Att få vara den man är har det länge talats om högt och lågt i alla kanaler och diverse forum så länge vi kan minnas. Är det inte kroppspositivism eller vikt det handlar om så är det psykisk ohälsa, diagnoser, sexualitet och allt där emellan som står på schemat. Men att få lov att vara den man är kontra den man vill vara är för mig två vitt skilda saker. Allas rätt till att få vara precis som man vill vara, eftersom det är det som merparten tolkar det som, anser jag har totalt urartat.

I detta lilla landet lagom, där det viktigaste tidigare varit att behandla andra så som man själv vill bli behandlad, bete sig, uppföra sig, vara snäll och hjälpsam mot sina medmänniskor och se till allas lika värde, sköta sitt och på ett eller annat sätt skapa sig själv ett drägligt liv med de medel som finns – har totalt urspårat. Kärnfamiljen finns knappt kvar längre, varenda unge har någon form av bokstavskombination, folk blir fetare och fetare, psykisk ohälsa och fysiska sjukdomar flödar i vart och vartannat hushåll, skärmarna tar upp våran vardag så till den milda grad att vi knappt kan bete oss utanför hemmets fyra väggar, och det enda som betyder någonting är att se ut som våra grannar, lyssna på samma radiokanal, titta på samma serier, rösta rätt, och åka på den där utlandssemestern – nu när man äntligen får resa igen efter självisolering, samhällsnedstängning och femtioelva injektioner som man knappt minns att man tagit.

Men det värsta enligt mig är hur sexualitet och könstillhörighet för varje dag som går blir alltmer snedvridet. Inte nog med att barn och ungdomar med ett knapptryck på sin mobiltelefon hur enkelt om helst kan få tillgång till hundratusentals porrvideos med förnedringssex och andra skeva handlingar, småtjejer dansar fortfarande till låtar med rörelser och sångtexter de inte har en aning om vad det betyder, utan nu är allt maxat åt alla håll. Gemensamma toaletter så långt ögat kan nå, genuspronomen hit och ickebinär dit, regnbågsflaggan pryder allt från juiceförpackningar till chipspåsar, och man ska minsann få lov att gapa och skrika till höger och vänster om vad för sexuell läggning man har – och det ska snällt godtas av resten av pöbeln.

I debatten där kön inte ska vara viktigt är det exakt det enda som man talar om, hrm, ursäkta – en talar om.

Kvinnan ska tillbaka till jobbet och göra karriär två månader efter bebisen ploppat ut, som i sin tur ska flaskmatas av mannen i hemmet som tagit ut alla föräldradagar och strosar runt med andra lattefarsor med den senaste barnvagnen och babybjörnselen. Fri uppfostran, rätt till att känna alla känslor, egen mobiltelefon innan man fyllt tre och så några specialregler på det eftersom man är speciell och unik. Dockor till pojkar och bilar till flickor, neutrala frisyrer och färger på kläderna nästan som om man så innerligt vill att tanten på ICA ska fråga om det är en kille eller tjej så att du så normbrytande och rebelliskt kan säga att det minsann inte är viktigt huruvida du har en son eller dotter.

Regnbågsfamiljer, feminina män och maskulina kvinnor, förvirrade barn och splittrade själar med förvirrade tankar. Biologi har sedan länge kastats tillbaka i lådan och vi kan inte längre vare sig acceptera eller respektera att män och kvinnor är skapta olika. Olika behöver inte betyda att den ene är sämre än den andre, men det är det vi tror. Vi skyller på patriarkatet och ojämställdhet mellan könen när det kommer till pengar och arbete, men vi ser inte till de fördelar och egenskaper som män och kvinnor besitter. En man är fysiskt starkare än en kvinna, men en kvinna kan utstå smärtan av barnafödande. En man är mer uthållig fysiskt, men en kvinna klarar mer psykisk påfrestning.

Det talas ofta om att kvinnan framställs som det svagare könet vilket jag finner märkligt. En kvinna som kan skapa ett liv inuti sin kropp och sedan föder ut detta till denna värld, kan ge det mat, närhet, ömhet, trygghet och kärlek, och hjälpa till med de första stapplande stegen mot oändligheten måste vara ett av de starkaste egenskaperna en människa besitter. Att detta dessutom är en biologisk mekanism som varje kvinna besitter naturligt bör vara någonting att ta i beaktning.

Trots detta anser man inte att det är en bedrift, snarare ett straff att vara kvinna och moder. Männen däremot, de ska bejaka sina feminina sidor, träffas i manscirklar och gråta ut mot sin broders axel. Kvinnorna har fått jävlar anamma och ska dra in stålar med fackla och fana i hand. Det är numera manligt att visa sig svag och prata öppet om sina känslor, på samma sätt som det numera anses kvinnligt att sätta sig själv i första rum och vara en businesswoman.

Vi som anser att det ligger en agenda bakom det hela började se varningsflaggor för längesedan. Att splittra kärnfamiljen och få män och kvinnor att strida emot varandra är ett smart drag för att lättare kunna styra och ställa. För en svag individ är en formbar individ. Barn sexualiseras och med hjälp av bland annat Disney och nya lagstiftningar, regler och jämställdhetsfrågor gör det enkelt för gränser att suddas ut. Himlens regnbåge har stulits och monterats ned för att sättas ihop till någonting som sägs stå för gemenskap och kärlek men jag vet att jag inte är ensam om att tycka att de vackra färgerna endast används som en täckmantel för någonting otroligt mörkt.

Så medan den sovande Svensson lyckligt ovetandes traskar runt i träsket finns den självutnämnda vakna befolkningen som håller med om att det är viktigt att vi behåller våra könsroller. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor, och genom att bli de bästa män och kvinnor vi kan vara skapar vi starka individer med olika typer av egenskaper som gynnar varandra.

Jag anser att män behöver bli mer manliga och ta hand om sig och sitt. Hjälpa att bära tungt, öppna dörrar, stå för stabilitet och trygghet fysiskt och ekonomiskt, stötta, peppa och bidra med uthållighet, målmedvetenhet och rätt verktyg. Jag anser också att kvinnor bör bejaka sin kvinnlighet. Att vara stolta över den styrka de besitter, se det vackra i moderskap, familj, hem och hushåll, ömhet, kärlek och kreativitet. Man kan vara en businesswoman samtidigt som man tar hand om sin familj, precis som en man kan vara en närvarande pappa utan att behöva bära runt på en nyfödd bebis i bärsele.

Men i den självutnämnda vakna befolkningen kvarstår ändå ett problem. Precis som punk slutade vara punk den dagen man kunde exponera det på sociala medier, slutar män att vara manliga sekunden de tar upp telefonen och postar selfies eller känslosamma inlägg i flödet. I samma sekund som du ställer dig på dansgolvet till dunkadunka musik eller slöar i soffan med mobilspel på skärmen degraderar du dig till den pojke du en gång var. Riktiga män har inte tid att bry sig om vad andra tycker och tänker om dem, riktiga män har inte tid att sitta och gråta ut på Facebook eller i manscirklar, riktiga män har inte tid att festa eller spela spel.

Riktiga män har fullt upp med att lägga grunden för ett stabilt liv, jobba hårt, samla på sig kunskap, arbeta målmedvetet och självständigt, och ta hand om sin kvinna.

Att vara en maskulin man och en feminin kvinna – det är äkta jämställdhet.

:Martin:Nilsson., Feminina män och maskulina kvinnor

SKARPTs hemsida