Konstitutionen är en form av högre lag som: (1) anger de grundläggande rättigheterna för medborgarnas liv, frihet och egendom, (2) fastställer regeringens ansvar att skydda dessa rättigheter, (3) inför begränsningar för hur de i regeringen kan använda sin makt, (4) fastställer principen för en privat domän, och (5) får inte ändras utan ett utbrett samtycke bland medborgarna.
Överläggningarna vid 1787 års konstitutionella konvention ägde rum mellan 14 maj och 17 september 1787 i Philadelphia, Pennsylvania. Oroliga medborgare samlades utanför Independence Hall när överläggningarna hade avslutats för att få veta vad som hade producerats bakom lyckta dörrar. Svaret lämnades omedelbart. En viss Mrs. Powel från Philadelphia frågade Benjamin Franklin, ”Nå doktorn, har vi republik eller monarki?” Utan någon som helst tvekan svarade Franklin ”En republik, om ni klarar av att bevara den.” Denna ordväxling finns bevarad i en dagboksanteckning av James McHenry, en av konstitutionens undertecknare. Denna återgavs senare i 1906 års American Historical Review.
Nationens grundare var av den uppfattningen att (enligt formuleringen i Självständighetsförklaringen) ”Människan… har fått av sin Skapare vissa oförytterliga Rättigheter.” De fastställde att dessa rättigheter inte fick kränkas av en otyglad majoritet, lika litet som de fick kränkas av en otyglad kung eller monark. De insåg att majoritetsstyre snabbt skulle urarta till pöbelvälde och sedan till tyranni. De hade studerat de grekiska demokratiernas och den romerska republikens historia. De förstod tydligt den relativa frihet och stabilitet som hade präglat den senare, och de strider och omvälvningar – som snabbt ledde till despotism – som hade präglat den förra. När de formulerade konstitutionen skapade de en regering som byggde på lagar och inte på personer, en republik och inte en demokrati.
• Edmund Randolph från Virginia deltog i konventionen 1787. Han visade en tydlig förståelse av demokratins inneboende faror; under den konstitutionella konventionens första veckor påminde han sina kolleger om att de hade samlats i syfte att ”råda bot på de missförhållanden som plågade de Förenta Staterna; att var och en, genom att spåra dessa gissel till sitt ursprung, hade kommit fram till att de berodde på demokratins turbulens och prövningar…”
• Samuel Adams, en av Självständighetsförklaringens undertecknare, förespråkade den nya konstitutionen i sin stat just för att den inte skulle leda till skapandet av en demokrati. ”Demokrati varar aldrig särskilt länge,” anmärkte han. ”Den ödelägger, utblottar och tar livet av sig själv”, hävdade han, ”Det har aldrig funnits en demokrati som inte har ’begått självmord’”.
• Alexander Hamilton från New York, dundrade i ett tal den 21 juni 1788 i vilket han uppmanade sin stat att godkänna konstitutionen: ”Man har påstått att äkta demokrati, om det vore möjligt att genomföra, skulle vara det perfekta statsskicket. Erfarenheten har visat att inget kan vara mer fel än detta. De antika demokratiernas styre där folket självt överlade hade inte en enda positiv egenskap. De var till karaktären tyrannier; till utseendet vanskapta”. Tidigare, vid den konstitutionella konventionen, hade Hamilton sagt: Vi är en republikansk regering”. Äkta frihet finns inte under despotism eller under demokratins extremism”.
• James Madison, som rättmätigt är känd som ”Konstitutionens fader”, skrev i The Federalist, nr. 10: ”… demokratier har varit turbulenta spektakel som dominerats av stridigheter; har alltid befunnits vara oförenliga med personlig säkerhet och egendomsrätten och har i allmänhet varit lika kortlivade som deras död har varit våldsam.” ”The Federalist Papers” skrevs för att uppmana medborgarna i New York att stödja den nya konstitutionen vid den tid då ratificeringsdebatten pågick.
• George Washington, som var ordförande vid den konstitutionella konventionen och som senare accepterade äran att bli vald som Förenta Staternas första president under dess nya konstitution, förklarade vid sitt installationstal den 30 april 1789 att han skulle sträva efter att ”bevara…den republikanska regeringsmodellen.”
• Fisher Ames var medlem av den amerikanska kongressen under de åtta år som George Washington var president. Han var en framstående medlem av konventionen från Massachusetts och han ratificerade konstitutionen för denna stat; han kallade demokrati ”ett statsskick som styrs av massans affekter, eller, minst lika sant, av deras ledares laster och ambitioner”. Vid ett annat tillfälle kallade han demokratiskt majoritetsstyre för ”de mellanliggande stegen på vägen mot…tyranni”. Han sade även senare ”Demokrati, i sin bästa form är inget annat än dårhuspolitik, som hålls fastkedjad, men som när den bryter sig loss, dödar sin skötare, tänder eld på byggnaden och sedan dör”. Och i en essä med titeln Det demokratiska träsket skrev han att konstitutionens grundare ”hade för avsikt att vår regering skulle vara en republik, vilket skiljer sig mer från demokrati än demokrati skiljer sig från despotism”.
Mot bakgrund av grundarnas syn på republiker och demokratier är det inte förvånande att konstitutionen inte innehåller ordet ”demokrati” och att den påbjuder: ”Förenta Staterna ska garantera att varje stat i denna union har ett republikanskt styrelseskick”.
Förändringar under 1900-talet
Dessa principer var tidigare allmänt förstådda. Under 1800-talet höll många av de stora ledarna, både i USA och i andra länder, med nationens grundare. John Marshall, högsta domstolens president mellan 1801 och 1835 var av samma åsikt som Fisher Ames. ”Det är samma skillnad mellan en balanserad republik och en demokrati som mellan ordning och kaos”, skrev han. Den amerikanska poeten James Russell Lowell varnade för att ”demokrati ger var och en rätten att förtrycka sig själv”. Lowell fick medhåll i sitt förakt för demokrati av Ralph Waldo Emerson som anmärkte att ”demokratin är en regering som består av översittare som hålls i schack av redaktörer”. På andra sidan Atlanten fick amerikanerna medhåll av den brittiska statsmannen Thomas Babington Macauly. Han sade, ”Jag har länge varit övertygad om att rent demokratiska institutioner förr eller senare förstör friheten och civilisationen, eller båda. Britterna Benjamin Disraeli och Herbert Spencer skulle utan tvekan hålla med sin landsman, Lord Acton, skrev: ”Majoritetens tyranni är demokratins gissel, eller snarare, det parti, inte alltid majoriteten, som lyckas, med våld eller genom bedrägeri, att vinna valen”.
Vid 1900-talets början hade myten att demokrati var symbolen för gott styre och att nationens grundare hade skapat just ett sådant styre i USA spritt sig allt mer. Denna villfarelse underblåstes av president Woodrow Wilsons berömda vädjan för att USA skulle gå med i Första världskriget ”för att skydda demokratin i världen” – och genom president Franklin Roosevelts uppmaningar 1940 om att Amerika ”måste vara demokratins stora arsenal” genom att komma till Englands hjälp under Andra världskriget.
En indikation på den radikala förändring som skedde är skillnaden mellan Krigsdepartementets ”Träningsmanual nr. 2000-25 ” från 1928 som var avsedd för medborgarskapsutbildning, och det som följde. Det amerikanska regeringsdokumentet från 1928 gav den korrekta definitionen av demokrati:
En regering av massorna. Maktbefogenhet som härletts från massmöten eller annan form av ”direkt yttrande”. Resulterar i pöbelvälde. Inställning till ägande är kommunistisk – förnekar äganderätten. Lagens attityd är att majoritetens vilja ska styra, oavsett om den är baserad på överläggningar eller styrs av lidelser, fördomar och impulser utan begränsningar eller hänsyn till konsekvenserna. Leder till demagogism, tygellöshet, agitation, missnöje, anarki.
I denna manual konstaterades också helt rikligt att konstitutionens upphovsmän ”gjorde en mycket tydlig skillnad mellan en republik och en demokrati…och fastställde tydligt vid flera tillfällen att de hade skapat en republik.”
Men 1932 gjorde protester mot att den användes att den drogs tillbaka. 1936 krävde senatorn Homer Truett Bone (demokrat som företrädde staten Washington) i Senaten att dokumentet helt skulle förkastas. Att hitta en kopia av manualen hade vid det här laget blivit nästan helt omöjligt. Årtionden senare, i en artikel i 1973 års oktober-utgåva av Military Review, förklarade Överstelöjtnant Paul B. Parham att armén hade slutat att använda manualen efter protestbrev ”från enskilda medborgare”. Noterbart är att Parham också konstaterade att ordet demokrati ”verkar vara av avgörande betydelse för, och ha en speciell innebörd för, kommunisterna.”
Vid 1952 hade den amerikanska armén börjat lovsjunga demokratin, istället för att varna mot den, i Fältmanualen 21-13, som hade titeln Soldatens guide. Denna nya manual påstod felaktigt: ”Eftersom USA är en demokrati bestämmer majoriteten hur vår Regering ska organiseras och styras…” (ursprunglig emfas).
Ändå fortsatte viktiga röster att varna för lovsånger till demokratin. 1931 gav den engelske Hertigen av Northumberland ut ett häfte med titeln Världsrevolutionernas historia i vilket han hävdade: ”Införandet av demokrati i alla europeiska nationer är ödesdigert för gott styre, för frihet, för lag och ordning, för respekt för auktoriteter, och för religionen, och kommer i slutändan att skapa en stat i kaos ur vilket en ny världstyranni kommer att uppstå.”
1939 gav sig historikerna Charles och Mary Beard in i debatten och krävde historisk korrekthet och hävdade med eftertryck i sin bok America in Midpassage: ”Inte vid något tillfälle, vid någon tidpunkt, i högtidlig församling eller genom valda ombud hade det amerikanska folket officiellt kungjort att Förenta Staterna var en demokrati. Konstitutionen innehöll inte ordet ’demokrati’ eller något ord som uppmuntrade till denna tolkning, utom möjligen omnämnandet av ”Vi, folket,’ i ingressen…När konstitutionen skrevs fanns det ingen respektabel person som kallade sig själv demokrat”.
Under 1950-talet var Clarence Manion, dekanen vid Notre Dame Law School, av samma åsikt och förstärkte även det som makarna Beard så korrekt hade konstaterat. Han sade: Den som ärligt och seriöst har studerat amerikansk historia vet att nationens grundare lyckades att skriva både Självständighetsförklaringen och Konstitutionen utan att använda begreppet ’demokrati’ en enda gång. Inte någonstans i de befintliga statskonstitutionerna finns någon referens till ordet. [Männen] som var mest inflytelserika vid skapandet och utformandet av vårt statsskick nämner bara ’demokrati’ för att kraftigt särskilja det från den republikanska formen av vårt amerikanska konstitutionella system”.
Den 17 september (Konstitutionens dag), 1961, levererade Robert Welch, grundaren av John Birch Society, ett viktigt tal, ”Republiker och Demokratier,” i vilket han förkunnade: ”Detta är en Republik, inte en demokrati. Låt oss behålla det så!” Talet som senare publicerades och spreds i broschyrform utgjorde ett bryskt uppvaknande för många amerikaner. I sina kommentarer gav Welch inte bara bevis för hur nationens grundare hade etablerat en republik och hade fördömt demokrati, utan han varnade även för att definitionerna hade förvrängts och att starka krafter arbetade för att omvandla den amerikanska republiken till en demokrati för att få till stånd en diktatur.
Några ordboksdefinitioner
Statsskick; republikanskt statsskick. I vilket den suveräna makten tillkommer folket och utövas av folket, antingen direkt, eller genom representanter valda av folket till vilka denna makt särskilt har delegerats. In re Duncan, 139 U.S. 449, 11 S.Ct. 573, 35 L.Ed. 219; Minor v. Happersett, 88 U.S. (21 Wall.) 162, 22 L.Ed. 627. [Black’s Law Dictionary, femte upplagan, s. 626]
Demokrati. Den regeringsform där den suveräna makten finns hos och utövas av samtliga fria medborgare direkt eller indirekt genom ett representationssystem, till skillnad från en monarki, aristokrati eller oligarki. Black’s Law Dictionary, femte upplagan, s. 388-389.
Obs: Black’s Law Dictionary, femte upplagan, kan hittas i nästan alla juridiska bibliotek och på de flesta juristbyråer.
Observera att i en demokrati finns den högsta makten hos samtliga fria medborgare. Den högsta makten är inte uppdelad i mindre enheter, som t.ex. enskilda medborgare. För att lösa ett problem är det endast hela den politiska församlingen som har rätt att agera. Dessutom har individer som är medborgare plikter och skyldigheter gentemot regeringen. Regeringens enda skyldigheter gentemot medborgarna är de som har fördefinierats i lag av hela staten.
I en republik vilar makten hos folket självt, oavsett om det är en eller många. I en republik är det möjligt att agera på egen hand eller genom representanter för att lösa ett problem. Folket har dessutom inga skyldigheter gentemot regeringen; istället är den regering som anlitas av folket förpliktigad gentemot dess ägare, folket.
Medel för ett syfte
Som den brittiske författaren G.K. Chesterton sade på 1900-talet: ”Man kan aldrig göra revolution för att införa demokrati. Man måste ha demokrati för att genomföra en revolution.”
Den kommunistiske revolutionären Karl Marx förstod denna princip mycket väl. Och det är därför denne frihetsfiende i Det Kommunistiska Manifestet konstaterade att ”det första steget i arbetarklassens revolution är att upphöja proletariatet till att bli den härskande klassen, för att vinna slaget om demokratin” I vilket syfte? För att ”avskaffa privat ägande”, för att ”gradvis slita kapitalet ur händerna på bourgeoisien”, för att ”centralisera alla produktionsinstrument till staten”; etc.
En annan demokratiivrare var kommunisten Mao Tse-tung, som 1939 (ett årtionde före han befäste kontrollen över det kinesiska fastlandet) sa: ”På det hela taget omfattar den kinesiska revolutionära rörelsen, som leds av Kommunistpartiet, två stadier, dvs. de demokratiska och de socialistiska revolutionerna, som i grunden är olika revolutionära processer, och det andra stadiet kan genomföras först efter att det första har slutförts. Den demokratiska revolutionen är en nödvändig förberedelse för den socialistiska revolutionen och den socialistiska revolutionen är den oundvikliga efterföljaren till den demokratiska revolutionen. Slutmålet som alla kommunister strävar mot är att skapa ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle.”
Ytterligare en demokratisk förkämpe är Michail Gorbatjov som i sin bok Perestroika från 1987 skrev att ”enligt Lenin så är socialism och demokrati odelbara…. Kärnan i perestrojka finns i det faktum att den förenar socialism med demokrati [emfas i originalet] och att det återupplivar det leninistiska konceptet… Vi vill ha mer socialism, och därför, mer demokrati.”
Strävan efter demokrati har endast varit möjlig på grund av att Konstitutionen ignoreras, kränks och kringgås. Konstitutionen definierar och begränsar den federala regeringens befogenheter. Dessa befogenheter, som alla räknas upp, inkluderar inte program för jordbruksstöd, boende, utbildningsstöd, matkuponger, etc. Enligt Konstitutionen har Kongressen inte rätt att anta vilka lagar de vill; den har bara rätt att stifta lagar som är konstitutionsenliga. Den som tvivlar på grundarnas avsikter att begränsa den federala makten, och därigenom skydda individens rättigheter, bör granska språket i ’the Bill of Rights’, inklusive den inledande meningen i det Första tillägget (”Kongressen skall inte stifta någon lag…”).
I kongressledamoten Ron Pauls tal inför kongressen januari 29, 2010, sa han bland annat:
”Skillnaden mellan en demokrati och en republik var enkel. Skulle vi leva enligt det uråldriga konceptet att styras av mänsklig makt eller enligt Upplysningskonceptet om lagarnas makt?. En konstitution i och av sig själv garanterar inte frihet i ett republikanskt statsskick. Inte ens en perfekt konstitution, med detta mål i åtanke, är bättre än folkets moraliska normer och önskningar. Även om Förenta Staternas konstitution var den överlägset bästa som dittills skrivits för att skydda friheten och som innehöll skydd mot demokratins faror, var även den förfelad från början. Istället för att garantera frihet i samma utsträckning för alla människor gav författarna efter för den demokratiska majoritetens krav på att de skulle kompromissa i frågan om slaveriet. Detta misstag, följt av andra längs vägen, kulminerade i ett inbördeskrig som säkerligen kunde ha förhindrats genom en bättre förståelse av, och en mer karaktärsfast strategi för att etablera en konstitutionell republik.
Anhängare av demokrati är alltid snabba att påpeka en av de fördelar som man anser finns med detta system, nämligen regeringsmaktens omfördelning av tillgångar av till de fattiga. Detta må vara sant i viss begränsad mån, men förespråkarna för detta system bryr sig aldrig om de offer som tillgångarna stjäls ifrån. De så kallade fördelarna är kortlivade eftersom demokrati konsumerar tillgångarna utan att ta hänsyn till dem som producerar dem. Till slut kan programmen inte finansieras och det beroende som har utvecklats framkallar arga krav på ännu mer rättvisa.
Eftersom det är så svårt att hejda strömmen mot frihet leder detta system oundvikligen till olika former av tyranni. I takt med att vår Republik förfaller växer protestkören. Den centrala regeringen blir allt mer auktoritär efter varje kris. I takt med att skolsystemets jämlikhet och likvärdighet sjunker ökar den federala regeringens inflytande. I takt med att kvaliteten på sjukvården kollapsar ökar den federala regeringens roll inom medicinen kraftigt. Utrikespolitiska misslyckanden leder till krav på ytterliga interventioner utomlands och ett ännu större imperium. Kraven på ökad säkerhet blir allt påstridigare och omtanken om friheten tynar bort.
En skatt på vårt hemland utgör en enorm ökning av byråkratin för att skydda oss från alla faror, både verkliga och inbillade. Det som var viktigast för nationens grundare, att skydda friheten, ignoreras. De som uttrycker allvarlig oro för den personliga friheten fördöms för sin självupptagenhet och sin brist på patriotism.
Det var ingen slump att Federal Reserve [Centralbanken] grundades 1913 när den dramatiska omsvängningen mot demokrati blev tydlig. En personlig inkomstskatt infördes också. Vid den här tiden infördes folkval av senatorer och vår utrikespolitik blev aggressivt interventionistisk. Även med en inkomstskatt visste välfärds- och krigsplanerarna att det skulle bli nödvändigt att avskaffa begränsningarna för att trycka pengar. Privat förfalskning var ett fruktansvärt brott, men förfalskning som genomfördes av staten och ett bankväsende baserat på fraktionella reserver krävdes för att förföriskt betala för majoritetens krav.
Det är av denna orsak som demokratier alltid leder till att en valuta urholkas genom inflation av penningmängden. Vissa av dagens planerare förstår processen väl. Och andra, på grund av okunnighet, ser centralbankens skapande av pengar som en bekvämlighet med små risker. Det är här de har fel. Även om bankirerna och de rika stödjer papperspengar, i tron att de vet hur de ska skydda sig mot dess skadeverkningar, dras många av dem med i de ekonomiska lågkonjunkturer som alltid uppstår. De har inte skapat en ny era för oss idag; ett otal andra nationer har fått utstå samma sak genom historien.
Tron på att demokratiska krav kan finansieras genom skulder, beskattning och skapande av krediter är baserat på den falska förhoppningen och misslyckandet att förstå hur det bidrar till turbulensen när demokratin kollapsar. När en nation blir en demokrati förvandlas hela syftet med regeringsmakten. Istället för att statens mål är att garantera frihet, rättvisa, privat äganderätt och frivilligt utbyte ger sig staten in på det omöjliga uppdraget att uppnå ekonomisk rättvisa och att detaljstyra ekonomin och skydda medborgarna från varandra i alla sina verksamheter.”
Edward Louis Bernays (November 22, 1891 – 9 mars, 1995), var en amerikansk pionjär inom området PR (public relations) och propaganda tillsammans med Ivy Lee, som avses i hans dödsruna som ”fadern av PR”. I Propaganda (1928), hävdade Bernays att manipulation av den allmänna opinionen var en nödvändig del av demokratin och berättade hur en osynlig regering som använde sig av denna manipulationen styrde landet från bakom scenerna:
”Den medvetna och intelligenta manipulationen av de organiserade vanorna och åsikterna av massorna är ett viktigt element i det demokratiska samhället. De som manipulerar denna osynliga mekanism i samhället utgör en osynlig regering som är den sanna styrande makten i vårt land. Vi styrs, våra sinnen gjuts, våra smaker formas, våra idéer föreslås, i vid bemärkelse av män vi aldrig hört talas om. I nästan varje handling av våra dagliga liv, vare sig det gäller politik eller affärer, i vårt sociala uppträdande eller vårt etiska tänkande, är dominerade av de relativt få antal personer som förstår massornas mentala processer och sociala mönster.”
Med de senaste kommunikations och opinions teknikerna, samt en rad av politiska kopplingar på hög nivå, hanterar PR pressombudsmän som Bernays rutinmässigt frågor av statliga och korporativa klienter och paketerar dem för offentlig konsumtion. Resultatet är en ”demokrati” där medborgarna förvandlas till passiva kärl av felaktig och vilseledande information och betald reklam, och där kritiker av status quo definieras som okunniga personer som lägger sig i allt, personer som [alltid] lägger sin näsa i blöt och/eller farliga ”outsiders”.
Konstitutionell Republik vs Demokrati Del 1: Demokrati leder till tyranni