Chiles Atacamaöken hyllas som en av jordens mest extraordinära platser. Det är världens torraste öken utanför polarområdena och sträcker sig över cirka 1000 kilometer, på ett landområde mellan kustkedjan Cordillera de la Costa och Anderna.
Hela området är en oas av geologiska formationer och har gett forskare till synes oändliga möjligheter till forskning.
Precis som med många andra områden på vår fantastiska planet, har det också en historia av exploatering för sina mineraler. Före 1930-talet utvanns nitrater som användes i gödningsmedel och sprängämnen. Men på senare tid har andra mineraler som litium, koppar och jod också utvunnits.
Tyvärr är litiumutvinning oerhört giftig och utgör en stor fara för miljön, särskilt i Sydamerika.
Trots gruvindustrins försök att utveckla teknologier som minskar dess ekologiska fotavtryck kvarstår frågan: Bör vi fortsätta att exploatera jorden för litium i kapplöpningen om elektrifiering?
Gör elbilar (EV) mer nytta än skada? Är försörjningskedjorna för de resurser som behövs för att elektrifiera vår värld tillräckligt transparenta för att vi ska kunna utvärdera dem korrekt? Kan vi verkligen kalla övergången från fossila bränslen till hyper-elektrifiering för en ny grön revolution?
Ingen av oss kan helt besvara dessa frågor eftersom den nödvändiga datan helt enkelt inte finns tillgänglig. Men det vi vet tyder på att vi borde vara oroliga — mycket oroliga.
Litiumutvinning: de dolda miljökostnaderna
När den globala övergången till elektrifiering intensifieras, ökar efterfrågan på litium, en nyckelkomponent i batterier för elbilar och lagring av förnybar energi, dramatiskt.
Litium kallas ofta ”det vita guldet” i energirevolutionen. Det omvandlar kemisk energi till elektrisk energi mycket effektivt och är det lättaste metallen på jorden.
Vi får ständigt höra att litium utlovar en framtid fri från fossila bränslen. Men under detta så kallade löfte om en ”hållbar värld” döljer sig en djupt oroande miljö- och social kostnad, särskilt i regioner rika på litiumreserver, såsom Sydamerikas litiumtriangel.
En kostnad vi aldrig får höra om, men som borde vara allmän kännedom.
Förstörelse av landskapet
Länder som Chile, Argentina och Bolivia sitter på enorma litiumreserver och står för över hälften av världens tillgångar.
Dessa ökenregioner rymmer fantastiska saltslätter, inklusive den vackra Salar de Atacama i Chile. Från luften ser litiumfälten vackra ut – livfulla blå pooler där litiumrik saltlösning avdunstar under den starka solen.
Men på marken medför denna process betydande miljökonsekvenser.
Utvinningen av litium är en vattenintensiv process. I Chiles Salar de Atacama, till exempel, krävs det cirka 500 000 gallon (nästan 2 miljoner liter) vatten för att producera ett ton litium.
Denna utvinning konkurrerar med lokala samhällen och ekosystem, som redan är hårt drabbade av vattenbrist.
Ursprungsbefolkningar och miljöaktivister har länge uttryckt oro över att uttömningen av livsviktiga färskvattenkällor hotar deras traditionella levnadssätt och den lokala biologiska mångfalden.
Dessutom behövs giftiga kemikalier för att bearbeta litium. Utsläpp av sådana kemikalier genom läckage, spill eller luftutsläpp kan skada samhällen, ekosystem och livsmedelsproduktionen. Litiumutvinning skadar oundvikligen jorden och orsakar även luftföroreningar.
Miljöförstöring
Utöver vattenanvändningen har litiumutvinning bredare ekologiska konsekvenser. Brineutvinningsprocessen stör den känsliga balansen i saltslätterna och kan leda till marksänkning.
Uttorkningen av färskvattenkällor påverkar djurlivet, inklusive flamingor som är beroende av regionens salta sjöar. Dessutom kan kemikalieläckage och avfall förorena mark och grundvatten, vilket hotar det lokala jordbruket och försörjningen.
Miljöpåverkan är inte begränsad till Sydamerika. I Australien, världens största litiumproducent, skapar dagbrottsgruvor enorma ärr i landskapet, tillsammans med damm och förstörelse av habitat.
I båda regionerna kan infrastrukturen som behövs för att stödja storskalig gruvdrift också fragmentera ekosystem och bidra till utsläpp av växthusgaser, vilket motverkar en del av de fördelar som den gröna energin är tänkt att främja.
Oavsett om man köper argumentet om koldioxidutsläpp eller inte, är det anmärkningsvärt att en ”ren” elbil, när den väl är i drift, är tänkt att minska ens koldioxidavtryck, men tillverkningen av litiumjonbatterier kan generera 74 procent mer koldioxid än en konventionell bensinbil.
Om man ser detta smutsiga lilla hemlighet ur ett annat perspektiv, visar tyska data att en bilägare skulle kunna köra en bensinslukande bil i mer än 50 000 km eller 3,5 år och ändå slå en bil med ett 30 kilowattimmars batteri i koldioxidutsläpp.
Det är ett av de minsta bilbatterierna på marknaden. Det beror på var du kör och vilken energikälla som driver elnätet, t.ex. kol eller kärnkraft, men du förstår poängen. Vi får inte hela bilden, samtidigt som elbilar hårt marknadsförs till en ovetande allmänhet.
Dessutom är nuvarande nivåer av litiumåtervinning inom EU mycket låga. När det gäller batterier uppskattas det att endast 5 % av litiumjonbatterierna som säljs på den europeiska marknaden återvinns.
Det mesta av det nuvarande litiumet dumpas antingen på soptippar eller förbränns, vilket ökar Europas beroende av litiumförsörjning. Båda bidrar också till förorening av mark, vatten och luft.
Kan framtidens gruvdrift erbjuda en teknologisk lösning?
För att ge gruvindustrin rättvisa, börjar den nu ta itu med dessa bekymmer genom att anamma teknologiska framsteg som syftar till att minska miljöskadorna.
Företag utforskar innovationer som återvinning av vatten, effektivare utvinningstekniker och användning av artificiell intelligens för att minimera gruvdriftens ekologiska fotavtryck.
Litiumutvinning från saltlösningar undersöker också tekniker för direkt litiumextraktion, vilket potentiellt kan minska vattenförbrukningen genom att utvinna litium direkt från saltlösningen utan behovet av stora avdunstningsdammar.
Denna metod, som fortfarande är i experimentfasen, kan minska vattenanvändningen och miljöförstöringen.
Minskande incitament och allmänhetens ansvar
Regeringar verkar fortfarande vara fast beslutna att driva på elbilsagendan. Men i Storbritannien börjar de ekonomiska incitamenten se mindre attraktiva ut.
Ägare av elbilar, som tidigare var undantagna, kommer att behöva betala vägskatt från april 2025, om än på en lägre nivå. I december 2025 kommer de också att bli skyldiga att betala Londons trängselskatt på 15 pund per dag.
Enligt The Telegraph sjunker efterfrågan på elbilar i Storbritannien, vilket lämnar ett växande antal förare i negativt eget kapital. Detta skylls till stor del på de kraftiga rabatterna som erbjuds på nya bilar när tillverkarna försöker öka försäljningen för att nå juridiskt bindande statliga mål.
Bilflottoperatörer erkänner att de tvingas ta stora förluster vid vidareförsäljning av elbilar på grund av deras accelererade och exceptionella värdeminskning.
Detta gör elbilar mycket mindre attraktiva för personliga köpare. Vem vill ha en bil som inte behåller sitt värde?
När elektrifieringsrevolutionen fortsätter att utvecklas kvarstår frågan: Hur ska vi driva framtiden utan att kompromissa med planeten och alla dess invånare?
Ett svar är att betydligt mer investeringar och fokus måste läggas på att skapa en robust återvinningsinfrastruktur.
Ett annat svar är att ursprungsbefolkningar, miljöorganisationer och gruvsektorn måste samarbeta för att hitta lösningar som respekterar både människor och planeten, samtidigt som slutanvändarna måste få veta sanningen om den verkliga kostnaden för att gå över till el.
Regelverk, strängare miljöstandarder och investeringar i renare teknologier är också avgörande för att minska påverkan av litiumutvinningen.
Vi måste stoppa världens övergång till icke-fossila bränslen, så kallad förnybar energi, om det sker på bekostnad av de ekosystem och samhällen som är beroende av marken där litium utvinns.
Vi, allmänheten, måste kräva mycket större transparens i leveranskedjorna för att förstå konsekvenserna av slösaktig konsumtion av lyxvaror, inklusive elektronik, och sluta ta saker för givna.
Vi måste tänka efter två, kanske tre eller fyra gånger, innan vi blint köper den senaste bilen eller prylen som påstås vara en lösning på den miljökatastrof som ofta definieras endast i termer av koldioxid. Om den senaste tekniken innehåller litium, är detta viktigare än någonsin.
childrenshealthdefense.org, Litiumfälten: En annan mörk sida av elbilsindustrin
