Västvärlden vill gärna tro och inbilla sig att de lärt sig från det olagliga Irakkriget att ett sådant krig inte kan upprepas igen och att de skulle upptäcka om något sådant var på väg att hända igen och att det inte bör kunna hända allt för lätt igen.
Dock är det precis detta som hände i Libyen där hela västvärlden köpte en rad lögner och skapade en bild av situationen som var baserat på fantasi och som fyllde västvärldens demokratiska populationer som inte lärt sig en ordentlig läxa av Irakkriget med starka känslor och en acceptans av att flera av västvärldens länder deltog i detta olagliga och konspiratoriska krig mot det Angloamerikanska imperiets fiende och Afrikas hjälte Gaddafi.
Det libyska upproret inledes den 17 februari 2011 efter att ett samtal från Londonbaserade libyska motståndsledare i lag med CIA finansierade NCLO för att organisera en ”Vredesdag”. Samtalets art danades som en efterapning av hur det amerikanska statsdepartementet rekryterade, tränade, finansierade och stödde uppror i Tunisien och Egypten. När Hillary Clinton nyligen erkände USA:s inblandning i den ”Arabiska Våren” framkom det att det amerikanska statsdepartementet, försvarsdepartementet och det statliga nyhetsorganet Broadcasting Board of Governors hade finansierat teknikfirmor som försåg revolterna med verktyg för att kringgå internetsäkerhetsmedlen som används av en del regimer som gjorts till måltavlor av västvärlden.
Gaddafi som precis innan kriget skulle motta ett formell erkännande av FN för sitt goda arbete för mänskliga rättigheter, vilket sponsrades av Generalförsamlingen och godkändes av Australien, Danmark, Spanien, Italien, Holland, Sverige och en uppsjö av andra nationer. Gaddafi ledde också vatten genom Libyen genom att bygga det största och dyraste bevattningsprojekt i historien, det 33 miljarder dollar dyra GMMR-projektet (Great Man-Made River). Ännu mer än olja är vatten avgörande för livet i Libyen. GMMR förser 70 procent av befolkningen med dricksvatten och bevattning, det pumpar vattnet från Libyens enorma underjordiska nubiska sandstensakvifäriska system (NSAS) i söder till befolkade kustområden 4000 kilometer norrut.
På 1990-talet vände han sin uppmärksamhet mot mänskliga rättigheter och under det senaste årtiondena har hans vädjan till libyerna att finansiera massiva utvecklingsprojekt i hela Afrika lett till att Afrika har fått sin första kommunikationssatellit vilken öppnade upp för billig kommunikation över hela kontinenten vilket sparar en halv miljard dollar årligen.
1999, på ett extraordinärt möte för Organisationen för Afrikansk Enighet (OAU) där alla statschefer för de 53 afrikanska staterna var närvarande, lade Gaddafi fram ett omfattande förslag på att bilda ett ”Afrikas Förenta Stater” vilket accepterades i mer pragmatisk form den 9/9-99 och ratificerades i Sydafrika 2002.
Detta födde den Afrikanska Unionen, vilken har haft storslagen inverkan på framstegen för fred och säkerhet på kontinenten. I September 2001 skulle ett stort ekonomiskt initiativ för att lyfta kontinenten ur fattigdom introduceras tillsammans med grundandet av en 42 miljarder dollar stor fond för att skapa ett afrikanskt monetärt system.
Systemet skulle ha tre komponenter, en afrikansk investmentbank med högkvarter i Libyen [Afrikas rikaste nation], en afrikansk centralbank ägd av alla de afrikanska regimerna, med högkvarter i Nigeria och en afrikansk valutafond med enbart afrikanska direktörer i Kamerun. Kapitalet för detta gigantiska ekonomiska projekt för att lösa Afrikas finansiella svårigheter inkluderade 32 miljarder dollar i bidrag från Libyen, vilken är den rikaste i den Afrikanska Unionens 53 medlemsnationer, utöver ytterligare 10 miljarder från de övriga 52 staterna. De 32 miljarderna stals av den amerikanska regeringen efter att kriget mot Libyen inleddes.
En delegation av medicinsk personal från Ryssland, Ukraina och Vitryssland skrev i en vädjan till Rysslands president Medvedev och premiärminister Putin att efter att de lärt känna libyerna blev det deras uppfattning att få nationer tillhandahöll sina medborgare med liknande bekvämligheter och de rapporterade precis som andra som kände till hur välställt de hade det i Libyen följande:
”[Libyer] har rätt till kostnadsfri vård, deras sjukhus har toppkvalitativ medicinsk utrustning. Utbildning i Libyen är gratis, kompetenta ungdomar har möjligheten att studera utomlands på statens bekostnad. När unga par gifter sig får de 60000 libyska dinarer (ca 50.000 dollar) i ekonomiskt stöd. Staten ger räntefria lån, och som praxis visar, är de utan tidsfrist. På grund av statliga subventioner är priset på bilarna mycket lägre än i Europa, tillgängliga för varje familj. Bensin och bröd kostar ören, jordbrukare är skattebefriade. Det libyska folket är lugnt och fridfullt, inte benägna att dricka och de är mycket religiösa.”
Libyen gick med på alla FNs krav och bjöd in dom till deras land men FN förneka detta och förklarade sedan strax efter detta krig mot Libyen med en förfalskad anklagelse av USA att de attackerat sina egna medborgare som statsvetare i USA talade ut om inte var sant och som aldrig backades upp med någon fakta. Det riktiga krigsbrottet var istället när NATO släppte bomber på ett hus där Gaddafis familjemedlemmar befann sig som dödade hans son, att USA dödade Gaddafis dotter i en bombning 1995 räckte tydligen inte.
Att en slarvmarknad av svarta sedan skapades i ett söndrigt Libyen ville man göra något åt och tittade istället åt ett annat håll. Vilket kanske inte är oförväntat eftersom man inte brytt sig om att ingripa i den blodiga och den verkliga humanitära krisen av Kongo som tydligt visar USAs hyckleri. Där flera miljoner kongoleser förlorat sina liv och FN har dokumenterat allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i deras rapport ”UN Mapping Exercise Report”.
Dokumentären Krisen i Kongo: avslöjandet av sanningen undersöker den roll som USA och dess allierade, Rwanda och Uganda, har spelat i att utlösa den största humanitära krisen i början av 21-talet. Den pågående konflikten, instabiliteten, svaga institutioner, beroende och fattigdom i Kongo är en produkt av en 125-årig tragisk erfarenhet av slaveri, tvångsarbete, kolonialt styre, mord, diktatur, krig, externa insatser och korrupta styre. Analytiker i filmen undersöker hur amerikansk företags- och regeringspolitik som stöder politiskt starka män och prioriterar vinst över folket har bidragit till och förvärrat den tragiska instabiliteten i hjärtat av Afrika.
Gaddafi var den största bekämparen av USAs Al-qaida-marionetter som hjälpte USA att kontrollera resurser i Afrika och Mellanöstern och ett mer utvecklat Afrika med en starkare och gemensam ekonomi och bekämpning av narkotikan (Gaddafi hade en allians med nigerianska och maliska tuareger i kampen mot narkotikahandeln och terrorism) som USA livnär sig på var ett enormt hot mot det Angloamerikanska imperiet.
De expertgrupper som dock åkte in till Libyen som FN avböjd sig att göra efter att ha lurat världen att de var intresserade av detta, som åkte runt och talade med alla rebellgrupper och deras ledare kunde då konstatera att där i stort sätt inte fanns några demokratiska grupper som vi hade fantiserat fram i västvärlden skulle finnas i ett land som Libyen som består av ett flertal religiösa stammar som i det stora hela var nöjda med Libyens regering, även om några tog tillfället att just då när kriget bröt ut att föra fram röster av missnöje som alltid enligt politisk vetenskap existerar även inom demokratiskt baserade religiösa diktaturer precis som inom västvärldens falska demokratier.
En rapport av två franska tankesmedjor sponsrade av det Paris-baserade Internationella Centret för forskning och studier om terrorism och Medhjälpare till offer för terrorism (CIRET-AVT) och det franska Centret för forskning om underrättelser (CF2R) som skickade expertgrupper till Libyen för att utvärdera situationen och samråda med företrädare från båda sidor i konflikten beskriver i rapporten medlemmar av al-Qaida-anknutna Libyens islamiska kampgrupp som grundpelarna i det väpnade upproret och att resten av individerna som stred mot Gaddafi främst bestod av rojalister som vill återupprätta monarkin som störtades av Gaddafi 1969, islamistiska extremister som försöker upprätta en islamisk stat, och tidigare medlemmar i Gaddafiregimen som gick över till rebellerna för opportunistiska eller andra skäl. Rapporten ifrågasätter dessutom motiven för västvärldens militära intervention i Libyen och hävdar att de i stor utsträckning bygger på medias överdrifter och ”rena desinformation.”
Några provokativa uppgifter som cirkulerar på nätet är från 2007 av ”Democracy Now” som intervjuar Wesley Clark, en amerikansk pensionerad fyrstjärnig general som var NATO’s SACEUR (NATO’s högste militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa) samt militärbefälhavare för United States European Command från 1997 till 2000. I den säger han att ungefär 10 dagar efter den 11 september 2001, fick han veta av en general att beslutet hade tagits att angripa Irak. Clark blev förvånad och frågade varför. ”Jag vet inte!” var svaret, ”Jag antar att de inte kan komma på något annat!”. Senare sa samma general att de planerade att angripa sju länder under de kommande fem åren: Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.
Vad är den gemensamma nämnaren för dessa sju länder?, i finansiella sammanhang, är en förenande faktor som sticker ut att ingen av dem är listad bland de 56 medlemsbankerna i Bank for International Settlements (BIS). Detta sätter dem uppenbarligen utanför räckhåll för bankirernas långa arm av regelverk från centralbanken i Schweiz.
De största överlöparna bland kandidaterna är troligtvis Libyen och Irak, de två som faktiskt har attackerats. Kenneth Schortgen Jr, skriver på Examiner.com: ”sex månader innan USA flyttade in i Irak för att störta Saddam Hussein hade oljenationen tagit steget att acceptera euro istället för dollar i betalning för olja, detta blev ett hot mot den globala dominans dollarn erhölls som reservvaluta, även dess välde som petrodollar hotades.”
Enligt en rysk artikel med rubriken ”Bombningen av Libyen – Gaddafis bestraffning för att ha försökt vägra dollarn” gjorde Gadaffi ett lika djärvt drag: han inledde en massrörelse för att vägra dollarn och euron. Han uppmanade arabiska och afrikanska nationer att använda en ny valuta istället, kallad gulddinaren. Gadaffi föreslog inrättandet av en enad afrikansk kontinent, med dess 200 miljoner människor som skulle använda den här gemensamma valutan. Under det gångna året godkändes idén av många arabiska länder och de flesta afrikanska länder. De enda motståndarna var Sydafrika och chefen för Arabförbundet. Initiativet sågs inte heller med blida ögon av USA eller EU. Frankrikes president Nicolas Sarkozy gick så långt som att kalla Libyen ett hot mot mänsklighetens ekonomiska säkerhet, men Gaddafi lät sig inte styras och fortsatte sitt arbete för att ena Afrika.
Ett faktum sällan nämnt av västerländska politiker och mediaexperter är att Libyens centralbank till skillnad från den amerikanska Federal Reserve, som ägs av privata aktieägare – är bland de få centralbanker i världen som är helt statligt ägd. För närvarande skapar den libyska regeringen sina egna pengar, den libyska dinaren, genom sin egen centralbank. Få kan bestrida att Libyen är en oberoende nation med stora inhemska resurser, kapabla att upprätthålla sitt egna ekonomiska öde.
Ett stort problem för globala bankkarteller är att göra affärer med Libyen, då de måste gå via den libyska centralbanken och dess nationella valuta, en marknad de har absolut noll inflytande över eller någon som helst maktmäklande förmåga att utöva på. Därav kommer det sig att den libyska centralbankens (CBL) demontering inte fördes på tal av Obama, Cameron eller Sarkozy medan detta allra troligast låg på toppen för den globalistiska agendans prioriteringar i deras planer för att absorbera Libyen som lydstat.
I ett uttalande som släpptes 19:e mars, rapporterade rebellerna om resultaten från ett möte som hölls samma dag. Bland annat meddelade de självutnämnda turbanrevolutionärerna ”beteckningen av Benghazis centralbank som styrande monetär myndighet i Libyens penningpolitik och utnämningen av en centralbankschef till centralbanken i Libyen, med tillfälligt huvudkontor i Benghazi.”
Den temporära övergångsregeringen rådde, rebellernas självutnämnda nya libyska regering som påstås vara den ”enda legitima representanten för libyska folket”, trumpetade också skapandet av en nytt ”libyskt oljeföretag” baserat i rebellernas högborg i staden Benghazi. Denna nordafrikanska nation har, naturligtvis, kontinentens största vederlagda oljereserver.
Den amerikanska regeringen och FN har båda nyligen meddelat att rebellerna har rätt att sälja olja under deras kontroll – om de gör det utan Gaddafis statliga oljekorporation. 9 juni släpptes en CNN-rapport med titeln ”Libyska rebellgruppen säljer sina första oljefat till amerikanerna” noterar: ”Rebellsidans regering vilka har kontroll över den östra delen av Libyen har gjort sin första försäljning av olja från territorium den kontrollerar, detta bekräftade utrikesdepartementet på onsdagen.”
Men skapandet av en ny centralbank har, ännu mer än nationens nya oljeregim, fått analytiker att klia sina huvuden. ”Jag har aldrig tidigare hört talas om en centralbank skapad bara några veckor efter ett folkligt uppror”, konstaterade Robert Wenzel i en analys för den finansiella tidskriften Economic Policy Journal. ”Detta tyder på att det är lite mer än bara är gäng av turbanrebeller som springer runt och att det finns en något mer sofistikerad faktor.”
Wenzel noterade också att upproret såg ut som en ”stort olje- och pengaspel, med sanna men missnöjda rebeller som används som marionetter och täckmantel”, kontroll över pengar och oljeförsörjning överförs till andra aktörer. Andra bedömare överensstämmer i analysen.
En annan skandal är hur USA allierade Saudiarabien sedan en lång tid tillbaka har finansierat terrorism och detta landet gör man inget åt eftersom de lyder USA vilket Libyen inte gjorde. Hela världen accepterar i stort sätt att USAs allierade Saudiarabien är terrorister, men när det gäller Israel så har folk svårt att acceptera sanningen att de också är terrorister efter all propaganda de blivit matade med som gör att de flesta vägrar att någonsin studera israelisk historia på ett ärligt och objektivt sätt och den kritiska litteratur som finns i frågan som t.ex. av Noam Chomsky och Ronen Bergman.
Ronen Bergman, är en israelisk utredande reporter och militäranalytiker, som intervjuade hundratals insiders, inklusive mördare, och erhöll tusentals sekretessbelagda dokument, som New Yorker skriver i sin recension av boken. Många journalister har talat positivt om boken, t.ex. journalister från New York Times. Bergman är mottagaren av Sokolow-priset, Israels mest uppskattade pris för journalistik och B’nai B’rith International Press Award, bland andra utmärkelser. Även om det är välkänt att Israel utför terror så är Bergmans nya bok Rise and Kill First: The Secret History of Israel’s Targeted Assassinations baserad på väldigt många nya dokument och uppgifter vilket gör hans studie unik.
Även de som förstår att Saudiarabien är terrorister har de flesta av dom missat FNs rapport om hur USA, Storbritannien och Frankrike är starkt misstänkta för att direkt guida de saudiarabiska terroristerna i Jemenkriget som mördar civila och att de medvetet underlättar för saudiska terrorister att mörda civila genom underrättelse information och logistik hjälp.
När man undersöker historian av olika länder där det funnits politiska konflikter och i samband med kupper så har vi en lång historia av politiskt motiverade mord av andra statliga aktörer och folk som blivit direkt finansierade och fått det i uppdrag att mörda en ledande politiker, som t.ex. mordet på hjälten för kongolesisk självständighet, den första lagligt valda premiärministern i Demokratiska republiken Kongo, Patrice Lumumba.
Där CIA blev utpekade för att ha varit direkt inblandade, och deklassificerade dokument avslöjade senare att CIA planerade att mörda honom och ville ha honom mördad. 1975 gick the Church Committee ut med uppgifter som konstaterade att CIA-chefen Allen Dulles hade beordrat Lumumbas mord som ”ett brådskande och främsta mål”.
Uppgifter visar att många kommunikationer från CIAs stationschef Larry Devlin vid den tiden krävde eliminering av Lumumba. Devlin hjälpte också till att rikta sökningen för att fånga Lumumba för överföring till sina fiender i Katanga. Devlin var med och arrangerade Lumumbas överföring till Katanga. CIA-baschefen Elizabethville var i direkt kontakt med mördarna natten Lumumba dödades.
CIA-officeren John Stockwell skrev 1978 att en CIA-agent hade kroppen i bagageutrymmet i sin bil för att försöka bli av med den. Stockwell, som kände Devlin väl, trodde att Devlin visste mer än någon annan om mordet. Deklassificerade dokument visar att de kongolesiska ledarna som dödade Lumumba, inklusive Mobutu Sese Seko och Joseph Kasa-Vubu, fick pengar och vapen direkt från CIA, och hemliga CIA-program hade gjort det möjligt för denna extrema grupp att uppnå politisk makt, och tillät installationen av ett totalitärt regim. Belgiens inblandning i mordet av Lumumba har också blivit bevisad och Belgien har bett Kongo om ursäkt. Brittiska MI6 är också misstänkta för att kunna ha varit inblandade i mordet.
CIA har en väldigt lång historia av politiska lönnmord som inte är förnekad. Den 29 november 2011 slog även en chilensk domstol fast att den amerikanska militära underrättelsetjänsten spelat en viktig roll i de amerikanska journalisterna Charles Horman och Frank Teruggis död. Utrikesdepartementet i USA misstänkte även att CIA var inblandade i morden, något en f.d. chilensk underrättelseagent anklagade CIA för att vara.
CIA var delaktiga i mordet på DEA-agenten Enrique “Kiki” Camarena som undersökte mexikanska karteller som samarbetade med DFS-poliser enligt de tidigare insiderkällorna Phil Jordan, f.d. chef för DEA:s viktiga underrättelsecentral i El Paso, och enligt Héctor Berrellez, f.d. DEA-agent och spaningsledare i fallet med Camarenas kidnappning, tortyr och mord, och enligt en av deras källor Robert ”Tosh” Plumlee, som hävdar att han lejdes att flyga hemliga uppdrag på uppdrag av CIA.
Något som tydligt demonstrerar mentaliteten som tillät och godkände mordet av journalisten Manuel Buendía (som var på väg att avslöja aktiviteterna vid Quinteros gård) av de CIA-stödda DFS-poliserna är hur efter Camarenas kropp hittades på landsbygden ungefär en månad senare så omringade 50 DFS-poliser DEA-agenter när de skulle grippa Quintero Caro på Guadalajaras flygplats, där de under hot med maskingevär från mexikanska narkotikapoliser tvingades att överlämna kartelledaren som gick därifrån med en flaska champagne i handen skrattandes.
Mordutredningen av Carmena har väldigt nyligen tagits upp på nytt igen eftersom nya uppgifter om hur USA/CIA låg bakom mordet har dykt upp, vilket nog leder till mycket press mot CIA och USA eftersom FN dessutom utreder Dag Hammarskjölds död igen där Sveriges polis har bidragit med analyser som bevisar att det finns skotthål i flygplanet och FNs ledande utredare i utredningen har dragit slutsatsen utifrån bevisen att Hammarskjöld blev mördad i en konspiration.
Det är en självklar psykologisk vetenskap som tydligt är historisk sann att man i stort sätt nästan aldrig avslöjar konspirationer man medverkat i när det gäller politiska mord. Den ensamma mördaren är oftast rasistiskt motiverad eller någon slags seriemördare, som också rasister kan vara givetvis, men i politiska fall så är det mest i samband med kupper och oroligheter i olika länder genom historien som just politiker blir mördade, men det förkommer att det finns ensamma nötter som gör saker och försöker och även lyckas att mörda politiska individer, och det är ofta i västvärlden sådant händer. Men det är ingen stor chans att någon talar ut som fått det i uppdrag att mörda människor, mänsklig psykologi funkar inte riktigt så, man vill väldigt sällan tala om politiska mord och de flesta som mördar för politiska skäl står för det hela livet ut. Väldigt sällan händer det att någon general i något land som innan han ska dö talar ut och skäms över vad han gjort och erkänner att det var hans militärer som utförde t.ex. en massaker. Efter alla kupper, krig och massmord i olika länder och konflikter genom vår historia, så är det otroligt få som gör sin röst hörd och säger att de ingick i dessa massmord och att de ångrar sig. Detta är inget folk vill tala om och det finns starka koder som många militärer följer där man inte ens pratar om sina stridserfarenheter.
Delvis utifrån ett perspektiv av respekt enligt en vanlig militärs sinne som handlar om att man vill respektera de man har dödat och sedan den andra djupare enligt psykologisk vetenskap naturliga konspiratoriska mentaliteten av de som står för de politiska mord som de utfört och som också givetvis mycket starkt influeras av faktumet att man inte vill åka i fängelse resten av sitt liv och delvis för att man också kan riskera att bli mördad av sitt eget folk om man talar om något känsligt på ett för avslöjande sätt. Sedan har inte enkla soldater någon direkt information som de kan erbjuda för att direkt bevisa något, man ger självklart inte ut dokument som folk kan spara i arkiv till sina soldater som avslöjar militära operationer och sedan blir det nästan aldrig dokumenterat vilka soldaterna som deltar i olika konflikter är. Det blir bara dokumenterat att där var en konflikt och att en vis grupp militärer var inblandade men vad namnet på var och en person är sitter ingen och tar reda på och dokumenterar, de blir istället väldigt fort glömda själar förutom i undantagsfall och är också väldigt lätta att göra sig av med om man skulle vilja mörklägga något. Det är också en psykologi i sig själv att det är alla kriminellas dröm, även människor som aldrig har varit kriminella, att få utföra brott för staten som sedan mörkläggs och att få vara med och känna en sådan makt av immunitet mot krigsbrott som väcker djupa psykopatiska drag i redan psykopatiska och primitiva människor som det finns gott om och är lätta att fiska upp.
Den största konspirationen av det Angloamerikanska imperiet i modern tid med enorma implikationer och som är något betydligt större än vilket politiskt mord eller statskupp som helst är hur de rustade upp och finansierade Nazisterna och Sovjeterna även under tiden som USA hade en krigsförklaring mot Nazisttyskland och medans man var i krig med Vietnam och visste att sovjeterna hjälpte vietnameserna genom att skicka denna amerikanska militär teknologi till vietnameserna för att döda amerikanska soldater.
Där fanns aldrig någon verklig kamp mot nazismen från USAs sida, detta är en myt, utan nazisterna behöll makten efter kriget och detta är något de flesta inte förstår idag. Det finns nog inte många krig där en hel militär och dess strukturer blir utslagna i historien, dock ser vi i västvärlden på Nazi-Tyskland som något som i stort sätt blev helt utslaget efter en tydlig militär seger och verklig kamp mot nazismen, men en sådan kamp fanns inte och har aldrig blivit dokumenterad då det aldrig har existerat någon litteratur som vetenskapligt demonstrerar en kamp mot nazismen av USA eftersom USA istället stod i fascisternas tjänst.
Som tidigare nämnt, den elitiska Rockefeller Foundation spelade också en avgörande roll inte bara i finansieringen av rasistiska och elitiska rashygieniska rörelser i USA, utan även vid införandet av den rashygieniska ideologin i Nazityskland, vilket gjorde det enklare att få till stånd de värderingar som ledde till Förintelsen.
För att förstå denna rashygieniska mentalitet av eliten kan man läsa den undersökande journalisten Edwin Blacks bok War against the Weak: Eugenics and America’s Campaign to Create a Master Race om rashygien som främst fokuserar på den amerikanska rashygiens-rörelsen, liksom dess kopplingar till nazistisk rashygien. Black tecknar skarpt de orättvisor som eliten utövat på de svaga, de flesta av dem forskare som finansieras av Carnegie, Rockefeller och andra mäktiga affärsintressen. Han är mycket upprörd över hur ras- och sociala fördomar förkläddes i vetenskapligt dräkt för att märka människor som ”underlägsna”, vilket sedan gav vetenskaplig licens för att tvinga människor till sterilisering, hindra och till och med bryta upp äktenskap och begränsa invandring. Några mer radikala rashygienförespråkare föreslog till och med att döda de underlägsna. Black gör ett bra jobb med att visa hur vissa framstående amerikanska eugeniker höll igång ett ”krig mot de svaga” genom att rikta sig mot och förfölja marginaliserade grupper.
Kampen om 1900-talet del 4 – Den rashygieniska mentaliteten ett drivmedel bakom det historiska våldet
