Forskningsfusket satt i system inom Big Pharma

bigpharma 2

Harvardprofessorn i medicin Arnold Seymour Relman som länge var chefredaktör för den ansedda medicinska tidskriften The New England Journal of Medicine (NEJM) menar att läkaryrket är köpt av läkemedelsindustrin, inte bara när det gäller medicinsk praxis, utan även när det gäller utbildningen och forskningen. De akademiska institutionerna i detta land tillåter sig att vara läkemedelsindustrins betalda agenter.

Även den ansedda tidskriften Lancets chefredaktör dr. Richard Horton, slog nyligen fast att mycket av dagens vetenskapliga litteratur (på skolmedicinens område) helt enkelt är falsk. En senare chefredaktör för NEJM dr. Marcia Angell har i princip påstått detsamma. Hon menar att läkemedelsindustrin tycker om att framställa sig själv som en forskningsbaserad industri, som källan till innovativa preparat. Inget kan vara längre från sanningen. ”Evidensbaserad medicin är faktiskt så korrumperad att den blir värdelös eller skadlig.” skrev Marcia Angell 2009. Epidemiologen John Ioannidis vid Stanford University School of Medicine publicerade redan 2005 en artikel med titeln Varför huvuddelen av publicerade forskningsresultat är falska vilken därefter blev den mest sökta artikeln under Public Library of Science historia.

Det är detta utbredda och systematiska fuskande inom den medicinska forskningen som är orsaken till den totalt snedvrida uppfattningen om sambanden mellan olika livsstilsfaktorer och hälsa som varit förhärskande i 60 år. Allt har bara handlat om att till varje pris gynna läkemedels- och livsmedelsindustrins ekonomiska intressen och att lansera mestadels verkningslösa och farliga kemiska preparat från den industrin som i bästa fall bara dämpar konsekvenserna av den olämpliga kosten och livsstilen. Det har gällt att till varje pris hindra kunskapen om hur man undviker att bli sjuk och botar. Prevention har inte funnits på Big Pharmas karta.

Påståenden om att vår sjukvård är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet är långt från sanningen. Professionen har en ytterst diffus och korrupt uppfattning om hur metabolismen fungerar och hur människor ska leva för att inte bli sjuka.

Den vanligaste fuskmetoden
När man studerar forskningsrapporter rörande läkemedel och deras effekter är det nödvändigt att lära sig skilja på relativ respektive absolut risk eller effekt. Tekniken att trixa med statistik är nämligen ytterst sofistikerad, för att kunna presentera framgångar inom skolmedicinen i allmänhet och för farmaceutiska kemikalier i synnerhet där de inte finns.

Tyvärr är det få inom skolmedicinen som kan svara på skillnaden mellan relativa och absoluta effekter. Låt oss säga att vi i en studie sätter 1000 patienter på ett preparat och 1000 andra på placebo. När studien avslutats visar det sig att en patient som stått på preparatet och två som bara stått på placebo dött av den aktuella sjukdomen. Den relativa risken att dö av sjukdomen får man genom att jämföra antalet döda mellan de två grupperna. I detta fall är skillnaden mellan de två grupperna en respektive två döda, alltså en 50% lägre risk att dö i behandlingsgruppen. Det låter ju som en väldigt signifikant skillnad.

Den absoluta risken beräknar man genom att räkna hur många som inte dött av sjukdomen. I gruppen som fått preparatet är det 999 och i placebogruppen är det 998. Skillnaden mellan de två grupperna är alltså mycket nära 0,1%. Så medan den relativt minskade risken var 50% så är den absolut minskade risken bara 0,1%, en enorm skillnad med andra ord. En risk på 0,1% är så liten att den kan vara helt slumpartad, varför den inte säger ett skvatt om preparatet. Den ligger med råge inom mätfelmarginalen. Samtidigt kan fler patienter ha dött av andra åkommor, t.ex. biverkningar av det testade preparatet bland de 999 som fått preparatet.

När läkemedelsindustrin presenterar sina studier är det oftast så att man anger den relativa skillnaden, eftersom det ser mer övertygande ut. Men bakom de vackra siffrorna kan det absoluta utfallet för preparatet vara helt insignificant till direkt missvisande. Man rensar även oftast ut patienter som får svåra biverkningar av ”humanitära” skäl som det heter, vilket bidrar ytterligare till att helt snedvrida utfallet. Testperioderna är därtill ofta utmanande korta, med tanke på att de allvarligaste biverkningarna ofta visar sig först efter en lång tids bruk.

Mediciner där man nästan regelmässigt alltid presenterar relativa utfall är behandling av kolesterolnivå med statiner och preparat mot högt blodtryck för att minska risken för kardiovaskulära händelser. Siffrorna ser då väldigt övertygande ut, men om man använder det mer korrekta absoluta utfallet, så visar det sig att dessa mediciner på sin höjd senarelägger en kardiovaskulär händelse med några få dagar. För att rädda ett liv måste flera hundra ta preparatet med alla de mer eller mindre svåra biverkningar som då kommer att drabba många av dem, vilket ofta leder till ett förkortat liv. Att ta med alla biverkningar och dödsfall av alla orsaker är viktigt, därför att av dem som tar dessa piller så kanske långt fler dör i förtid och får sin livskvalitet förstörd av biverkningar.

Dessa iakttagelser gäller inte bara statiner och blodtryckspreparat utan kan ofta även appliceras på en rad av Big Pharmas storsäljande kemikalier. Så, när man utvärderar en behandling med någon farmaceutisk kemikalie, skall man alltid bedöma den absoluta risken över längre tid och även ta med dödsfall av alla orsaker och inte bara de i den behandlade åkomman, eftersom man då även får med effekten av olika biverkningar. Då blir nästan alltid slutsatsen en helt annan än den som Big Pharma framhäver.

Om ni vill fördjupa er i hur forskningsfusket inom läkemedelsindustrin ser ut så rekommenderar jag två böcker här och här.

Av: Lars Bern

originaltext: anthropocene.live

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here