”Vi måste agera nu!” kastar man ur sig med arg ton och höjer näven högt i luften, eldar upp sina anhängare som krokar arm med varandra – redo att påbörja en kamp för att vinna tillbaka den så kallade friheten. Friheten som det sägs att makteliten tagit från befolkningen. Den ska minsann tas tillbaka, kosta vad det kosta vill. Det senaste ett och ett halvt året har det gapats och skrikits otroligt mycket om denna frihet som inom en snar framtid kommer att gå en mörk väg till mötes om vi alla inte agerar nu, och därmed basta.
Men människan i det västerländska moderna industriella samhället har aldrig varit fri. Den frihet man talar om har inte funnits i Sverige på flera hundra år – kanske till och med flera tusen år. Våra föräldrar har inte varit fria, heller inte våra mor- och farföräldrar. Vi som lever idag har absolut aldrig upplevt ens ett uns av frihet. Likt boskap märks vi med ett nummer bara minuter efter vi föds in i denna värld, nakna, frusna och rädda. Vi blir omhändertagna av kontrollanter, vägs, mäts, medicineras och bokförs. Ännu ett artikelnummer som ska in i systemet, ännu en siffra som rullas ut på börsen.
Sedan fortsätter det så här. Du och ditt nummer går hand i hand, kontrolleras kontinuerligt av företaget och förväntas gynna affärerna. Du är endast en bricka i spelet, en slav på plantagen. Och eftersom du föds in som slav i ett redan etablerat system har du aldrig upplevt frihet. Du har hört talas om det – drömmer om det, fantiserar, kan nästan känna smaken av det på tungan. Frihet är någonting vi alla vill ha, men inser vi egentligen vad det betyder, vad det innebär och vad som krävs av oss för att ens få känna en enda vindpust av det mot våra bleka kinder?
Det största problemet mitt uppe i allt detta är att vi är vana vid att ha ledare. Någon som styr, som bestämmer. En som går i täten. Näven höjd, rak i ryggen, vältalig och kunnig. Vi vill se förändring, vi vill ha sanning och frihet men vi vet inte hur vi ska gå till väga så vi följer bara den som går i täten. Återigen följer vi strömmen, vi följer med gruppen och vi följer blint den där ledaren som lovar oss guld och gröna skogar. Vi byter helt enkelt ut det systemet vi är så trötta på mot ett annat.
Egentligen är detta inte så konstigt. En sovande befolkning som sömndrucket sakta men säkert börjar vakna till liv, blinkandes öppnar upp ögonen lite försiktigt och nyfiket, men förvirrat, kikar på sin nyfunna omgivning. En nyvaken befolkning försöker instinktivt hitta någonting som liknar det de är vana vid, någon form av igenkänning, något som de kan referera till. Detta är typisk slavmentalitet. För frihet är som sagt någonting vi aldrig har fått känna på.
I grund och botten gör vanemänniskan återigen samma fel. Nya ledargestalter intar scenen och teaterföreställningen som pausats och bytts ut är i full gång igen, fast i andra kanaler och med andra formuleringar. Publiken är snabbt där med hejarop, viftandes med flaggor och knutna nävar. Förändringen är här! Upp till kamp! Led oss in i den nya världen!
Vanemänniskan är även lat. Vanemänniskan vill mer än gärna ha förändring, men denna förändring får gärna komma utifrån. Serverat på silverfat. Som över en natt, som en blixt från klar himmel. Den nyvakna lata vanemänniskan litar blint på att dessa självutnämnda ledare ska föra oss in i förändring, presentera oss med korrekt information, hjälpa oss med vad vi ska tycka och tänka – skapa en ny värld åt oss för då, då kommer allt bli bra.
Den nyvakna lata vanemänniskan klagar även mer än gärna på systemet, på makteliten, på korrupta politiker och lömska agendor. Det gör även de självutnämnda ledarna som med knuten näve leder den arga massan mot så kallad förändring och frihet, eldar på i kommentarsfält på sociala medier, delar information högt och lågt om det ena och det andra, och mer än gärna påpekar att de ännu en gång blivit blockade eller shadow-bannade på någon utav de otaliga techjättarnas plattformer.
Många utav dessa självutnämnda ledare och de anhängare som flockas runt dem delar dock ännu ett beteende som är väl värt att anmärka på. För samtidigt som de står och gapar och skriker efter frihet och sanning och säger sig vilja slå sig fria från systemets bojor, så konsumerar de systemets gift. Samma system som de står och hatar på, som de inte vill vara en del av. Alkoholhaltiga drycker, nikotin, socker, mat, märkeskläder, ideal, trender, musik, underhållning, politik, struktur och samhällsuppbyggnad. Lite som att vilja ha kakan och äta den samtidigt. Det funkar inte så. Det är hyckleri.
Så fort en ledare kommer in i spelet sätts skygglapparna på av de som följer denne, precis som inom den fortfarande sovande befolkningen runtom i företaget Sverige som sussar sött. Det en politiker säger är sanning. Det nyhetsuppläsaren i morgonprogrammet säger är sanning. Det instanser säger är sanning. För den nyvakna lata människan är det den starka, karismatiske ledaren med näven i luften säger sanning.
Alla vill se förändring, men hos hur många börjar den förändringen inuti? Det spelar ingen roll hur högt ni höjer blicken om inte synfältet breddas. Det spelar ingen roll hur många inlägg ni delar på sociala medier, hur hårt ni sträcker er nävar i luften eller hur högt ni gapar och skriker efter frihet om ni fortfarande deltar i systemets spelregler.
Sanningen finns redan inom dig, friheten likaså. Och ingen ledare i världen kan vare sig ta den ifrån dig eller leda dig in i den.
Jag har tagit av mig mina skygglappar för längesedan och tror på kunskap, idéer, filosofier och livsåskådningar, men inte på enskilda individer. Jag kan inspireras av dem, men jag kommer aldrig att lyssna blint på vad någon säger. För jag, jag är min egen ledare.
Vi avslutar denna text med ett citat från en av mina inspirationskällor.
”Marilyn Monroe wasn’t her real name. Charles Manson wasn’t his real name. I have taken those two as my real name. But what’s real? You can’t find the truth, you just pick the lie you like the best.” – Brian Warner
:Martin:Nilsson., Hyckleri
