Vems revolution ser vi i Mellanöstern?

arabiska våren

Upprorets vindar sveper över Mellanöstern där befolkningen länge levt under brutal diktatur. Det är dock ingen tillfällighet att demokratin lyst med sin frånvaro i regionen. Precis som den kände samhällsdebattören Noam Chomsky mycket riktigt påpekar så har länder som USA, Frankrike och Storbritannien alltid stöttat radikala islamistiska grupper för att hålla nationalistiska och demokratiska krafter borta från makten. Saudiarabien är ett tydligt exempel då landet är centralt för islamsk fundamentalism:

”Det utgör centrum för finansieringen av jihad-terror och är väst ledande allierade.”

(Noam Chomsky – This is the Most)

Anledningen till att väst motarbetat demokratiska falanger och stöttat islamistiska eller diktatoriska krafter är ju att de sekulariserade och nationalistiska grupperna i första hand vill använda naturresurserna inom den egna regionen och inte sälja ut dem till multinationella bolag i väst.

Det är ju heller ingen hemlighet att USA:s främsta allierade i regionen, Saudiarabien, är en diktatur med en i stora stycken medeltida kvinnosyn och att de varit och är en fristad för gamla diktatorer. Idi Amin, som hade 400 000 människoliv på sitt samvete, togs emot med öppna armar och nu senast Tunisens avsatte ledare Ben Ali. Sverige tillhör de länder som exporterar vapen till Saudiarabien och nyligen gjorde USA historiens största vapenaffär med landet, med en summa på 60 miljarder dollar.

1953 iscensatte USA och Storbritannien en kupp mot den demokratiskt valde Mossadeq i Iran och ersatte honom sedan med Shahens diktatur. Anledningen var förstås att Mossadeq inte ville gå i deras ledband utan tänkte nationalisera landets oljetillgångar. Det var varken första eller sista gången som eliten i väst störtade en demokratiskt vald ledare för att ersätta honom med en diktator, vilket alla som gjort sin hemläxa vet.

Under allt detta ligger förstås den klassiska dialektik som eliten använt sig av många gånger förut. Utåt sett vill ju retoriken göra gällande att man självklart vill se demokrati i dessa länder och man kan också se hur stöd ges och dialog förs med sådana grupperingar, men i realiteten har man alltid stött och haft nära samarbete med ledare som vill ha allt annat än demokrati. Väst har ju ofta sett genom fingrarna med diktaturer då det har passat den egna ekonomiska eller militärstrategiska agendan.

Var fanns till exempel USA och FN när över en miljon människor slaktades i Rwanda 1994? Annat är det när det finns olja eller militärstrategiska intressen, då är det plötsligt väldigt viktigt att värna om demokratin och man tävlar om att rapa politiskt korrekta haranger av indignation i media. Den verkliga doktrinen är, som Chomsky påpekar, att så länge folken i regionen håller sig lugna och är tysta, är allt ”väl” i diktaturerna och det är ”business as usual”, oavsett vilka uppgifter som kommer fram via olika avslöjande rapporter från till exempel Human Rights Watch eller Amnesty.

I Tunisien och Egypten har vi sett så kallade färgrevolutioner, regimskiften utan massiv blodspillan eller inbördeskrig. Revolten i Tunisien, även kallad Jasminrevolutionen, skedde snabbt och överraskade många. Startskottet sägs ha varit när en arbetslös akademiker brände sig till döds i protest mot regimen. Vreden över förtrycket, svågerpolitiken, korruptionen, fattigdomen och matpriserna exploderade. Fackföreningsrörelsen med UGTT i spetsen, länge lojala mot Ben Ali, blev sent omsider drivande.

Några veckor efter revolutionen i Tunisien, utbröt demonstrationer i Egypten, landet som för många år sedan sågs som en ledare för den progressiva arabiska nationalismen ingick med tiden ett strategiskt kompanjonskap med USA och närmade sig Israel. Dock har president Mubarak visat sig något motsträvig på senare år sett med västerländska ögon och under ett tal strax efter revolten sa Mubarak att han trodde att det internationella samfundet låg bakom revolutionen i Egypten.

I Los Angeles Times intervjuades Khalid El-Baramawy, 33, redaktör på masrawy.com som bevakar korruption och polisbrutalitet att ”Det här liknar ingen annan revolution, den har två ansikten. Det dåliga är
att vi inte kan kontrollera den, vi vet inte vad som ska ske”. Googles Wael Ghonim spelade också en viktig roll genom att värva folk via Facebook. Ahmed Maher, en av ledarna för ungdomsrörelsen ”6 April”, sedd som en av initiativtagarna till revolten, omskrivs också i Los Angeles Times.

Tidningen The Telegraph i Storbritannien publicerade dokument som Wikileaks läckt från amerikanska ambassaden i Kairo till Washington, som visade att 6 april-rörelsen haft möten med amerikanska tjänstemän i Washington månaden före revolten. Vissa bedömare gör gällande att President Mubarak avsattes för att han inte var tillräckligt lydig, han vägrade till exempel upplåta baser åt västmakterna under Irakkriget.

Sedan spred sig upproret till Jordanien och Jemen, där regimen placerade ut krypskyttar som enligt uppgift dödade över 40 demonstranter. Först avgick tre ministrar i protest och senare sparkade president Ali Abdullah Saleh hela regeringen. Dock har generaler börjat gå över till oppositionen och Saleh sitter löst. Protester uppstod även i Bahrain, det enda landet i regionen med shiamuslimsk majoritet, och med USA:s femte största militärbas, vilket fick till följd att saudierna ryckte in med militärtanks.

De sunnidominerade kungahusen och USA anklagar Iran för att elda på upproret och utrikesminister Hillary Clinton sa att ”Iran måste sluta lägga sig i Bahrains angelägenheter”. Det är föga överraskande men ironiskt men tanke på att USA mer än några andra har lagt sig i olika länders angelägenheter, inte sällan med otrolig blodspillan som följd. Eller som journalisten och historikern William Blum, före detta anställd vid USA:s utrikesdepartement, mycket riktigt har påpekat:

”Sedan andra världskriget har USA varit inblandade i störtandet av över 50 olika regeringar, de flesta demokratiskt valda, grovt blandat sig i demokratiska val i minst 30 länder, krigat och använt militära åtgärder, direkt eller indirekt i cirka 30 länder, försökt mörda mer än 50 utländska ledare, släppt bomber på folk i 30 länder och undertryckt dussintals populistiska och nationalistiska rörelser i varje hörn av världen.”

Den demokratiska oppositionen i Bahrain rasar över västs hyckleri. I en intervju med radions korrespondent Agneta Ramberg förklarade Reem Khalifa, journalist på Al Wasat, den enda oberoende tidningen i Bahrain, att visst har Iran en agenda för regionen, men det är ingen ursäkt för väst och deras allierade att slå ner en inhemsk demokratirörelse: ”Den enda anledningen till att de gör detta är att de fruktar en förändring som leder till demokrati och att deras troner och maktpositioner hotas.”

I en intervju på BBC sa Khalifa att den här gången är det annorlunda: ”Unga sunni och shia marscherar tillsammans och de skriker varken sunni eller shia, utan Bahrain. Det har vi inte sett förr.” Samma dag som saudiska stridsvagnar rullade in i Bahrain fick Khalifa ett telefonsamtal från ett saudiskt nummer där man hotade att döda både henne och hennes familj. Upproret spreds vidare till oljerika Libyen där FN med USA i spetsen nu upprättat en flygfri zon och västmakterna attackerat Khadaffis ställningar. Ansedde journalisten John Pilger skrev nyligen:

”Hyckleriet är välbekant när USA och Storbritannien letar efter en ursäkt att invadera ännu ett oljerikt arabland. Överste Khadaffi är galen och blodbesudlad, medan hjärnorna bakom den invasion som dödade en miljon irakier och kidnappade och torterade i vårt namn är fullkomligt sunda, aldrig blodbesudlade och än en gång smakdomare vad gäller stabilitet.”

Därmed inte sagt att Khadaffi inte är en skurk, men denne diktator har vi länge sett le i kapp med kompisar som Berlusconi och andra ledare i väst. Forskare som Alan Watt menar att västmakternas tal om att sprida demokrati till Mellanöstern inte har något med mänskliga rättigheter eller demokrati att göra. Vad det verkligen handlar om är att ta makten över naturresurserna, upprätta militärstrategiska baser, implementera det västerländska marknadsekonomiska systemet och att slå sönder den i Mellanöstern så traditionellt starka familjegemenskapen.

”Familjen är de sista resterna av stammen”, förklarar Watt och menar att det är viktigt för eliten att vi inte för vidare gammal kunskap och visdom mellan generationerna utan att de får indoktrinera oss via skolan, tv och tidningar. I väst är ju familjen redan under upplösning i mycket hög grad. Historikern William Engdahl menar att vad vi ser är ännu ett exempel på iscensatta revolutioner för att införa den agenda eliten i väst planerar.

Författaren Webster Tarpley går till och med så långt att han antyder att Mubarak plockades bort för att han motsatte sig USA:s planer att ordna ett block av sunniarabiska stater med Saudiarabien, Egypten, Jordanien och Gulf-staterna under ett amerikanskt kärnvapenparaply skuldra vid skuldra med Israel, i syfte att konfrontera och strida mot Iran, Syrien, Hizbollah och deras shiitiska och radikala allierade.

(Mubarak Toppled by CIA Because He Opposed US Plans for War with Iran)

Låt oss hoppas de har fel och att folken i arabvärlden kan börja lyfta sig ur decennier av mentalt, fysiskt och andligt förtryck och istället gå mot en utveckling där demokrati och mänskliga rättigheter kan frodas istället för att de ska behöva agera brickor i ett spel som innebär maktkamper, girighet och förtryck mot barn, kvinnor, män och oliktänkande.

Det vore inte en dag för tidigt.

Källor:
Behind the Arab revolt is a word we dare not speak
Alan Watt on NationalIntelReport – We Go Through the Abyss Stumbling for Sight

Artikel skriven av Michael Delavante

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here