Svensk socialtjänst har ett allvarligt och djupt rotat problem: en tystnadskultur som möjliggör systematiska missförhållanden och rättsosäkra beslut i barnutredningar. Medan socialsekreterare och andra aktörer hukar sig för att ifrågasätta kollegors arbete, betalar barn och föräldrar priset i form av splittrade familjer, psykisk ohälsa och livslånga trauman.
Vi befinner oss mitt i en rättsskandal där socialtjänstens brist på objektivitet och transparens förstör liv. Beslut som fattas på bristfälliga eller direkt falska grunder leder till att barn rycks från sina hem eller utsätts för skadlig manipulation. Föräldrar som kämpar för sina barns rättigheter möter en ogenomtränglig vägg av byråkrati, där socialtjänsten hellre skyddar sitt eget system än att rätta till sina misstag.
Rättsosäkra barnutredningar och bristande källkritik
En av de största farorna inom socialtjänstens verksamhet är den obefintliga källkritiken vid utredningar. I stället för att granska uppgifter objektivt, accepteras en parts version av verkligheten utan vidare beviskrav. När en förälder lider av allvarliga psykiska sjukdomar som påverkar deras omdöme, borde det vara en självklarhet att dessa diagnoser tas i beaktning vid bedömning av deras trovärdighet. Men i stället behandlas dessa personers ord som sanning, vilket skapar en farlig situation där den manipulerande parten kan styra narrativet.
DSM-5 och modern forskning visar tydligt att diagnoser som bipolär sjukdom typ 2, återkommande polymorfisk psykos med schizofrena drag och PTSD kan påverka en persons verklighetsuppfattning och förmåga att agera rationellt. Trots detta saknar socialtjänsten ofta kunskap om hur dessa tillstånd påverkar familjedynamiken. I stället för att utreda nyanserat, tillåts dessa personer använda sina barn som vapen i en personlig vendetta, medan socialtjänsten agerar som nyttiga idioter i deras spel.
Detta problem förstärks av att socialsekreterare inte har den medicinska kompetens som krävs för att förstå de psykologiska aspekterna i komplexa familjesituationer. Man ser symtom på manipulation – såsom föräldrars försök att vända barnen mot den andra vårdnadshavaren – men väljer att ignorera det. I stället skapas en ond cirkel där oskyldiga föräldrar får sina barn bortvända, och barnen utsätts för psykisk misshandel i form av lögner och indoktrinering.
Tystnadskultur och lojalitet till systemet – inte till barnen
Socialtjänsten har utvecklat en intern kultur där kritik tystas ner och missförhållanden sopas under mattan. De som försöker säga ifrån riskerar att förlora sina jobb eller frysas ut. Denna tystnadskultur gör det omöjligt att förbättra verksamheten, eftersom fel aldrig erkänns.
När felaktiga beslut fattas, finns inga effektiva mekanismer för självrannsakan. I stället för att erkänna brister och rätta till dem, läggs locket på. Socialtjänsten fungerar som en självbevarande organism där målet inte är att skydda barnen – utan att skydda sig själva från kritik.
Det politiska ansvaret och rättssäkerhetens kollaps
Politiker och myndigheter är ytterst ansvariga för att ha skapat ett system där socialtjänsten kan agera som en oåtkomlig maktfaktor, utan insyn eller konsekvenser. När socialtjänstens beslut får större tyngd än juridiska domar, och där subjektiva uppfattningar får ersätta konkreta bevis, har vi lämnat rättsstaten bakom oss.
Det är fullständigt oacceptabelt att barnutredningar i Sverige kan baseras på hörsägen, felaktiga diagnoser och emotionella narrativ utan grundläggande rättssäkerhet. Socialtjänsten måste hållas ansvarig för de beslut som fattas – och de måste granskas av en oberoende instans.
Sverige behöver en revolution inom socialtjänsten. Vi behöver en lagstadgad skyldighet att dokumentera och följa vetenskapliga metoder vid utredningar. Vi behöver en extern granskning av alla barnutredningar där vårdnadstvister förekommer. Och framför allt behöver vi en nolltolerans mot socialtjänstens maktmissbruk.
Tystnadskulturen måste brytas – för barnens skull.
Anonym insändare, Tystnadskultur inom socialtjänsten möjliggör rättsövergrepp mot barn och familjer
