I ett rättssamhälle ska sanning och bevis väga tyngre än känslor, rykten och smutskastning. Men som pappa till två barn som jag haft huvudansvaret för sedan 2018, och som bott hos mig på heltid sedan januari respektive juni 2024, kan jag tyvärr vittna om motsatsen.
Jag har suttit i rättssalar där rena lögner har yttrats om mig – utan bevis, utan konsekvens. Jag har sett hur barnens mamma, som under flera år lidit av dokumenterad psykisk ohälsa inklusive tvångsvård, tillåts forma narrativet i socialtjänstens utredningar, trots att hennes uppgifter ofta saknar verklighetsförankring. I flera fall har det varit direkt skadliga lögner som påverkat myndigheters och domstolars beslut.
När jag som pappa ifrågasatt dessa lögner, har svaret blivit: ”Du har bristande mentaliseringsförmåga.” När jag bett om källkritik, har domstolen svarat med tystnad. När jag dokumenterat bevis på mammans försök att sabotera barnens relation till mig – vilket hon själv erkänt i skrift – har både tingsrätt och hovrätt valt att ignorera det.
Vad händer med rättssäkerheten när sanningen inte längre spelar någon roll?
Mina barn har gång på gång uttryckt att de inte vill träffa sin mamma. Socialtjänsten vet det. Skolan vet det. Domstolen vet det. Men ändå fortsätter man att pressa fram umgänge. Det är inte barnets bästa – det är systemets bekvämlighet.
Att ljuga i domstol är inte ett brott – så länge du är part i målet. Det är en juridisk verklighet. Men hur kan det vara acceptabelt när det handlar om barns framtid? Hur kan samhället – med all sin kunskap om barns rättigheter, trauma och anknytning – tillåta att en förälder använder systemet som verktyg för manipulation?
Jag är inte rädd längre.
Jag kommer att tala. Jag kommer att skriva. Jag kommer att ställa frågor högt, offentligt, och med kraft.
För mina barns skull. För alla barns skull.
Om vi tillåter lögner i domstolen – då har vi svikit det mest värnlösa vi har.
Brody Valentine, pappa, Mora
När lögner tillåts i domstol – vem skyddar då barnen?
Man bör se artikeln som en partinlaga, vi har inte hört motparten berättelse.
Vårdnadstvister saknar i det flesta fall bevis som vi i dagligt tal tänker kring bevis så som tekniskbevisning. Övergripande är barnets rätt inte vårdnadshavarnas rätt. Detta öppnar upp för tolkningar.
Utan att känna till de faktiska omständigheterna så säger jag: sakframställan. Allt hänger på sakframställan.
Det som avgör här är partens förståelsehorisont – hur bildad en part är; tillika hur pedagogisk parten kan framställa sin syn som i sin tur är beroende på hur pass bildad ombudet är. Sakframställan måste hänga ihop logiskt och då krävs förklaringsmodeller som rätten kan ta till sig, dylik kan annars lätt gå överhuvud på rätten. Här får man bortse från känslor i den mån man kan och göra det lätt för rätten att döma.
De uppgifter som framkommit – trots detta blev utfallet negativt för parten, så har det brustit i kedjan jah van beskrev.