Valet av Jens Ganman inger hopp

Häromdagen utnämnde tidningen Fokus författaren och debattören Jens Ganman till årets svensk. Något som väckt ont blod och mer eller mindre infantila kommentarer från diverse inbillade godhetsapostlar. I en artikel på Sydsvenskan kallade Moa Berglöf Ganman för ”de självutnämnda Sverigevännernas mesta kelgris” och beskrev honom som en högersatiriker som provocerar med främlingsfientlighet. (1) Det är förmodligen ingen tillfällighet att artikeln illustreras av en vajande svensk flagga. I Berglöfs värld tycks det fullt rimligt att Ganman och alla som uppskattar honom är potentiella nationalister med en vurm för högerextremism. ”2015 var volontären årets svensk. I år blev det tydligen rasisten,” (2) twittrade hon senare.

Ganman kontrade med att erbjuda 10 000 kronor till Berglöf att donera till valfritt antirasistiskt välgörande ändamål om hon kunde presentera konkreta bevis på att han är ”rasist.” Berglöf slog ifrån sig och hävdade att ”rasisten” är en abstrakt symbol samt att priset till Ganman går till den rörelse som har förändrat debatten i en rasistisk riktning. Hon hävdade sedan att Ganman och flera andra har bidragit till denna ”rasistiska riktning.” (3) ”Moa, du har offentligt kallat mig ”rasist,” svarade Ganman svarade. ”Fånigt att gömma sig bakom bortförklaringar. Helt ok om du tycker det personligen men av rent juridiska skäl kanske du ska presentera konkreta bevis? Jag höjer min donation till 20 000 om du lyckas.” (4)

Berglöf, som är före detta talskrivare åt Reinfeldt, skrev dessutom att ”högerkanten i svensk politik har flyttat fram positionerna” och beskriver alltså Ganman som en högerskribent som bidrar till rasism. Om Berglöf hade gjort sin hemläxa hade hon vetat att Ganman kommer från en lång familjetradition av vänstersympatisörer som alltid röstat rött och att han själv gjort det flera gånger. Hon skulle även vetat att Ganman arrangerat konserter på HVB-hem och att hans gode vän och kollega Mustafa Panshiri är invandrare och landets första polis från Afghanistan.

Onekligen en märklig resumé för en suspekt rasist som går i bräschen för de högerpopulistiska krafterna i Sverige.

Ganman vänder sig emot att politiker, journalister och till och med forskare blundar för, skönmålar och stundtals även fönekar de enorma problem som uppstått i Sverige de senaste åren: En galopperande gängkriminalitet, skjutningar, sprängningar, rånvåg mot barn och gamla, attacker mot blåljuspersonal, bilbränder, klanstyre, radikalisering och hedersvåld. När så vissa personer påtalat problemen, och som i Ganmans, Tino Sanandajis och Joakim Lamottes fall, dokumenterat problemen med fakta, statistik och filmreportage, har man ofta avfärdat eller hånat dessa och försökt misstänkliggöra dem genom att tala om en brun ”svans.”

Andreas Magnusson på magasinet Paragraf var en annan skribent som retade upp sig på utnämningen av Ganman. Magnusson beskriver honom som någon ”som ritar tårtdiagram för en växande skara icke-läskunniga människor med högervärderingar. Sådana som vill få sina färdigpaketerade slagord i pekboksformat. (5) Magnusson som helst hade sett att priset gått till en kvinna, eller ännu hellre till Greta Thunberg, hävdar vidare i sarkastisk ton att ”om priset nödvändigtvis ska gå till en medelålders man så borde väl ändå Jean Claude Arnault och Horace Engdahl ligga bättre till? Det har ju trots allt skrivits en hel del om dem.” (6)

Även dramatikern och skribenten Martina Montelius var rejält upprörd över valet av Jens Ganman som årets svensk. I en satirisk artikel med illa dold avsmak så tog hon i ända från tårna för att avfärda honom: ”Istället för att leka att vi ogillar Sverigedemokraterna tycker jag att vi bara lägger av en brakare och bänkar oss framför en äktsvensk julsändning med Bert Karlsson som värd, skrev Montelius, ”och sedan kan vi käka en blodig biff och dra till Thailand där vi kan få träffa riktiga, svenska karlar och kvinnor som inte hattar omkring i fittmössor och talar i tungor om hur bra det vore om Sverige blev en MENA-koloni.” (7)

Johannes Klenell på tidningen Arbetet var minst lika förbannad. Klenell beskriver Ganman som en narcissist som älskar att höra sin egen röst. ”Han har, i likhet med Joakim Lamotte, en publik som drar i en extrem riktning,” (8) påstår Klenell. ”Det gör att han verkar i en tydligt politiskt främlingsfientlig kontext.” Det faktum att att åtskilliga människor runtom i det här landet, däribland jag själv, uppskattar Ganmans arbeten, utan att för den skull ha det minsta till övers för främlingsfientlighet eller rasism, är något som inte tycks ha föresvävat Klenell.

Klokare och mer sansade röster gladdes dock åt valet. ”Det här är underbart. Nu går ni alla och läser Ganmans roman De som kommer för att ta dig,” (9) skrev Paulina Neuding, europeisk redaktör för engelskspråkiga nättidskriften Quillette. Adam Cwejman redaktör på Göteborgs-posten, skrev: ”Ganman är en konträr. Skulle han befinna sig i något sammanhang där alla är eniga så kommer han garanterat vara motvalls. Bara för att. Precis så måste en samhällskildrare, eller satiriker för den delen, fungera för att vara tillräckligt skarp. Det spelar ingen roll om personen i fråga är vänster, höger eller är ointresserad av politiska etiketter.” (10)

”Som brukligt är behöver man inte prestera några belägg eller ens någon riktig motivering när man förser en meningsmotståndare med detta exceptionellt nedsättande epitet,” (rasist) (11) skrev Jörgen Huitfeldt på Kvartal. ”Så är Jens Ganman en person som kommer att beskrivas som en framsynt sanningssägare så småningom?” Frågar sig Huitfeldt. ”En tänkare vars samhällskritik betraktas som sunt förnuft om tio eller hundra år? Inte vet jag. Men obekväm är han och sådana behöver vi fler av även om de skapar skavsår i konsensusland.” (12)

Mångsysslaren Ganman, som länge arbetade som frilansjournalist, skrivit flera böcker och gett ut musik, har på senare år gjort sig känd som landets vassaste satiriker. Via sina populära cirkeldiagram,(13) även kallad tårtdiagram, där han träffsäkert och lättfattligt sätter fingret på några av de viktigaste frågorna i vår samtid, har han nått en stor och bred publik på internet. Tillsammans med Panshiri skrev Ganman dessutom den bästsäljande boken ”Det lilla landet som kunde,” (14) i ett försök att utröna varför den svenska integrationen fungerar så uselt.

”Jag kan konstatera att saker som vi pratade om i den boken då, de är högaktuella nu,” berättade Ganman i en intervju på Nyheter idag, ”men då var det väldigt få som tog i den boken ens med tång, det var väl Sakine Madon, Widar Andersson och några till som vågade recensera den. Jag tror att många skulle bli förvånade om de läste den nu för de skulle inse att ”oj, vi skulle ju kunna ha haft den här debatten konstruktivt för flera år sedan.” (15)

Ganman, som hävdar att de som kallar sig journalister i Sverige i själva verket är aktivister, har retat upp många bland annat genom att beskriva vad han kallar ”etablissemangets institutionaliserade hyckleri i frågor som rör till exempel invandring och integration.” (16)

”Det är kanske bara att inse att det finns en grupp människor i samhället som det inte går att resonera med om begrepp som ”rasism”. Eller humor. De är fixerade vid hudfärg och etnicitet och deras rasistradar piper oavbrutet. De letar alltid – i den omvända generositetsprincipens namn – efter verkliga eller inbillade moraliska överträdelser. Det spelar ingen roll vad du själv tänkt eller faktiskt menar. De tänker åt dig och om de ser rasism i något så är det rasism.” (17)

Precis som jag själv har Ganman funderat mycket på den ängslighet som finns i Sverige för att diskutera obekväma fakta. Inte sällan tycks det som att känsloargument trumfar över faktabaserade argument och att den som skriker högst och pekar finger vinner mest gehör och hyllas. Åtminstone så länge man har ”rätt åsikt” och framstår som ”god och generös.” Så mycket utrymme för problematisering har inte tillåtits de senaste åren. Då har det hetat att man ”fiskar i grumliga vatten” och gått ”extremhögerns” ärenden. Allt är svart eller vitt.

”Jag funderar mycket på varför det numera är så svårt med satir i Sverige,” skev Ganman i en artikel i Expressen. ”Varför den så ofta vantolkas, eller tolkas bokstavligt?” (18) ”…Fast ni vet hur det är, när man är kulturprofil och komiker; man får priser (alltså fina priser, inte Årets svensk)… stipendier och egna tv-serier… Man får projektpengar av SFI, man känner nya chefen på SVT, man går på samma premiärer som kända politiker och opinionsbildare. Man kindpussas. Man har trekanter. Man är med i samma slutna FB-grupper. Och så vips, en dag, är man inte rolig längre.

Man är bara en idiot.

En nyttig idiot.

(Precis som vissa anser att jag är en nyttig idiot åt ”högerextrema” krafter.)

Man blir fet, lat och dum i huvudet.” (19)

Låt oss konstatera att valet av Jens Ganman som Årets Svensk inger ett visst hopp i en tid av verklighetsförnekelse i ett land där vi har synnerligen allvarliga problem på flera områden, däribland kriminalitet, skola, vård, omsorg och segregation. För Ganman sätter verkligen ord på, och tar vanliga människors oro över vad som sker i det här landet, på allvar.

Juryns motivering löd:

”2019 var året då Årets svensk kunde säga »Vad var det jag sa?«. Han är en mångsysslare, som givit pudelrocken ett skönlitterärt ansikte och gjort cirkeldiagrammet till ett satiriskt bräckjärn. I ett land där etikettsreglerna ofta trumfar sakfrågorna tvingar han oss att konfrontera vårt eget hyckleri och ger en röst till dem som inte äger offentligheten. På frågan »vem ska granska granskarna«, svarar han glatt »jag!«. Tonläget är högt och skruven rejäl. Viljan att med hjälp av humor och envishet komma närmare sanningen kan ingen ta miste på. Årets svensk är Jens Ganman.”

Michael Delavante

 

Källor:

(1) Moa Berglöf: Ingen tvekan om att debatten har förflyttat sig, sydsvenskan.se, 23 januari 2020.

(2) https://twitter.com/JensGanman/status/1220656539419148289/photo/1

(3) https://twitter.com/moabrglf/status/1220661669225009152

(4) https://twitter.com/JensGanman/status/1220672052706738176

(5) Var det här verkligen årets svensk? Andreas Magnusson, magasinet paragraf, 2020-01-25

(6) Var det här verkligen årets svensk? Andreas Magnusson, magasinet paragraf, 2020-01-25

(7) Martina Montelius, Inte en dag för tidigt att Ganman blir Årets svensk! Expressen, 23 jan 2020.

(8) Johannes Klenell på tidningen Arbetet : Årets svensk är Jens Ganmans svans

(9) https://twitter.com/paulinaneuding/status/1220249409067327489

(10) Adam Cwejman, Göteborgs-Posten, Adam Cwejman: Ni behöver inte vara rädda för Jens Ganman

(11) Till de obekväma , Jörgen Huitfeldt, kvartal.se 26 januari 2020.

(12) Till de obekväma , Jörgen Huitfeldt, kvartal.se 26 januari 2020.

(13) https://twitter.com/JensGanman/status/1106294194828656641

https://twitter.com/Panshiri_M/status/1052303351147302913

(14) Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Det lilla landet som kunde, Lava förlag, 2020: https://www.adlibris.com/se/bok/det-lilla-landet-som-kunde-9789188959447?gclid=EAIaIQobChMI64WAi4SZ5wIVTc-yCh1DSgZDEAQYAyABEgI7a_D_BwE

(15) Ganmans utmaning till Moa Berglöf: ”Hon får 10 000 kronor om hon hittar något jag skrivit som är rasistiskt,” nyheteridag.se, 25 jan 2020

(16) DEN SKRATTANDE RASISTEN, 30 januari, 2020 av jensganman.

(17) DEN SKRATTANDE RASISTEN, 30 januari, 2020 av jensganman.

(18) Så blir man fet, lat och dum i huvudet, Expressen, Jens Ganman, 28 jan 2020.

(19) Så blir man fet, lat och dum i huvudet, Expressen, Jens Ganman, 28 jan 2020.

Kolla gärna in de här podcast-intervjuerna med Jens Ganman:

Panshiri, Kyeyune & Amid: https://shows.acast.com/panshirikyeyuneamid/episodes/2-jens-ganman-arets-svensk

11 Jens Ganman – ”Vi lever i en värld där media vrider på verkligheten”:

https://www.youtube.com/watch?v=KZB7SO0J3wE

#36 Mustafa Panshiri & Jens Ganman – Hur kan vi prata om konflikträdsla?:

https://www.youtube.com/watch?v=7owy1WxyGU0

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here