När jag till sist vaknade upp tog jag en titt omkring. Jag såg stadshus, domstolsbyggnader, parlamentshus, kyrkor, skolor samt universitet i hundratal och tusental. Jag såg system – system för att sköta marken, luften och vattnet; system för att sköta människans beteende; system för att sköta religion; system för att sköta inlärning; system för att sköta mat, skydd, kläder; system för att sköta kärlek och förökning: ett enormt komplex av noggrant planerade system. Jag såg miljoner människor arbeta, inte för sig själva, utan för någon annan. Jag såg miljoner människor göra, inte vad de själva vill göra, utan vad någon annan vill att de ska göra. Jag såg det deprimerande beviset på ett folk som har externaliserat och institutionaliserat – faktiskt har försökt att standardisera – mänsklighetens natur.
Jag såg ett helt folk som har tappat livsföringen och i dess ställe byggt ett teknologiskt monster som gör det mesta av deras hårda arbete, bär deras vatten, levererar deras mat, uppfostrar deras barn, gör deras val, säger deras böner, transporterar dem, ”informerar” dem, underhåller dem och kontrollerar folket det tjänar, absolut. Jag såg också att monstret, som inte tycks kunna hantera sig själv, löpte amok, totalt utan synlig kontroll, slet marken i stycken, spred gift, fyllde luften med smuts, dumpade sopor och skit i floderna och sjöar och hav. Jag såg allt detta, och jag såg folket, miljoner av dem, hopträngda i tätorter, boendes sida vid sida i städer, byar, på landet. Men jag såg inte en enda gemenskap.
Gör någon allt detta avsiktligt? Ja!
– en text av Wilfred Pelletier och Ted Poole (översättning av niko), När jag vaknade upp!
