Konsten att skapa börskrascher!

pengar

Konsten att skapa börskrascher – Del 1

Miljoner människor drabbas nu av den stora finanskrasch som sveper över världen. Framöver kommer dock miljarder människor att få känna konsekvenserna av den ekonomiska cirkusen.

Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, i såväl USA som Europa.

Ännu en chockterapi för massorna så att eliten kan fortsätta härska genom att söndra. De rikaste och mäktigaste i världen kommer inte att bli lidande av den rådande krisen, de har gott om buffertar. Istället är det diverse spekulanter och vinstmaximerande bonusjägare vilka tjänat sitt syfte som ”nyttiga idioter” plus vanligt folk som får ta konsekvenserna av den cirkus som nu spelas upp.

USA:s senat godkände att 700 miljarder dollar (4 600 miljarder kronor) av skattebetalarnas pengar ska användas för att reda upp bankkrisen. Utöver detta har man tillämpat andra räddningsaktioner den senaste tiden som antas uppgå till ca 400 miljarder dollar. Detta kommer att lugna marknaden temporärt men är till föga tröst för de tusentals som får gå från sina hem och de 850 miljoner människor världen över som fortfarande går till sängs hungriga.

1996 visade ”FN:s Human Development Report” att 358 människor hade tillgångar som motsvarade 2,3 miljarder av jordens befolkning. Anthony Shorrocks, chef för ”World Institute for Development Economics Research of the United Nations University” UNU-WIDER, förklarar i en studie att medan inkomsterna globalt är ojämnt fördelade så är fördelningen av välstånd ännu mer ojämt fördelad.

Välståndet är kraftigt koncentrerat till Nordamerika, Europa och höginkomstländer i Asien. Folk i dessa länder samlar kollektivt nästan 90% av världens välstånd visade studien som framtogs av UNU-WIDER. Rapporten visade vidare att en elit på 1 procent av världens befolkning äger över 40 procent och att 10 procent äger närmare 85 procent av alla tillgångar. Den visade också att år 2000 så levde 4.7 procent av jordens befolkning i USA och utnyttjade 32.6 procent av jordens tillgångar

Shorrocks gjorde jämförelsen att om världens befolkning skulle vara 10 personer och en ägde 99 dollar så skulle resten dela på 1 dollar.

I Dagens Industri kunde man i december 2006 läsa att enligt en FN-rapport kontrolleras mer än hälften av världens nettoförmögenheter av 2 procent av världens vuxna befolkning. Samtidigt delar halva jordens befolkning på 1 procent. Hur uppstod då det här systemet?

Redan på 300-talet f.Kr sade filosofen Aristoteles att människor skulle komma att få problem på grund av skuldpengarnas införande. Han menade att folk skulle komma att blanda ihop verkliga ekonomiska resurser med påhittade och därigenom förlora insikten om vad ekonomi egentligen handlar om. Aristoteles sade att tidigare hade människor endast känt till den slags ekonomi som var inriktad på försörjning av människors basbehov. Folk insåg att jordens resurser var ändliga och att människors behov också var det.

Med skuldpengens införande skulle det gå att tillverka och låna ut en oändlig mängd pengar. Genom en sammanblandning av det ena, naturens resurser och det andra, pengar, skulle människor hamna i villfarelsen att pengar kunde skapa oändliga värden, hävdade han. Historien visar att han hade rätt.

Ursprunget till dagens svindlarsystem står att finna i skapandet av Federal Reserve som jag berättat om i tidigare artiklar.

Redan 1910 möttes 7 män på Jekyll Island i Georgia, USA för att diskutera hur man kunde ta över den ekonomiska makten i USA och världen. Bland dem fanns bl.a A. Piat Andrew, ass finansminister, Henry Davison från J.P Morgan Company och Paul Warburg, partner i Kuhn, Loeb & Company som representerade Rotschild och Warburg i Europa. Planen var att privatisera hela banksystemet via en enda centralbank och att inga andra banker skulle kunna verka utom genom den. Så föddes ”The Federal Reserve Bank”.

Banken var varken federal eller en reserv, det var bara ett trick för att lura det amerikanska folket att det var staten som ägde den.

Woodrow Wilson lovades stora donationer under sin presidentvalskampanj om han stöttade magnaterna och under jullovet 1913 när de flesta senatorer hade åkt hem lyckades man rösta igenom förslaget att överlåta statens penningtryckande åt en privat bank. Det här innebar att staten lät ett privat företag trycka upp pengar som de krävde ränta på. Före 1913 var det ingen skatt på arbete i USA men nu beskattade den amerikanska regeringen befolkningen för att kunna betala Federal Reserve Bank.

Kongressman Louis T Mcfadden, som hade ett förflutet i bankvärlden, sa om förslaget:

”När Federal Reserve gick igenom så insåg inte folk att ett världsomfattande banksystem sattes upp. En superstat kontrollerad av internationella bankirer och affärsmän som samarbetar för att förslava världen.”

Centralbankernas geniala affärsidé var att trycka upp pengar som inte är uppbackade av någonting. Orsaken till att USA har råd med alla sina krigsflygplan, missiler, robotar och rymdfärjor och så vidare är att presidenten kan ringa Federal Reserve så trycker de en miljard dollar eller mer om de vill. Men Federal Reserve är som sagt ett privat företag och de gör ingenting gratis. USA:s president går därför till kongressen vilken i sin tur ger finansdepartementet fullmakten att trycka statsobligationer till ett värde av 1 miljard dollar.
Statsobligationer levereras sedan till Federal Reserves bankirer där Federal Reserve i sin tur överlämnar 1 miljard i dollar till regeringen.

Enligt de gällande reglerna så kan nu Federal Reserve använda denna statsobligation som en reserv för nya krediter. Kapitaltäckningsgraden är 1 på 15, vilket innebär att Federal Reserve kan trycka 15 nya miljarder dollar i krediter till delstater, företag och individer i USA, där en del existerar i form av en obligation som amerikanska folket betalar ränta på och sedan 15 delar som är luft.

Med andra ord – dessa 15 miljarder existerar bara i teorin, inte i realiteten, där Federal Reserve sen tar ränta på pengar som inte finns.

Henry Ford, den gamle bilmagnaten, sa mycket riktigt:

”Det är nog tur att folk inte förstår vårt banksystem och vårt monetära system, för om de skulle förstå det, tror jag att det skulle bli en revolution före nästa morgondags gryning.”

Sedan dess har giftet spridit sig och idag är världens centralbanker privata bolag som lånar ut pengar som inte existerar till folk som skuldsätter sig livet ut för att köpa hus de sen måste gå ifrån.

Så hur skapas en börskrasch?

1925 bestämde dåvarande finansministern Winston Churchill tillsammans med Bank of Englands chef Norman Montague att Storbritannien skulle återvända till guldmyntsfoten. Dollarns och guldets förkrigsvärde i pund – 123,37 grains rent guld och 4,86 dollar per pund innebar att priserna steg med 10% i Storbritannien och köparna hellre vände sig till Tyskland, Frankrike, Holland och USA. En av följderna blev att massor av guld flödade från Storbritannien till USA.

Våren 1927 reste Montagu Norman till USA tillsammans med tyske riksbankchefen, Hitlers kompis Hjalmar Schacht, för ett möte med Benjamin Strong, chefen för Fed. De bestämde att USA skulle sänka sin ränta och öka sin lånegivning.
New York Federal Reserve Bank, en av de tolv regionala centralbanker som ingår i det amerikanska centralbankssystemet, sänkte diskontot från 4 till 3,5 procent.

Officiellt hette det att lägre ränta skulle minska strömmen av pengar till USA, innebära fler lån, mera pengar i omlopp, högre amerikanska priser, mindre konkurrens i Storbritannien och i slutändan underlätta europeisk export till USA.

Följden blev en vild aktiespekulation åren 1927-1928. Allteftersom tillväxten avtog så baserades aktiemarknaden mindre på industriell expansion och allt mer på spekulation. Börsmarknaden var hausseartad: kurser och priser steg fort under senare delen av 1920-talet och de stigande aktiekurserna gjorde att miljoner amerikaner lockades till att investera i aktier. En ökad efterfrågan på aktier drev upp kurserna till skyhöga nivåer, och det byggdes upp stora förväntningar på ytterligare uppgångar.

Småsparare, företag och banker satsade nu en allt större del av sina tillgångar på börsmarknaden och för att kunna finansiera ytterligare investeringar på marknaden så lånade de pengar till höga räntor. Räntebetalningar och preferensaktieutdelning tog en del av vinsterna i sista bolaget i kedjan. Resten kom i omgångar tillbaka till holdingbolaget och gav feta utdelningar till aktieägarna. Det här fungerade så länge det sista bolaget i kedjan kunde skapa goda och stigande utdelningar. När utdelningarna sjönk i sista bolaget slukade obligationsräntor och preferensaktier hela vinsten.

Den 21 oktober 1929 omsattes 6 091 870 aktier på börsen.

Nu var bubblan nära bristningsgränsen, för det fanns inga pengar kvar att upprätthålla systemet med. Som ett brev på posten inträffar ”plötsligt” en hysterisk säljariver torsdagen den 24 oktober 1929.

12 894 650 aktier omsattes i den säljarpanik som följde och Wall Street-börsen nästan rämnade i den känslomässiga och ekonomiska jordbävning som följde. Richard Whitney, vice chefen på börsen försökte dämpa hysterin genom att övertydligt ”köpa” på börsen. Men det hjälpte bara tillfälligt.

En vecka senare kom den slutliga nådastöten. Kraschen var ett faktum.

(Slut del 1, fortsättning följer.)

Författare:
Läs mer artiklar av Michael Delavante

KÄLLOR:
Om UNU-WIDERS undersökning av den ekonomiska fördelningen i världen:

http://news.bbc.co.uk/2/hi/business/6211250.stm

Daily & Cobbs bok ”For the Common Good.”

http://www.amazon.com/Common-Good-Redirecting-Environment-Sustainable/dp/0807047058

Historikern Webster Griffin Tarpleys ”How the City of London created the great depression:”

http://www.tarpley.net/29crash.htm

Filmen ”The Money Masters”:

http://www.youtube.com/watch?v=OnwLgrSJZKs

Fler källor:

http://hem.passagen.se/globalworld/data.htm

———————————————————————————

Konsten att skapa börskrascher – Del 2
Palast berättar om hur BBC och The Observer i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken, stämplade ”konfidentiellt”, ”begränsat”, och ”får ej exponeras.”

Herbert Hoover, som var president i USA mellan 1929-33 gjorde följande sensationella avslöjande:

”Redan 1925 berättade Adolph Miller, medlem av Federal Reserve´s styrelse, för mig att Strong (chefen för FED) och hans bundsförvanter i Europa planerade mer av ”snabba- pengar-politiken” vilket inkluderade manipulation av diskontot och operationer på den öppna marknaden – mer inflation.”

Miller vittnade under ”The House Stabilization Hearings” 1928 om att Federal Reserve under flera år hade hållit möten (som falskt nog kallades informella) med de största bankirerna i Europa, där man beslutat om guldförflytningar, valutastabilitet och världsekonomi.

Under senatsförhören 1931 angående Federal Reserve så fick Strongs efterträdare, G.L Harrison, frågan av sakkunninge finansexperten Henry Parker Willis huruvida det fanns någon relation mellan FED och Wall Street börsens styrelse.

”Det finns ingen relation alls,” svarade Harrison.

”Det finns ingen hjälp eller samarbete om att fixa räntan alls?” fortsatte Willis.

”Nej, men ibland råder de oss vad beträffar den ekonomiska situationen och vad de anser räntan borde vara.”

Inom loppet av 30 sekunder lyckas alltså chefen för Federal Reserve motsäga sig själv om att det inte fanns någon relation mellan FED och BÖRSEN.

I boken ”My Exploited Father-in-Law,” skrev överste Curtis B. Dall, Roosevelts svärson, själv mäklare på Wall Street, så här om orsakerna till börskraschen:

”Faktum är att det var det kalkylerade skinnandet av folket som världens pengaelit igångsatt via den planerade bristen på lånekapital på New York-marknaden.”

De stora effekterna av elitens börsspel under 20-talet kom 1932. När Storbritannien höjde räntan det året gjorde Frankrike och USA likaså och 1933 var nästan 25 % av amerikanska arbetare utan jobb. Följden av kraschen och dess efterspel blev också att Tysklands ekonomi kollapsade. De tyska arbetarnas och tjänstemännens löner sänktes och skatterna höjdes samtidigt som cirka 25 % av de tyska arbetarna saknade arbete. Inom kort var sex miljoner tyskar arbetslösa.

Grunden var lagd för herr Hitler och hans nationalistparti som med stor skicklighet spelade på det tyska folkets missnöje.

Efter att ha traumatiserat och utmattat massorna i världen med andra världskriget var det dags för elitens nästa steg:

1944 grundlades Världsbanken och IMF vid en konferens på rekreationsorten och hotellet Bretton Woods vid Mount Deception, (deception=bedrägeri) genom ett samarbete mellan USA:s representant från finansdepartementet Harry Dexter White och Storbritanniens representant John Maynard Keynes.

När Bretton Woods skapades så fick eliten det stora greppet om världens finanser. Det officiella syftet var att se till att 30-talets finanskriser och kaos aldrig mer skulle inträffa. Därför ville världens mäktigaste stater skapa en ny och tryggare världsordning. Man gjorde klart att viktiga säkerhetsintressen låg bakom: Lån till återuppbyggnaden av Europa och Japan efter det andra världskriget och lån till tredje världen, det vill säga de fattiga utvecklingsländerna.

Det verkliga syftet var att dränka så många länder som möjligt i skulder, genom att låna ut pengar som egentligen inte existerar och sedan kräva ränta på dem. Den enorma utsugningen av tredje världen och deras oförmåga att betala av skulder har sen ofta inneburit att de istället blivit tvungna att överlåta stora landområden till långivarna som sedan exploaterat dessa in absurdum.

Nobelpristagaren och nationalekonomen Joseph Stiglitz, som i flera år var chefsekonom på Världsbanken, har beskrivit hur IMF under 80 och 90-talet tvingade länderna i Asien, Afrika och Latinamerika att göra samma kreditavregleringar som den svenska riksbanken gjorde 1985.

Resultatet? Inflation och börsbubblor skapade av dolda odemokratiska krafter. Därefter krävde IMF att nyliberala reformer måste införas.

Tekniken är alltså följande: Först skapar centralbankerna ekonomiska PROBLEM.

Därefter får vi en REAKTION från folket som kräver att något görs.

Slutligen presenterar eliten sin LÖSNING, vilken leder till det de redan från början planerat, bl.a att välfärden skärs ner och ersättningsnivåerna sjunker.

I en mycket avslöjande intervju med den suveräne journalisten Greg Palast förklarade Stiglitz hur IMF opererar:

Det första steget är PRIVATISERING, vilket Stiglitz säger snarare borde kallas korruptifiering. Hellre än att motsätta sig försäljning av statliga industrier säger han att nationella ledare, med Världsbankens krav som medel för att tysta lokala kritiker, glatt sålde ut sina elektricitets- och vattenföretag. ”Man kunde se deras ögon vidgas” vid utsikterna till 10%-iga provisioner, utbetalda till schweiziska bankkonton, bara för att dra bort några miljoner från försäljningspriset på de nationella tillgångarna.

Det andra steget är AVREGLERING av kapitalmarknaderna. I teorin innebär avreglering av kapitalmarknaderna att investeringskapital kan flöda in och ut. Tyvärr, som i t.ex Indonesien och Brasilien, flödade kapitalet bara ut. Stiglitz kallar detta för ”heta pengar”-cykeln. Pengar kommer in till spekulation i fastigheter och valuta men flyr sedan vid minsta tecken på problem. Ett lands reserver kan tömmas på dagar eller timmar. När det händer kräver IMF att dessa länder ska höja sina räntor till 30%, 50%, 80% för att locka spekulanterna att komma tillbaka med landets valutareserv.

Det tredje steget är MARKNADSBASERAD PRISSÄTTNING, ett finare uttryck för att höja priserna på mat, vatten och hushållsgas. Detta, förklarar Palast, leder till steg tre-och-ett-halvt: det som Stiglitz kallar IMF-upploppen.

”IMF-upploppen är plågsamt förutsägbara. När ett land är ”nere för räkning, drar IMF nytta av situationen och pressar ut den sista blodsdroppen ur dem. De skruvar upp värmen tills, slutligen, hela grytan exploderar,” som när IMF avskaffade subventionerna för mat och bränsle för fattiga i Indonesien 1998.

”Resultatet var förutsägbart”, sa Stiglitz om tidvattenvågorna av ”heta pengar” i Asien och Latinamerika. Högre räntor förstörde egendomars värde, ödelade industriproduktion och tömde länders kassakistor.

Med andra ord: Problem – Reaktion – Lösning.

Ett klassiskt trick använt sen lång tid tillbaka. Stiglitz sa också: ”IMF styrs av fria marknadens fundamentalister!”

Ett fjärde steg är vad IMF skrattretande nog kallar ”strategi för fattigdomsbekämpning”: FRIHANDEL. Stiglitz liknar frihandel på WTO-vis med opiumkrigen, förklarar Palast. ”Det handlade också om att öppna upp marknader”, sade han.

”På samma sätt som på 1800-talet river amerikaner och européer idag ner hinder för handel i Asien, Latinamerika och Afrika, medan de skyddar sina egna marknader mot tredje världens jordbruksproduktion.”

Inte undra på att Stiglitz fick sparken från världsbanken.
Han hade ju den dåliga ovanan att säga sanningen.

Palast berättar också om hur BBC och The Observer i USA fick tag på flera dokument inifrån Världsbanken, stämplade ”konfidentiellt”, ”begränsat”, ”får ej exponeras.”

I ett av dem, ”Interimistisk landsplan för bistånd” gällande Equador, påstår Världsbanken, att de förväntade sig att deras planer skulle ge upphov till ”sociala oroligheter”, för att använda deras byråkratiterm för en nation i brand. Den hemliga rapporten noterar att strategin att göra USA-dollarn till Equadors valuta har pressat ner 51% av landets befolkning under fattigdomsgränsen.

Världsbankens plan för ”bistånd” förordar helt enkelt att sociala stridigheter och lidande ska bemötas med ”politisk fasthet” – och ännu högre priser, skriver Palast.

Hur fungerar då det ekonomiska systemet?

Nästan alla skapade krediter och lån i världen består till 92% av luft. Detta är ett faktum. De pengar som människor får i handen är tryckta spelmarker. Papperslappar med symboler som inte längre är kopplade till guld, silver eller något annat av värde. Vanligtvis har varje bank tillräckligt med mynt och sedlar för att klara de dagliga transaktionerna men vid större lånebelopp använder man däremot sällan några sedlar och mynt.

Dessa lån är krediter och existerar bara genom ett dataprogram som tickar fram ränta och amorteringar. Faktum är fortfarande att banken behöver bara ställa upp med 8% enligt gällande lag, resterande 92% är luft som består av dataprogram som tickar fram räntan och amorteringarna.

Det här är anledningen till att när en finansiell panik uppstår och människor rusar till banken för att ta ut sina pengar så kastar sig bankirerna på låset och vägrar släppa in kunderna i banken, vilket vi kunde se på tv-bilder under Asienkrisen för flera år sedan t.ex.

Det finns helt enkelt inga pengar att ta ut, annat än i fantasin.

Asienkrisen var dock bara ett mindre experiment av eliten för att testa centralbankernas system inför deras nästa stora uppgift vilket är att skapa en globalt kontrollerad recession som sedan går över i en depression där man kräver globalt hårdare kreditåtstramningar och bereder vägen för nästa steg i agendan.

(Slut del 2, fortsättning följer.)

Curtis B Halls ”My exploited father in law:

http://www.vho.org/aaargh/fran/livres4/dall.pdf

Greg Palast intervju med nobelpristagaren Joseph Stiglitz:

http://www.gregpalast.com/globalisten-som-kom-in-fran-kylan/

Fler källor:

http://hem.passagen.se/globalworld/valutasystemet.htm

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here