Den rådande svenska samhällsordningen och nationella enhetskulturen går mot sin upplösning. Hur och när detta slutligen kommer att ske och hur den nya ordningen kommer att se ut är dock osäkert. De som redan i dag anser att samhället måste ändras i grunden och att utvecklingen dessutom går i helt fel riktning kan sägas utgöra en radikal motkultur till den nu rådande. Men hur ska de individer och kollektiv som utgör denna motkultur bäst förhålla sig till den rådande situation och det som komma skall?
Samhällsutvecklingen
Krackeleringen av det svenska samhället och nedmonteringen av den nationella välfärdsmodellen är numera ett faktum, och har varit så under många år, även om de flesta offentligt verksamma förståsigpåare inte verkar låtsas om eller vill prata om det. Men under ytan, i de breda folklagren, pågår något, vilket de årliga opinionsundersökningar som SOM-institutet vid Göteborgs universitet klart visar. Den andel av befolkningen som på institutets fråga, ”Allmänt sett, tycker du att utvecklingen i Sverige går åt rätt håll eller åt fel håll?”, svarar ”Åt fel håll”, har sedan 2012 gått från 30% till hela 69% år 2022 – en ökning med hela 130%! Och de som på samma fråga har svarat ”År rätt håll”, har gått från 31% år 2012 till endast 13% år 2022 – en minskning med 58%. Det här är kraftiga förändringar och en tydlig trend sedan 2012, där en förkrossande majoritet på 69% nu alltså anser att utvecklingen i Sverige går i fel riktning.[1]
De flesta människor som ingår i dessa 69% anser sannolikt att allt kommer att bli bättre och kanske till och med riktigt bra om man bara ändrar riktning på samhällsutvecklingen, och att man därför inte behöver genomföra några grundläggande förändringar av den gällande samhällsordningen. Det är dessa personer som regelbundet vart fjärde år går till valurnorna och med en, kan man tycka, naiv tro på det politiska parlamentariska systemets funktionalitet och på överhetens välvilliga intentioner beslutsamt tänker ”rösta bort” den sittande vänster- eller högerregeringen för att få till en kursändring i samhället. Detta har inte lett någonstans under åtminstone de senaste 10 åren med dess tre riksdagsval, utan har tvärtom bara ökat missnöjet i de breda folklagren.
Den rimliga slutsatsen av allt detta är att den riktning samhället är på väg i omfamnas av en klar majoritet av alla riksdagspartier, och att denna politiska elit i sin tur inte är intresserade av att beakta, lyssna på eller ens försöka ta reda på varför en klar majoritet av befolkningen anser att utvecklingen i Sverige går i fel riktning.
Den radikala motkulturen och den politiska vägen
Dessa 69% missnöjda som vi kan anta till övervägande del utgörs av personer som på traditionellt vis vill försöka rösta fram en kursändring utgör därför knappast en motkultur i dess mer radikala betydelse, men det är rimligt att anta att dessa procent även inkluderar alla de individer som verkligen vill se en grundläggande och omvälvande omvandling av dagens samhälle. Det är dessa människor som vi kan säga utgör en mer radikal motkultur, och som vi syftar på i denna artikel. Mer specifikt är vi främst intresserade av de individer som vi kan anta skulle kunna identifiera sig med den alternativrörelse som ibland kallas vakenrörelsen eller sanningsrörelsen.
Det finns uppenbarligen personer och grupper inom denna rörelse som verkar tro att det går att genomföra radikala samhällsförändringar via det politiska parlamentariska systemet, och som därför har startat traditionella politiska partier i ett försök att åstadkomma dessa förändringar. Tyvärr har det med all tydlighet under åren visat sig att detta är en fruktlös strategi och en mörk återvändsgränd, därför kommer vi inte att nämna detta.
Huvudskälet till dessa upprepade politiska misslyckanden borde vid detta laget vara ganska uppenbart: ”makten”, eller närmare bestämt makteliten, är naturligtvis helt och hållet inriktad på att till varje pris behålla den rådande samhällsordningen, och att även om möjligt stärka sin ställning inom den. Tre moderna exempel – som vi inte närmare kommer att gå in på här, men som vi hoppas kunna återkomma till framöver – på hur det politiska systemet under ledning av makteliten infiltrerar, avleder och avväpnar en genuin gräsrotsrörelse och en betydlig folklig motkultur är historien om de tre riksdagspartierna Miljöpartiet de gröna, Ny Demokrati och Sverigedemokraterna.
De som försöker informera eller demonstrera fram den nya guldåldern har knappast heller någon anledning att sätta några större förhoppningar till sina valda strategier med tanke på maktelitens reptilartade självbevarelsedrift; de kan på sin höjd hoppas på fenomenet med den hundrade apan eller faktor X, där det förstnämnda handlar om att försöka uppnå en procentuell kritisk minimimedvetandenivå (vanligen 3–10%) av upplysta medborgare som i sin tur kommer att påverka resten av befolkningen, och där X:et kan stå för alla varianter av efterlängtade frälsarobjekt (Trump, Q, De vita hattarna, John F Kennedy Jr, utomjordingar, Jesus, Putin, Robert F Kennedy Jr etcetera).
Läs mer på fröjdum.se, Samhällsutvecklingen och motkulturella strategier
