USA-sponsrad terrorism i Irak och ”konstruktivt kaos i Mellanöstern”

isis

Irak är förstasidesnyheter igen. Och återigen är bilden som presenteras för oss via västmedia en blandning av halvsanningar, lögner, desinformation och propaganda. Massmedia berättar inte att USA stöder båda sidor i Irak-konflikten. Washington stöder officiellt den Irakiska shiitiska regeringen, medan man samtidigt i hemlighet tränar, beväpnar och finansierar den sunni-islamistiska staten i Irak och Syrien (ISIS). Att stödja inflödet av terroristbrigader i Irak är lika med utländsk aggression, men massmedia berättar för dig att Obama-administrationen är ”oroade” över terroristernas handlingar.

Den officiella historien i amerikansk och merparten av västerländsk massmedia är att den aktuella situationen har orsakats av ”tillbakadragandet” som avslutades i december 2011 (mer än 200 amerikanska soldater och militärrådgivare är dock kvar i Irak). Denna beskrivning av händelseförloppet som skyller oroligheterna på det amerikanska tillbakadragandet gör ingen koppling mellan den amerikanska invasionen 2003 och ockupationen som följde. Den ignorerar också dödspatrullerna som tränats av amerikanska rådgivare i Irak i efter invasionen och som utgör hjärtat i det aktuella kaoset.

Som vanligt vill massmedia inte att du ska förstå vad som pågår. Dess mål är att skapa intryck och åsikter genom att skapa en världssyn som tjänar mäktiga intressen. På grund av detta säger de att det är ett inbördeskrig.

Vad som pågår är en process av ”konstruktivt kaos”, skapat av väst. Destabiliseringen av Irak och dess fragmentering har planerats för länge sedan och är del av den ”angloamerikansk-israeliska ’militära vägbeskrivningen’ i Mellanöstern”, vilken förklaras i följande artikel:

”Projektet, som har varit i planeringsstadiet i många år, består i att skapa en båge av instabilitet, kaos och våld som sträcker sig ut från Libanon, Palestina och Syrien till Irak, persiska viken och gränserna till det NATO-kontrollerade Afghanistan.

Det ”nya Mellanöstern”-projektet introducerades officiellt av Washington och Tel Aviv i förväntningen att Libanon skulle vara en nyckelpunkt för att styra om hela Mellanöstern och därigenom frigöra krafterna i ett ”kontrollerat kaos.” Detta ”konstruktiva kaos” – som skapar grogrund för våld och krigföring i regionen – skulle i sin tur användas för att USA, Storbritannien och Israel kan rita om kartan över Mellanöstern i enlighet med sina geostrategiska behov och mål. …

Omritandet och uppdelandet av Mellanöstern från östra medelhavsstränderna i Libanon och Syrien till Anatolien (mindre Asien), Arabiska halvön, persiska viken och den iranska högplatån, svarar mot övergripande ekonomiska, strategiska och militära målsättningar, vilka är del av en långvarig angloamerikansk och israelisk agenda i regionen…

Ett bredare krig i Mellanöstern kan resultera i omdragna gränser som är strategiskt gynnsamma för angloamerikanska och israeliska intressen…

Försöken att medvetet skapa motsättningar mellan de olika etnisk-kulturella och religiösa grupperna i Mellanöstern har varit systematiska. De är i själva verket del av en noggrant designad hemlig underrättelseagenda.

Än mer illavarslande är att många Mellanösternregeringar, som Saudiarabien, stöder Washington i att skapa splittring mellan Mellanösterns befolkningar. Det slutgiltiga målet är att försvaga motståndsrörelsen mot främmande ockupation genom en ”söndra och härska-strategi” som tjänar angloamerikanska och israeliska intressen i regionen.” (Mahdi Darius Nzemroaya, Plans for Redrawing the Middle East: The Project for a ”New Middle East”, november 2006)

Även om söndra och härska-strategin inte är ny så fungerar den fortfarande tack vare rökridåerna som läggs ut av media.

Skapandet av inbördeskrig är det bästa sättet att dela ett land i flera territorier. Det fungerade på Balkan och det är väldokumenterat att etniska motsättningar användes och utnyttjades för att förstöra Jugoslavien och dela in det i sju separata enheter.

Idag ser vi klart en balkanisering av Irak med hjälp av det imperiska favoritverktyget, nämligen beväpnade miliser, som hänvisas till som pro-demokratisk opposition eller som terrorister beroende på sammanhanget och rollen de får spela i det kollektiva medvetandet.

Västmedia och regeringsrepresentanter definierar dem inte efter vilka de är, utan efter vilka de kämpar mot. I Syrien utgör de en ”legitim opposition, frihetskämpar som kämpar för demokrati mot en brutal diktatur”, medan de i Irak är ”terrorister som bekämpar en demokratiskt vald, USA-stödd regering”:

”Välkända och dokumenterade Al Qaida-samarbetande enheter har används av USA-NATO i en antal konflikter som ”underrättelse-tillgångar” allt sedan höjdpunkten på Sovjet-Afghanistan-kriget. I Syrien utgör Al Nusrah och ISIS fotsoldaterna i den västerländska militäralliansen, som övervakar och kontrollerar rekryteringen och träningen av de paramilitära styrkorna.

Beslutet togs av Washington att kanalisera sitt stöd (i hemlighet) till förmån för en terroristenhet som opererar i både Syrien och Irak och som har logistiska baser i båda länderna. Den islamiska staten Irak och al-Shams sunnitiska kalifatprojekt råkar sammanfalla med en långvarig amerikansk agenda att dela upp både Irak och Syrien i tre separata territorier: Ett sunnimuslimskt kalifat, en arabisk shiamuslimsk republik och republiken Kurdistan.

Medan den (USA-styrda) regeringen i Bagdad köper avancerade vapensystem från USA inklusive F16-stridsflygplan från Lockheed Martin, stöds i hemlighet den islamiska staten Irak och al-Sham – vilka kämpar mot de irakiska statsstyrkorna – av västerländsk underrättelsetjänst. Syftet är att skapa ett inbördeskrig i Irak, i vilket båda sidor kontrolleras indirekt av USA-NATO.

Scenariot är att beväpna och utrusta dem, på båda sidor, finansiera avancerade vapensystem och ’låta dem slåss’…

Under begreppet inbördeskrig utkämpas ett underjordiskt aggressivt krig vilket i allt väsentligt bidrar till att ytterligare förstöra ett helt land, dess institutioner och dess ekonomi. Den hemliga operationen är del av en underrättelseagenda, ett skapad process som består i att omvandla Irak till ett öppet territorium.

Samtidigt leds allmänheten att tro att det som står på spel är en konfrontation mellan shia och sunni.” (Michel Chossudovsky, The Engineered Destruction and Political Fragmentation of Iraq. Towards the Creation of a US Sponsored Islamist Caliphate, 14 juni 2014)

Vi visste långt före starten på kriget mot terrorism att Saudiarabien var en av de största bidragsgivarna till islamistisk terrorism, men eftersom de är en trogen allierad till USA är Saudiarabien undantaget till regeln som utropades av George W. Bush efter 11 september-attackerna: ”Vi gör ingen åtskillnad på dem som utförde dessa handlingar och de som härbärgerar dem”

Faktum är att de alltid gör skillnad, särskilt när det handlar om Saudiarabien. Samtidigt som deras stöd för terrorism erkänns av mainstream-media, så ignoreras det faktum att USA (indirekt) stöder terroristenheter. Därtill kommer att mainstream-journalister aldrig tar upp frågan om varför USA inte reagerar mot de saudiska stödet till terrorister. Fakta står klart: USA stöder terrorism genom sina allierade som Saudiarabien och Qatar. Om de som formar mainstream-medias diskurs inte kan lägga ihop ett och ett är det för att de inte vill.

I Mellanöstern har Saudiarabien tjänat amerikanska intressen såväl som sina egna. Alliansen mellan USA och Saudiarabien visar föraktet som USA uppvisar mot demokrati. Bara alliansen i sig visar klart och tydligt att målet för den amerikanska invasionen av Irak inte utfördes för att ge demokrati och frihet till irakierna. För Saudiarabien skulle ett demokratiskt Irak vara en mardröm och ett hot mot sitt repressiva monarkiska styre:

”Ända sedan Saddams regim störtades 2003 har Saudiregimen varit uttalat fientliga mot Irak. Detta beror till stor del på dess djupt rotade rädsla att demokratiska framgångar i Irak skulle inspirera dess eget folk. En ytterligare orsak är det djupt rotade hatet – av Saudiarabiens extremistiska religiösa rörelse Wahhabi Salafi – mot shiamuslimer. Saudiregimen anklagar också Maliki för att ge Iran fria händer att öka sitt inflytande i Irak. Saudiregimen gör ingen hemlighet av att dess högsta prioritet är att allvarligt underminera vad de upplever som ett djupt oroande och växande iranskt inflytande.

Även om Saudiregimen kraftfullt motsatte sig USAs tillbakadragande ur Irak, blev i december 2011 Syrien snarare än Irak Saudiarabiens huvudsakliga måltavla för regimförändring. Den saudiska regimen har konsekvent hållit den Syriska Basher Al Assad-regimen som en oersättlig strategisk allierad mot huvudfienden Iran. Saudierna agerade snabbt för att hjälpa de beväpnade upprorsgrupperna genom att använda sin underrättelsetjänst, vars nyckelroll i skapandet av Jabhat Al Nusra JN belystes i en underrättelserapport som publicerades i Paris i januari 2013. Saudiregimen använde också sitt stora inflytande och kraft inte bara mot sunnitiska klanledare i västra Irak, utan också mot Saudiska medlemmar av AQI för att övertyga dem om att det huvudsakliga slagfältet måste vara Syrien och att dess slutgiltiga mål skulle vara avsättandet av Bashar Al Assads Alawite-regim, eftersom störtandet skulle bryta ryggraden på den irakiska shia-ledda regeringen och därmed tvivelsutan minska Irans grepp på Irak.” (Zayd Alisa, Resurgence of Al Qaeda in Iraq, Fuelled by Saudi Arabia, 3 mars 2014)

Från Paul Bremer till John Negroponte

Den viktigaste irakiska pusselbiten är Washingtons hemliga stöd till terroristerna. För att bättre förstå de sekteristiska våldet som plågar landet idag måste vi först förstå vad USA har gjort sedan ockupationen inleddes. Paul Bremer, författare till ”My year in Iraq, the Struggle to Build a Future of Hope” (Mitt år i Irak, kampen för att bygga en hoppfull framtid), spelade en viktig roll när han var civil guvernör över Irak 2003-2004. Hoppfull framtid för vem kan man fråga sig när man ser tillbaka på vad han gjorde under detta år. Helt klart inte för irakierna:

”När Paul Bremer upplöste den irakiska nationella säkerhetstjänsten och polisstyrkorna, skapade han en ny med legoknektar och sekteristiska miliser som stödde ockupationen. I verkligheten utgjorde de hemska brott som begicks av dessa styrkor huvudorsaken bakom det sekteristiska våldet 2006-2007.

Enligt Genèvekonventionens regler misslyckas ockupationen som Bremer representerar inte bara att skydda landets befolkning under ockupationen, de skapade också officiellt de miliser och beväpnade gäng som hjälpte dem att kontrollera landet.

Paul Bremer begick brott mot mänskligheten och genomförde etnisk rensning och folkmord i Irak genom att attackera tusentals oskyldiga civila genom inrikesministeriets och specialkommandots styrkor.” (Prof Souad N. Al-Azzawi, US Sponsored Commandos Responsible for Abducting, Torturing and Killing Iraqis. The Role of Paul Bremer, 4 januari 2014)

2004-2005 fortsatte den amerikanske ambassadören John Negroponte Bremers arbete. Med sin erfarenhet av att skapa oro i Centralamerika med hjälp av blodtörstiga dödspatruller under 80-talet. Negroponte var ”rätt man för jobbet” i Irak:

”USA-sponsrade dödspatruller rekryterades i Irak med början 2004-2005 i ett initiativ lanserat under överinseende av den amerikanske ambassadören John Negroponte, som blev stationerad i Bagdad av USA:s statsdepartement i juni 2004…

Negroponte spelade en nyckelroll i stödet och övervakandet av de Nicaraguanska Contras som var stationerade i Honduras liksom kontroll av aktiviteterna av de Honduranska militära dödspatrullerna.

I januari 2005 bekräftade Pentagon att de övervägde att:

’skapa lönnmordsgrupper av kurdiska och shiamuslimska krigare för att attackera ledarna för det irakiska upproret [motståndsrörelsen] i ett strategiskt skifte lånat från den amerikanska kampen mot vänster-gerillan i Centralamerika för 20 år sedan’.

Enligt det så kallade ’El Salvador-alternativet, skulle irakiska och amerikanska styrkor skickas för att döda eller kidnappa upprorsledare, även i Syrien där några av dem tros söka skydd. …

Lönnmordsgrupper skulle antagligen vara kontroversiella och skulle antagligen hållas hemliga.

Samtidigt som det uttalade målet i ’Irak Salvador-alternativet’ var att ’plocka ner upproret’, innebar detta i praktiken att USA-sponsrade terrorbrigader var inblandade i rutindödande av civila i syfte att skapa sekteristiskt våld. På motsvarande sätt övervakade CIA och MI6 ’Al Qaida i Irak’-enheter som var inblandade i riktade lönnmord på den shiitiska befolkningen. Värt att nämna är att dödspatrullerna skapades och tränades av hemliga amerikanska specialstyrkor.” (Prof. Michel Chossudovsky, Terrorism with a ”Human Face”: The History of America’s Death Squads, 4 januari 2013)

Nu ska vi tro att ISIS har klarat av att lägga vantarna på USA-tillverkade sofistikerade vapen. Tro inte att dessa vapen hamnade där av misstag. USA visste exakt vad de gjorde när de beväpnade och finansierade ”oppositionen” i Libyen och Syrien. Vad de gjorde var inte korkat. De visste vad som skulle hända och det var vad de ville. Några inom progressiv media talar om ”rekyl” när en underrättelse-tillgång slår tillbaka mot sina sponsorer. Glöm rekyl. Om det rör sig om rekyl, så var det en väldigt välplanerad ”rekyl”.

USA:s utrikespolitik. Misslyckad, korkad eller djävulsk

Vissa argumenterar för att USA:s utrikespolitik i mellanöstern är ett ”misslyckande” och att beslutsfattarna är ”korkade”. Den är inget misslyckande och de är inte korkade. Det är vad de vill att du ska tro eftersom de tror att du är korkad.

Vad som händer nu planerades för länge sedan. Sanningen är att USA:s utrikespolitik i mellanöstern är djävulsk, brutalt förtryckande, kriminell och odemokratisk. Den enda vägen ut ur denna blodiga röra är ”en återgång till lagen”:

”Det finns bara ett motmedel mot ”inbördeskriget” som håller på att slita sönder Irak – och det är en återgång till lag och ett återupprättande av rättvisa. Kriget som startades av regeringsföreträdare 2003 mot det irakiska folket var inget misstag: det var ett brott. Och dessa ledare ska hållas ansvariga, enligt lagen, för sina beslut.” (Inder Comar, Iraq: The US Sponsored Sectarian ”Civil War” is a ”War of Aggression”, The ”Supreme International Crime”, 18 juni 2014)

Originalartikel på engelska: globalresearch.ca

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here