En våg av kritik har återupplivat oro över vaccinsäkerhet, särskilt användningen av aluminiumadjuvans, där kritiker hävdar att tillverkare och tillsynsmyndigheter systematiskt har dolt data om skador. Kärnan i debatten är påståendet att aluminium i adjuvanser inte bara är oskyldigt: det kan vara neurotoxiskt, störa immunfunktionen och ha testats otillräckligt.
Ett av huvudklagomålen är att många vaccinstudier inte använder inerta placebon, utan istället jämför vaccinet med en kontroll som redan innehåller aluminiumadjuvans. I HPV‑vaccinstudier genomförda av Merck säger kritiker att “placebon” ofta inkluderade samma eller liknande aluminiumadjuvans (AAHS), vilket innebär att eventuella biverkningar av adjuvansen själv skulle vara närvarande i båda grupperna — och därmed dölja skillnaden. Samtyckesblanketter har enligt kritiker beskrivits placebon som inaktiv eller saltlösning, vilket de menar är missvisande när kontrollgruppen faktiskt fick AAHS.
Vidare kritiseras den amorfa aluminiumhydroxinfosfatsulfaten (AAHS), den patenterade adjuvansen som används i Gardasil‑vaccin. Enligt viss forskning har AAHS inte utvärderats tillräckligt för säkerhet innan bred användning. Vissa regulatoriska prövningsdokument – särskilt i Europa – tycks visa diskrepanser: till exempel godkännande av andra adjuvanssubstanser än de som uppges, eller oklar redovisning av exakt vad försöksdeltagarna fick. Motståndare menar att dessa luckor gör en sann bedömning av risker omöjlig och att informerat samtycke äventyrats.
Aluminium som neurotoxin: Dolda risker bortom milda reaktioner
Kritiker påpekar också att aluminium experimentellt är känt för att vara ett neurotoxin, och hävdar att dess verkningsmekanismer i vacciner — medan de är avsedda att stimulera ett starkare immunsvar — kan framkalla oönskad neurologisk inflammation, autoimmunitet eller andra systemiska effekter, särskilt när adjuvans används upprepade gånger eller i högre doser. De hänvisar till djurstudier och toxikologiska data, liksom till enskilda fallrapporter, för att tyda på att den långsiktiga belastningen av aluminium i kroppen är underkänd.
Vissa nyligen publicerade studier som funnit liten eller ingen skada av aluminium i vacciner har kritiserats av skeptiker. Till exempel anklagas en stor dansk kohortstudie med mer än 1,2 miljoner barn över 24 år — som drog slutsatsen att det inte fanns någon samband mellan aluminiumexponering från vacciner och hundratals kroniska tillstånd — för statistiska designval som utesluter eller urvattnar signaler om skada. Avsaknaden av en betydande ovaccinerad kontrollgrupp, uteslutning av tidiga dödsfall eller höga exponeringstillämpningar och sammanblandning av “låg exponering” och “ingen exponering” är några av de metodologiska invändningarna.
Etiska farhågor lyfts också beträffande hur väl informerat samtycke hanterats. Om deltagare tror att kontrollgruppen får inerta substanser — när de i själva verket får aluminiumadjuvans — menar kritiker att de inte kan fatta helt informerade beslut. Användandet av aluminium i både vaccin- och placebogrupper betraktas alltså inte bara som vetenskapligt vilseledande utan även som tveksamt etiskt.
Sammanfattningsvis hävdar det antaletisk sinnade perspektivet, som blir allt tydligare, att aluminiumadjuvanser är otillräckligt studerade, att biverkningar har minimerats eller dölts via studieupplägg, att regulatoriska myndigheter har förbises viktiga säkerhetsfrågor och att allmänheten har vilseletts om de verkliga riskerna. Huruvida dessa bekymmer kommer leda till regleringsförändringar eller nya, noggrannare studier återstår att se i ljuset av starka motargument från folkhälsomyndigheter och förespråkare för vaccin.
naturalnews.com, Döljs konsekvenserna av vaccinens aluminiumadjuvanser för allmänheten?
