Det kan ske på en sekund. Ena stunden ser vi världen på ett visst sätt – nästa stund är allt förändrat. Känslan av hopplöshet kan slå till med en brutal kraft, som om vi aldrig mer ska kunna resa oss. Eller så fylls vi av en brinnande ilska och en känsla av att vi måste marschera ut på gatorna, höja näven mot ondskan som sprider sig.
Men just där finns något sorgligt. När vårt mående vilar helt på yttre faktorer blir vi sårbara. Istället för att bygga en inre styrka som står emot stormarna, låter vi oss kastas hit och dit av händelser långt bort från vårt eget vardagsliv. Det leder inte sällan till uppgivenhet, ibland till depression, när vi tror att våra liv enbart är ett resultat av vad andra gör – istället för vad vi själva tar ansvar för.
En profil. En folksamling. Ett skott. Döden.
Från liv till död, på ett ögonblick. Ett före och ett efter.
Sociala medier fylls omedelbart av inlägg – sorg, symbolik, hyllningar, rop på kamp. Händelsen placeras sida vid sida med historiens tragedier där starka ledare mördats för sin övertygelses skull. Och visst, det går inte att förneka: en kraftfull röst har tystats på ett meningslöst och brutalt sätt.
Men mitt i sorgen behöver vi också våga rikta blicken mot oss själva. För alla de som känner det skälvande behovet av att följa någon annan, nästan till den grad att man förlorar fotfästet i sitt eget liv – där finns också en del av problemet. Hur många av oss vet vad våra grannar heter, eller bryr oss om att lyssna på vad som sker i vår närmaste omgivning? Ändå har vi minutiös koll på vad som sker i digitala rum världen över. Vi tiger där vi faktiskt hade kunnat påverka. Och vi skriker högt där våra röster aldrig når fram.
Det är just ett sådant mönster som gör att vissa individer till sist bär en alltför tung börda. De kliver fram, axlar ett ansvar som egentligen borde delas av många, och offrar till slut både sitt eget och sina anhörigas liv.
Charlie Kirk-händelsen blev en chock som fick hela världen att stanna upp. Men ironiskt nog är det också ett exempel på samma mönster som hans tro predikade: att lägga hela sin tillit på en ensam man, en utvald röst som ska tala sanning i vårt ställe. När tragedin slår till står vi där med höjda nävar och säger att världen blivit mörkare – utan att reflektera över vår egen roll i det. Vi vill gärna ha en hjälte som bär allt, medan vi själva sitter kvar, scrollande, knutna nävar i fickan, tysta i de rum där vi faktiskt hade kunnat förändra något.
Men sanningen är att världen inte förändras genom en ensam röst. Den förändras när många små röster tillsammans formar en ny riktning. När vi slutar tro att ansvaret ligger hos en ledare på en scen, och istället tar det in i våra egna hem, våra egna kvarter, våra egna relationer. När vi väljer att tala när det är obekvämt, att stå upp för det vi tror på i vardagen, inte bara i digitala ekokammare.
Vi behöver färre symboler och fler människor som agerar. Inte fler hjältar som bränner ut sig – utan fler vardagliga handlingar som bygger långsiktig styrka. För först när vi inser att förändring börjar hos oss själva, i det lilla och nära, kan vi sluta kräva att någon annan ska bära hela tyngden åt oss.
:Martin:Nilsson., Scrollande nävar och tystnad där det spelar roll
