer än ett århundrade senare pläderade Henri Ledran (1685-1770) för kirurgi. 1759 publicerade den engelske kirurgen Richard Guy en uppsats där han redogjorde för hundra kurer medelst en örtsalva vars sammansättning han vägrade att avslöja. Han hade köpt receptet av en familj som hade hemlighållit örtsammansättningen i århundraden.

Nyare tiders erfarenhet
Dr. J. Weldon Fell, som var en av grundarna till New York Academy of Medicine, publicerade 1858 sina studier angående en pasta innehållande blodrot, zinkklorid, mjöl och vatten. Fell hade uppenbarligen kännedom om att blodrot ingick i de salvor som indianerna i Nordamerika använde vid behandling av cancer. Han hade på 1850-talet flyttat från Amerika till London där han arbetade vid Middlesex Hospital. Fells arbete studerades av hans kollegor som drog slutsatsen att metoden var säker och kunde användas på inoperabla tumörer. Patienten skonades dessutom från att få brösten avlägsnade och från faran av kirurgi.
1911 publicerades boken ”Cancer: Its causes, Symtoms and Treatment” av läkaren Eli G. Jones. Han hade över 40 års erfarenhet av cancerbehandling och tycktes vara väl förtrogen med användning av salvor. Jones menade att de som endast förlitade sig till salvorna var kvackare och att remedier för inre bruk också var nödvändiga.

Recept från indianerna
Harry Hoxsey använde sig från 1920- till slutet på 1940-talet av örtteer, för inre bruk, samt salvor, för behandling av ytliga tumörer, vid sina kliniker i mellanvästern. Hoxsey hade fått recepten, som han hemlighöll, från sin farfar som i sin tur troligen erhållit dessa från indianerna. American Medical Association (AMA), amerikanska läkareföreningen, försökte 1924 att köpa recepten men Hoxsey vägrade att sälja, eftersom AMA inte kunde garantera att behandlingen skulle bli tillgänglig för allmänheten. Efter att Hoxsey vägrat göra affärer med AMA utsattes han för en förtalskampanj, varför han tvingades att stänga sina kliniker. Hoxsey, som var oljemiljonär, stämde AMA för förtal 1949 och i rättegången, som han vann, erkände AMA’s advokater att Hoxseys behandling kunde bota cancer. I boken ”What your doctor won’t tell You” berättar framlidne läkaren H. Ray Evers om sina erfarenheter av de s.k gula och svarta salvorna. – Svart och gul salva, som används omväxlande, öppnar ett hål i huden och drar ut tumören. Enligt Evers var salvorna bra vid hudcancer och brösttumörer. En hel del av dem som använt sig av salvor har föredragit att hemlighålla dess sammansättning. De amerikanska örtläkarna Samuel Thomson och John Christopher offentliggjorde emellertid innehållet i olika salvor samt örtsammansättning i de remedier för inre bruk som används för att underlätta för kroppen att eliminera nedbrytningsprodukter från tumörer. Thomson och Christopher uppmuntrade också allmänheten att bota sig själv.

Flera olika salvor
Det finns flera olika sammansättningar av salvorna. I en del fall används endast en salva, i andra fall används två olika salvor. När endast en salva används innehåller denna vanligtvis en ört som har en alkaloid som aktiv beståndsdel. (Dr. Fells blodrotssalva innehåller alkaloiden sanguinarin). Denna kombineras vanligtvis med något som gör att salvan penetrerar huden samt talg för att öka salvans dragande effekt. Den salva Hildegard av Bingen använde innehöll ingen speciell penetrerande agent utan salvan absorberas av blodet när salvan sätts på huden. Användes två olika salvor är en av salvorna till för att döda tumören och den andra till för att dra ut tumören, förhindra infektioner samt vara läkande. Den salva som först appliceras på huden brukar betecknas som escharotisk (brännande eller frätande) eller som en salva som åstadkommer enucleation (gör att tumörvävnad börjar separera från frisk vävnad). Salvan gör att det alstras värme, eftersom en del salvor ökar blodcirkulationen (ex. Christophers cayennesalva), medan andra åstadkommer en kemisk reaktion som gör att det alstras värme i tumörvävnaden. Appliceras salvan på en cancerfri person händer inget särskilt utom möjligtvis att en lätt hudrodnad uppstår. Däremot kan salvan bränna till ordentligt om den appliceras på en person med cancer. I vissa fall har patienter fått feber efter applikation av den första salvan men det är ingen nackdel eftersom tumörvävnad är känsligare för temperaturhöjning än normal vävnad. (Se artikeln ”Feberns betydelse för hälsan” i nr 2/96 av 2000-Talets Vetenskap)

En kvinna med hjärntumör
En kvinna i sena trettioårsåldern hade fått högra bröstet och lymfnoderna borttagna samt tre månaders kemoterapibehandling. Fyra år efter bröstcancern fann man maligna tumörer i hjärnan och prognosen var att hon hade två månader kvar att leva. Tumörerna strålbehandlades vid ett tillfälle. Samtidigt applicerade hon salvorna i nacken vid skallbasen. Hon tillfrisknade fullständigt och enligt både kvinnan själv och hennes läkare berodde detta på att salvorna förstört tumörvävnaden, strålningen hade endast dödat de centrala delarna av tumörerna. MRI visade att tumörerna minskade avsevärt efter 5-6 veckor användning av salvorna och vid rutin-MRI avsevärt senare, fanns endast ärrvävnad. Kvinnan, som använde den svarta och gula salvan, hade feber de tre första nätterna efter applikation av svarta salvan. Efter ungefär tre veckor med gula salvan, som är dragande, gick