Tårar, folkmord och massvåldtäkter – här är krigshetsarnas propagandafavoriter

libyen bomb

När USA och 7-klövern i våras anföll Libyen fanns det tvingande skäl. Landets diktator höll på att massakrera demonstranter med hjälp av attackflyg och han hade just delat ut Viagra till sina soldater och uppmanat dem att våldta landets kvinnor. Att krig startas på grund av lögnhistorier är mer regel än undantag. Se här på en gammal goding från Kuwait-kriget 1990. Ett ”ögonvittne” intygar under ed för ett bestört kongressutskott att hon sett irakiska soldater döda spädbarn.

Flickan ville vittna anonymt. Av goda skäl – hon är nämligen dotter till Kuwaits USA-ambassadör och befann sig i skolan i Washington under Iraks invasion av Kuwait, inte på något sjukhus därnere som hon själv påstår.

Historiens ursprung är oklart. Först på plan var Amnesty. Den kuwaitiska regeringens kampanjorganisation hakade på varefter lögnen fick sin slutliga form av proffsen på PR-byrån Hill & Knowlton.

Bruksanvisning för krig
När Afghanistan skulle anfallas 2001 fick vi läsa att det landet hade hjälpt Osama bin Ladin med 9/11-attacken i New York strax dessförinnan. Senare, när ett anfall mot Irak var aktuellt, var det istället Irak som hade hjälp ”Simsalabim”. Dessutom hade Saddam Hussein olika massförstörelsevapen, som ingen sedan har sett minsta spår av. Detta kallas krigspropaganda och det produceras på följande sätt:

1. En anonym eller hemlig ”källa” fabricerar en anklagelse.

2. Särintressen, massmedia, underrättelsetjänster och politiker behandlar påståendena som fakta. De drar snabbt långtgående slutsatser. De flesta inblandade har ingen aning om ifall anklagelsen är sann eller inte. Men det spelar dem inte heller någon roll. Det viktiga för dem är att agera snabbt och få ”eld i målet” medan det indignerade känslosvallet är på topp.

3. Anklagelserna, tillsammans med andra lögner och halvsanningar blandas med riktiga nyheter och distribueras av massmedia. Paketet tuggas om och om igen, för att sprida allmän missaktning och till slut hat mot det land som hamnat i skottgluggen.

4. När psykodramat nått klimax ordnar man en omröstning i kongressen, som ofelbart slutar med krigsförklaring mot det olycksaliga landet.

5. Under och efter kriget fortsätter produktionen av anklagelser, om än i lugnare takt. Allteftersom de första lögnerna avslöjas riskerar politikerna att behöva stå till svars för vad de ställt till med. Därför är det viktigt att nya anklagelser mot de besegrade blir producerade. Sanningshalten spelar fortfarande ingen roll för effekten. ”Visserligen lurade vi på er kriget men de likviderade fienderna var som vi nu ser ena riktiga uslingar, så det vi gjorde bevisar bara att vi haft rätt hela tiden.”

Krigspropagandan syftar till att få med sig det i grunden fredliga amerikanska folket på nya krig. Krigsplanerna presenteras ofta som helt nya och mycket brådskande, fastän politikerna och deras sponsorer har förberett och diskuterat saken under åratal. Man kan nog till och med utgå från att distributionskedjan (kampanjorganisationer, PR-byråer, mediaredaktioner) ofta själva står för det ursprungliga, ”anonyma” fröet till historierna.

Att lögnerna avslöjas räknar man med från början. Den gode Kuwait-ambassadören kan inte rimligen ha blivit förvånad över att hans dotter blev igenkänd av sina klasskamrater, varefter saken till slut flöt upp. Men lögnerna avslöjas först när deras syfte redan är uppnått och, framför allt, med betydligt mindre bokstäver. Ur krigslobbyns synpunkt gör det ingenting att de blir avslöjade. För dem det en fin maktdemonstration.

Ljug för Libyen
I den pågående libyska lögnhärvan var den fjantiga Viagra-historien förmodligen mindre verkningsfull än rapporterna om regeringsanfall mot demonstranter med attackplan och stridshelikoptrar. Dessa rapporter var medlet för att förankra ”flygförbudszonen”, som strax förvandlades till bombning m.m. Men Khadaffis egna flyganfall mot demonstranter har massmedia förpassat till glömskans värld – eftersom alla vet att det var lögn och påhitt. Förklara annars hur man kan göra ett flyganfall och döda hundratals människor i en mångtusenhövdad demonstration, och utan att en enda av dem filmar det.

Skillnad mellan massaker och massaker
Rebeller har varit flitiga med filmkamerorna, för att underbygga anklagelser mot sina motståndare. De har lagt upp YouTube-filmer med mördade regeringssoldater. Rebellerna tyckte jättesynd om dem, de hade nämligen massakrerats av ”Khadaffis specialtrupper” som straff för att de vägrat att skjuta mot demonstranter. En enkel analys visar att de döda var rebellernas fångar. 7-klöverns vapenbröder mördar alltså sina fångar på löpande band och anklagar sedan offrens stridskamrater. Anklagelsen spred de sedan ivrigt via bl. a. YouTube, Wikipedia och massmedier.

Vår journalistkår agerar enligt förväntan. När den sida som skall gynnas anklagar sina motståndare för mord behövs inga fingeravtryck. Det behövs varken lik, mordvapen eller ens adress för ”fällande dom”. Ett inspelat samtal med någon meningsfrände räcker för ett känslosamt nyhetsinslag om den missgynnade sidans senaste massmord. När gynnade sidan däremot ertappas med att ha lagt upp filmer med de likhögar som blivit kvar av deras egna fångar, då räcker det att skylla på någon annan, så glöms alltihop.

Av Carl Lundström

Originalartikel

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here