Det är inte helt ovanligt att personer i den äldre åldersgruppen utrycker att de röstar på samma parti år efter år endast för att de alltid röstat på just det partiet. Ett av de enklaste sätten att väva in trygghet i sin vardag är ju att skapa rutiner, göra saker som man tidigare gjort och som man känner sig bekväm i. Att till exempel gå och rösta på samma parti som man gjorde under Sveriges tillväxtfas gör bland annat att man upprepar ett mönster som i sin tur genererar falsk trygghet i form av en repetitiv handling, men även att man identifierar sig som den personen man var då.
Nu har den här gruppen av människor blivit så pass till åren att de antingen ska gå i pension eller redan har gjort, och jag kan ändå ha en viss förståelse för att man vill identifiera sig med den man var för sisådär 45 år sedan. Ung, alert, stark och spänstig, nyfiken på livet och allt som komma skall. Därför är det säkerligen både tryggt och bekvämt att åtminstone ha kvar en sak som gör att man känner igen sig i något, trots att åren går. Att år efter år rösta på samma färg och samma parti, trots att samhällsklimatet och politiken ser helt annorlunda ut idag än vad den gjorde då, är ofta ingenting man tar med i beräkningen.
Dock så finns det större problem i våra beteenden i jakt på dessa falska tryggheter och längtan efter att få känna samhörighet eller identifiera sig med någonting specifikt. Många gånger kan dessa olika former av begäret av att få tillhöra en grupp leda till destruktivitet både för individen själv och nära kära, familj eller ännu längre till så pass stora grupper att den falska tryggheten leder oss in i en kollektiv försämring i samhället. Sedan tidernas begynnelse har vi bevittnat otaliga gånger som massan följt den där ledaren som senare visar sig vara någonting helt annat än vad den först framställde sig som.
Att hitta syndabockar samtidigt som man pekar finger omkring sig och presenterar lösningar som endast fungerar om alla går samman och strider mot de där som gör fel, i stället för att få var och en att inse att förändringen börjar på individnivå, är ett väldigt populärt trick som fungerar i de flesta fall där man vill elda upp folkmassor och höja sig själv till skyarna. Se även på exempelvis sektledare inom religiösa rörelser och församlingar där hundratals människor som tror att de vandrar ljusets väg fogligt svansar efter de som sägs vara upplysta och lärda. Hur många gånger har man inte hört talas om våld, sexuellt utnyttjande, maktmissbruk, massjälvmord, incest och andra bedrövligheter inom dessa religiösa rörelser, där många säkerligen från början någonstans hade en god tanke med det hela som sedan spårade ur på grund av maktgalna individer.
Så fort man hamnar i en större sammankomst eller i en grupp, organisation, rörelse, parti eller kollektiv grundar det sig ofta i att man funnit likasinnade individer som man vill dela sina tankar och åsikter med och tillsammans skapa förändring. Men så fort detta sker intas alltid talarstolen och därmed även ledarrollen, och vips så har vi samma gamla typ av styre som vi ser i den värld vi så innerligt vill lämna. Vi går alltså från ett fängelse till ett annat, där en eller några få bestämmer och resten följer.
Så vad händer då när en ledare byter riktning? En som från början kanske haft vettiga åsikter och sunda idéer med hjärtat på rätt ställe, men som, precis som alla vi andra, utvecklas och förändras och börjar gå en annan väg. Följer gruppen då efter eller börjar de ifrågasätta vart de är på väg? När man äntligen funnit gemenskap och trygghet i en grupp är det väldigt lätt att klamra sig fast vid det man så innerligt vill ha. När då en ledare som man tidigare litat blint på börjar vackla så är det inte alltid så lätt att vara kritisk och självständig.
Mitt uppe i all denna härliga gemenskap är det ofta lätt att börja blunda för sådant som är mindre härligt. För det enda man vet, det är att man inte vill tillbaka till dit man var innan. Och den där ledaren, jo denne har ju gjort så mycket för den goda sakens skull och framför allt för gruppen och det gemensamma målet. Inte kan väl denne ha någon underliggande egoistisk agenda. Nej, kanske inte. Men ledarskap och piedestal kan göra vem som helst kaxig och självgod.
Så ta dig en funderare kring hela den här ledarskapsfrågan och även hur vi som vanedjur och trygghetssökande individer gärna gör samma sak om och om igen, även när det kommer till politiska åsikter eller religiösa livsfilosofier. Är det saken i sig du brinner för eller är det längtan efter att få göra det gemensamt med likasinnade i grupp? Känner du dig osäker på vilken väg du ska ta och därför även då gärna ställer dig i klungan och följer den där ledaren? Jag säger som jag brukar göra – vänd dig inåt och lyssna till din egen röst. Följ din egen sanning.
Precis som den äldre generationen fortfarande än idag röstar på en viss färg och ett specifikt parti, trots att hela skutan vänt om och sjörapporten ser helt annorlunda ut idag än vad den gjorde på mitten av 1900-talet, fortsätter många av oss att trampa i samma fotspår. Bara för att du tyckte en viss sak igår, betyder inte det att du måste ha samma åsikt idag. Det är inte farligt att ändra sig. Och bara för att en ledare gick med fackla och fana i hand förra veckan, betyder inte det att denne inte kommer vara av annan åsikt imorgon. För ledare är faktiskt bara människor, precis som vi. De kan också ändra sig, precis som vi. Allting är i konstant förändring, men genom att klamra oss fast vid individer och deras löften om en bättre morgondag, är det lätt att famla bort sig i mörkret när facklan längst framme i tåget slocknar.
Så tänd din egen fackla, skapa dig egna uppfattningar om saker och ting, sök efter din egen sanning och tillåt dig själv att utvecklas och bli bättre än den du var igår.
Bli din egen ledare.
:Martin:Nilsson., Med fackla och fana i hand
holistichalsocenter.com
SKARPT Hemsida
SKARPT Youtube
Instagram
SKARPT Podcast
