Vad orsakar cancer?

cancer självstudier

Cancersjukdomer utgör den näst vanligaste dödsorsaken i vårt samhälle efter sjukdomarna i hjärta och kärl. I media och på nätet dyker det ständigt upp olika studier och påståenden som spekulerar om orsakerna till att vi drabbas av cancer. Många oroar sig över risken att drabbas och frågar sig vilka är orsakerna till sjukdomarna och hur kan man gardera sig. Bortsett från det klart fastställda sambandet mellan rökning och vissa cancersjukdomar är osäkerheten om sambanden stor. Problemet är att i nästan varje cancer är en unik sjukdom. Till skillnad från infektionssjukdomar där det handlar om en specifik bakterie eller ett specifikt virus, är inte den ena typen cancerceller den andra lik. Det är en av de faktorer som gör cancersjukdomarna så svårbehandlade.

Cancerutvecklingen börjar med att en eller flera celler i kroppen skadas av någon anledning och att de ändå överlever. Ju sämre immunförsvar ju större risk att skadade celler inte tas om hand av kroppens egna försvarsmekanismer. Det cancerceller har gemensamt är att deras metabolism är allvarligt skadad och ofta även gener i cellkärnans DNA. Om dessa skador leder till att apoptosen (= den programmerade celldöden) sätts ur spel uppkommer ofta en okontrollerad celldelning vilket ger upphov till en tumör eller annan skenande cellbildning. Det förekommer även att cancerceller börjar ersätta friska celler på deras naturliga plats utan att bilda någon tumör. Det brukar kallas en cancer in situ och medför ofta tilltagande störningar i det aktuella organets funktion.

Det huvudspår som cancerforskningen följt de senaste 40 åren har varit inriktat på att förklara canceruppkomsten med mutationer hos gener i cellkärnans DNA. Senare forskning visar att det har varit ett allt för snävt spår. Detta är förklaringen till de klena forskningsframgångarna trots enorma forskningsanslag. Cancerforskarna berömmer sig gärna om att ha haft stora framgångar, men om man bortser från några enskilda cancerformer är detta inte sant och en stor del av den framgången kan nog tillskrivas allt bättre kirurgi. Det som framträder som framgångar i statistiken handlar mest om att man med ganska primitiva metoder (cellgifter och strålning) lyckas hålla de dödligt cancersjuka vid liv lite längre. Fortfarande dör ca. hälften av alla cancerdrabbade av sin sjukdom förr eller senare.

Att forskningen kört fast har sannolikt att göra med att många tongivande cancerforskare byggt sina karriärer på forskning runt skador på DNA och att ett ifrågasättande av den sannolikt för smala inriktningen därför blivit allt svårare. Vi kan se samma olyckliga fenomen inom hjärt-kärlforskningen där man hängt upp sig på en felaktig hypotes om ett sambad mellan kolesterol och sjukligheten. Med tiden har även mycket stora ekonomiska intressen vuxit upp runt den etablerade forskningen, något som kraftigt försvårat att pröva nya vägar.

Senare tids cancerforskning visar att om man byter ut ett skadat DNA i cellkärnan på en cancercell mot DNA från en frisk cell så förblir den ändå en cancercell och vice versa. Orsaken till att en cell blir en cancercell är alltså mycket mer komplicerad än genmutationer i DNA. En sannolikt lika betydelsefull skada hos cancercellen är, att dess normala metabolism är helt eller delvis satt ur spel. Det sker genom skador i större eller mindre omfattning på cellernas mitokondrier som är deras små organ för omvandling av näringsämnen till energi.

En frisk cell får sin energi från en oxidationsprocess (s.k. cellandning) i mitokondrierna som ingår i en process där glukos och/eller ketonkroppar (nedbrytningsprodukt från fettsyror) omvandlas med hjälp av syre till energi och de harmlösa restprodukterna koldioxid och vatten. Skador på mitokondrierna gör att cellen inte klarar sig på cellandningen, utan att den blivit hänvisad till en långt ineffektivare fermentation. Detta är förklaringen till cancercellens enorma sockersug. En cancercell kan förbruka upp till 35 gånger mer energi än en frisk cell. En viktig skillnad är även att den friska cellen inte är helt beroende av glukos utan den kan också förbränna ketonkroppar från fett, vilket normalt cancercellen inte kan. Den är hänvisad till fermentation som kräver socker. Till skillnad från den friska cellen nyttjar gärna cancercellen även långt skadligare fruktsocker som ofta är rikligt förekommande vid förhöjt blodsocker från kolhydratrik kost.

Nobelpristagaren Otto Warburg jämförde redan på 20-talet, sockernivåer i artärer på väg in i en tumör med det utgående blodet i venerna. Det visade sig att tumörerna använde sig av 5 till 35 gånger mer socker än frisk vävnad. Dessutom steg mjölksyrahalterna kraftigt i venerna, i många fall till mer än det dubbla. Warburg räknade ut att tumörer omvandlar ungefär två tredjedelar av allt socker till mjölksyra. Resten förbränner de på normal väg, med hjälp av syre, till koldioxid och vatten. Eftersom tumörerna verkade ha stort behov av socker, drog Otto Warburg slutsatsen att små förändringar i blodsockernivåerna kunde påverka tumörerna. Vi måste inse att den ökande cancern är en del av den pågående världsomfattande metabola pandemin där högt blodsocker är en gemensam nämnare.

I dag är det vedertaget att tumörceller på det sätt som Warburg visat, i hög grad utnyttjar glykolysen, det vill säga den del av ämnesomsättningen som bryter ner socker. Tumörceller har ofta fler glukostransporterande proteiner på ytan som kan fånga upp socker i blodet och föra in det i cellerna. Många av de gener som är förändrade i tumörer, så kallade onkogener, är också kopplade till en ökad glykolys. Den så kallade Warburgeffekten kan alltså förklara varför höga blodsockerhalter ger ett aggressivare cancerförlopp. Warburg menade att cancer mer än alla andra sjukdomar har rader av sekundära effekter, men det finns bara en primär orsak nämligen att cellandningen hos friska celler ersätts av fermentation av sockerarter. För att komplicera bilden ytterligare så varierar graden av skador på mitokondrierna, vilket förklarar det spektrum mellan 5 till 35 gånger högre sockerbehov som Warburg observerade.

De här skillnaderna mellan de friska och cancersjuka cellerna är förklaringen till att en cancer som bildats växer mycket snabbare i en person med högt blodsocker. Till det kommer att vid förhöjt blodsocker stiger även halterna i blodet av insulin och IGF1 som båda är tillväxtbefrämjande hormoner, vilket ytterligare stimulerar cancertillväxten. Jag har bevittnat där en närstående med diabetes dog rekordsnabbt av en cancer. Själv hade jag svajigt blodsocker i samband med en egen canceråkomma. Cancerdödligheten är ca. tre ggr högre hos patienter med högt blodsocker såsom diabetiker, även om det varierar starkt mellan olika cancerformer.

Vad är det som skadar cellerna?
Det som orsakar de skador på cellernas gener och mitokondrier som leder till att apoptosen sätts ur spel och en cancercell bildas, är ett omfattande spektrum av olika faktorer. I praktiken är det omöjligt att helt skydda sig mot denna typ av cellskador, men man kan lära sig att undvika de mest uppenbara orsakerna som t.ex. rökning såväl aktiv som passiv.

Påverkan från kemiska ämnen från rökning, bränd mat, PAH, mögelgifter som aflatocin, olika industrikemikalier, vanliga bekämpningsmedel som Roundup, tungmetaller som bly, kadmium och kvicksilver m.m. utgör en ökad cancerrisk. Joniserande strålning, inflammationer och infektioner anses även kunna orsaka cellskador. Ett ödets ironi är att den huvudsakliga behandling som skolsjukvården idag erbjuder de cancersjuka är cellgifter och strålning som i sig är ytterst cancerogena metoder.

Jag betvivlar att socker direkt orsakar cancer. Det är snarast så att det är de av sockret orsakade inflammationerna som kan medverka vid canceruppkomst och att sockret ger redan bildade cancerceller extra näring som underlättar deras överlevnad och tillväxt. Man anger ofta asbest som en orsak till lungcancer, men där rör det sig sannolikt om en indirekt effekt där de sylvassa asbestfibrerna underlättar för cancerogena kemiska ämnen från t.ex. rökning att penetrera lungvävnaderna.

Exponering för cancerogena tungmetaller kommer bl.a. från kosten, kvicksilver i tänder med amalgamfyllningar och tillsatser till vacciner. Utöver en stigande cancerrisk utgör tungmetallerna en stor risk för neurologiska skador och njurskador. En indikation om hälsoeffekterna av tungmetaller i vacciner får man av att Amish-sekten i USA som utnyttjar väldigt få vaccinationer och som lever på mestadels naturlig kost har mycket lägre förekomst av autism, cancer och hjärt-kärlsjukdomar. Mycket tyder även på att hormonella mediciner såsom p-piller ökat risken för cancer hos kvinnor.

På motsatt sätt är det med motion, när man motionerar minskar inflammationer gynnsamt. Man kan även se en viss anticancerogen effekt från antiinflammatoriska preparat som t.ex. acetylsalicylsyra (främst koloncancer). Detsamma gäller periodisk fasta som sänker blodsockret, minskar inflammationer och underlättar för kroppen att rensa ut ämnen som kan skada cellerna.

När man sammanfattar intrycket av det jag pekat på här är en given slutsats att vi skulle behöva betydligt mer forskning runt hur vi kan undvika de cancerogena skadorna på våra celler. Dagens forskning om alla ytterst komplicerade mekanismer för att kartlägga exakt hur det går till när cancerceller uppstår och börjar orsaka tumörer tror jag inte kommer att kunna vända den ökande sjukligheten under överskådlig tid. Området är så oerhört komplicerat. Under tiden fortsätter skolsjukvården att jaga mygg med hagelgevär i form av i sig cancerogena cellgifter och strålkanoner. På sjukhusen bjuds cancerpatienten på sockerstinn mat och får näringstillförsel i form av glukosdropp, längre har man inte kommit.

I avvaktan på att skolsjukvård och forskning ändrat inriktning till patientbehovet måste vi allmänheten ta det fulla ansvaret själva för vår hälsa. Forskningen styrs idag av mycket stora ekonomiska intressen från Big Pharma och vården befinner sig på gränsen till sammanbrott. Till er som vill lämna ekonomiska bidrag till forskning mot bl.a. cancer är nog inte pengar till Cancerfonden (där jag själv en gång var vice ordf) det optimala, utan min rekommendation är ett bidrag till Kostfonden via bankgiro 900-4243, plusgiro 900424-3 eller Swish på nummer 123 900 42 43.

Av Lars Bern

Originaltext: anthropocene.live

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here