Häromdagen utnämnde tidningen Fokus författaren och debattören Jens Ganman till årets svensk. Något som väckt ont blod och mer eller mindre infantila kommentarer från diverse inbillade godhetsapostlar. I en artikel på Sydsvenskan kallade Moa Berglöf Ganman för ”de självutnämnda Sverigevännernas mesta kelgris” och beskrev honom som en högersatiriker som provocerar med främlingsfientlighet. (1) Det är förmodligen ingen tillfällighet att artikeln illustreras av en vajande svensk flagga. I Berglöfs värld tycks det fullt rimligt att Ganman och alla som uppskattar honom är potentiella nationalister med en vurm för högerextremism. ”2015 var volontären årets svensk. I år blev det tydligen rasisten,” (2) twittrade hon senare.

Ganman kontrade med att erbjuda 10 000 kronor till Berglöf att donera till valfritt antirasistiskt välgörande ändamål om hon kunde presentera konkreta bevis på att han är ”rasist.” Berglöf slog ifrån sig och hävdade att ”rasisten” är en abstrakt symbol samt att priset till Ganman går till den rörelse som har förändrat debatten i en rasistisk riktning. Hon hävdade sedan att Ganman och flera andra har bidragit till denna ”rasistiska riktning.” (3) ”Moa, du har offentligt kallat mig ”rasist,” svarade Ganman svarade. ”Fånigt att gömma sig bakom bortförklaringar. Helt ok om du tycker det personligen men av rent juridiska skäl kanske du ska presentera konkreta bevis? Jag höjer min donation till 20 000 om du lyckas.” (4)

Berglöf, som är före detta talskrivare åt Reinfeldt, skrev dessutom att ”högerkanten i svensk politik har flyttat fram positionerna” och beskriver alltså Ganman som en högerskribent som bidrar till rasism. Om Berglöf hade gjort sin hemläxa hade hon vetat att Ganman kommer från en lång familjetradition av vänstersympatisörer som alltid röstat rött och att han själv gjort det flera gånger. Hon skulle även vetat att Ganman arrangerat konserter på HVB-hem och att hans gode vän och kollega Mustafa Panshiri är invandrare och landets första polis från Afghanistan.

Onekligen en märklig resumé för en suspekt rasist som går i bräschen för de högerpopulistiska krafterna i Sverige.

Ganman vänder sig emot att politiker, journalister och till och med forskare blundar för, skönmålar och stundtals även fönekar de enorma problem som uppstått i Sverige de senaste åren: En galopperande gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, rånvåg mot barn och gamla, attacker mot blåljuspersonal, bilbränder, klanstyre, radikalisering och hedersvåld. När så vissa personer påtalat problemen, och som i Ganmans, Tino Sanandajis och Joakim Lamottes fall, dokumenterat problemen med fakta, statistik och filmreportage, har man ofta avfärdat eller hånat dessa och försökt misstänkliggöra dem genom att tala om en brun ”svans.”

Andreas Magnusson på magasinet Paragraf var en annan skribent som retade upp sig på utnämningen av Ganman. Magnusson beskriver honom som någon ”som ritar tårtdiagram för en växande skara icke-läskunniga människor med högervärderingar. Sådana som vill få sina färdigpaketerade slagord i pekboksformat. (5) Magnusson som helst hade sett att priset gått till en kvinna, eller ännu hellre till Greta Thunberg, hävdar vidare i sarkastisk ton att ”om priset nödvändigtvis ska gå till en medelålders man så borde väl ändå Jean Claude Arnault och Horace Engdahl ligga bättre till? Det har ju trots allt skrivits en hel del om dem.” (6)

Även dramatikern och skribenten Martina Montelius var rejält upprörd över valet av Jens Ganman som årets svensk. I en satirisk artikel med illa dold avsmak så tog hon i ända från tårna för att avfärda honom: ”Istället för att leka att vi ogillar Sverigedemokraterna tycker jag att vi bara lägger av en brakare och bänkar oss framför en äktsvensk julsändning med Bert Karlsson som värd, skrev Montelius, ”och sedan kan vi käka en blodig biff och dra till Thailand där vi kan få träffa riktiga, svenska karlar och kvinnor som inte hattar omkring i fittmössor och talar i tungor om hur bra det vore om Sverige blev en MENA-koloni.” (7)

Johannes Klenell på tidningen Arbetet var minst lika förbannad. Klenell beskriver Ganman som en narcissist som älskar att höra sin egen röst. ”Han har, i likhet med Joakim Lamotte, en publik som drar i en extrem riktning,” (8) påstår Klenell. ”Det gör att han verkar i en tydligt politiskt främlingsfientlig kontext.” Det faktum att att åtskilliga människor runtom i det här landet, däribland jag själv, uppskattar Ganmans arbeten, utan att för den skull ha det minsta till övers för främlingsfientlighet eller rasism, är något som inte tycks ha föresvävat Klenell.

Klokare och mer sansade röster gladdes dock åt valet. ”Det här är underbart. Nu går ni alla och läser Ganmans roman De som kommer för att ta dig,” (9) skrev Paulina Neuding, europeisk redaktör för engelskspråkiga nättidskriften Quillette. Adam Cwejman redaktör på Göteborgs-posten, skrev: ”Ganman är en konträr. Skulle han befinna sig i något sammanhang där alla är eniga så kommer han garanterat vara motvalls. Bara för att. Precis så måste en samhällskildrare, eller satiriker för den delen, fungera för att vara tillräckligt skarp. Det spelar ingen roll om personen i fråga är vänster, höger eller är ointresserad av politiska etiketter.” (10)

”Som brukligt är behöver man inte prestera några belägg eller ens någon riktig motivering när man förser en meningsmotståndare med detta exceptionellt nedsättande epitet,” (rasist) (11) skrev Jörgen Huitfeldt på Kvartal. ”Så är Jens Ganman en person som kommer att beskrivas som en framsynt sanningssägare så småningom?” Frågar sig Huitfeldt. ”En tänkare vars samhällskritik betraktas som sunt förnuft om tio eller hundra år? Inte vet jag. Men obekväm är han och sådana behöver vi fler av även om de skapar skavsår i konsensusland.” (12)

Mångsysslaren Ganman, som länge arbetade som frilansjournalist, skrivit flera böcker och gett ut musik, har på senare år gjort sig känd som landets vassaste satiriker. Via sina populära cirkeldiagram,(13) även kallad tårtdiagram, där han träffsäkert och lättfattligt sätter fingret på några av de viktigaste frågorna i vår samtid, har han nått en stor och bred publik på internet. Tillsammans med Panshiri skrev Ganman dessutom den bästsäljande boken ”Det lilla landet som kunde,” (14) i ett försök att utröna varför den svenska integrationen fungerar så uselt.

”Jag kan konstatera att saker som vi pratade om i den boken då, de är högaktuella nu,” berättade Ganman i en intervju på Nyheter idag, ”men då var det väldigt få som tog i den boken ens med tång, det var väl Sakine Madon, Widar Andersson och några till som vågade recensera den. Jag tror att många skulle bli förvånade om de läste den nu för de skulle inse att ”oj, vi skulle ju kunna ha haft den här debatten konstruktivt för flera år sedan.” (15)

Ganman, som hävdar att de som kallar sig journalister i Sverige i själva verket är aktivister, har retat upp många bland annat genom att beskriva vad han kallar ”etablissemangets institutionaliserade hyckleri i frågor som rör till exempel invandring och integration.” (16)