Den grekiska filosofins grundare – Sokrates varnade för demokratins faror i Book Six of The Republic. Sokrates var inte elitist i egentlig mening. Han trodde inte att ett enbart fåtal någonsin skulle rösta. Han insisterade emellertid på att endast de som hade tänkt på frågor rationellt och på ett djupt plan skulle få rösta. Sokrates visade på bristerna i demokrati genom att jämföra ett samhälle med ett fartyg. Om du skulle ut på en resa till sjöss, frågar Sokrates, vem skulle du helst vilja hade ansvaret fartyget? Vem som helst eller någon som är utbildad i sjöfartsregler? Varför tror vi alltid att en gammal person är lämpad att bedöma vem som ska vara härskare i ett land? frågade Sokrates. Sokrates poäng är att omröstning i ett val är en färdighet, inte en slumpmässig intuition, och som alla färdigheter, måste det läras ut systematiskt till människor.

Den grekiska filosofen Aristoteles kritik av demokrati var ofta insiktsfull och förutseende. Aristoteles viktigaste invändning mot demokrati var att den undergrävde rättsstaten. En fungerande stat kräver att allt regleras av lagar. Utan dessa finns det inget som hindrar de som har mest makt att göra vad de vill och tyrannisera alla andra. Och detta är precis vad våra moderna demokratier har misslyckats med, som den utformats saknar vi skydd mot den korruption som möjliggjort mäktiga skuggregeringar och djupa stater att ta kontroll över de synliga regeringarna i ett flertal länder.

Friedrich Nietzsche som var en filosof, författare och klassisk filolog som uttryckte det trevligt ”En man som har bevarat en stark vilja tillsammans med ett öppet sinne har idag större möjligheter än någonsin. Den särskiljande kvaliteten hos människor … ligger i deras förmåga att enkelt tränas och knäckas; människor som lär sig lätt, lyder lätt, är regeln; ett flockdjur … har utvecklats. Han som kan ge kommandon hittar snabbt de som är födda till att lyda.”

Han beskrev det precis lika kortfattat igen ”Den demokratiska idén gynnar fostrandet av en mänsklig typ förberedd för slaveri i den mest subtila meningen av termen. Varje demokrati är på en och samma gång en ofrivillig anläggning för uppfödning av tyranner, med ordets hela innebörd, inklusive de av en andlig natur.”

Enligt den italienska sociologen Vilfredo Pareto låter demokrati eliten att turas om sig. Pareto hade hävdat att demokrati var en illusion och att en härskande klass alltid uppstod och gagnade sig själva. För honom var den viktigaste frågan hur aktivt ledarna styrde. Matematikern Benoit Mandelbrot sammanfattade Paretos uppfattningar enligt följande vis ”Längst ner på rikedomskurvan, skrev han, svälter män och kvinnor och barn dör i unga år. I den breda mittendelen av kurvan är det kaos och rörelse: människor reser sig och faller, avancerar med hjälp av talang eller tur och går under av alkoholism, tuberkulos och andra typer av handikappande orsaker. Högst upp befinner sig eliten, som har kontroll över rikedom och makt under en tid – tills de är avsätts genom revolution eller omstörtande av en ny aristokratisk klass.

Det finns inga framsteg i människans historia. Demokrati är bedräglig. Den mänskliga naturen är primitiv, känslomässig, obeveklig. Den smartare, mer duglige, starkare och klokare tar lejonparten. Den svaga svälter, så att samhället inte degenereras: Man kan, skrev Pareto, ”jämföra den sociala kroppen med den mänskliga kroppen som omedelbart kommer att förgås om den hindras från att utrotande gifter.” Brännande saker – och det förstörde Paretos rykte.”

”Mandelbrot skrev:” En av Paretos ekvationer blev särskild framträdande och kontroversiell. Han var fascinerad av problem som hade med makt och förmögenhet att göra. Hur blir folk rika? Hur fördelas förmögenheter i samhället? Hur används förmögenheter av de som har dem? Klyftan mellan rika och fattiga har alltid varit en del av det mänskliga tillståndet, men Pareto bestämde sig för att mäta det.

Han samlade in uppgifter om förmögenheter och inkomst under olika århundraden, i olika länder: skatteregister i Basel, Schweiz, från 1454 och från Augsburg, Tyskland, 1471, 1498 och 1512; samtida hyresintäkter i Paris; personliga inkomster i Storbritannien, Preussen, Sachsen, Irland, Italien, Peru. Det han fann – eller trodde sig ha funnit – var slående. När han skrev ner uppgifterna på diagrampapper, med inkomst på ena axeln, och antalet personer med inkomst på den andra, såg han samma bild nästan överallt i varje era. Samhället var inte någon ”social pyramid” med andelen rika gentemot fattiga som försiktigt sluttade från en klass till nästa. Istället var det mer en ”social pil” – mycket tjock längst ner där massan av män finns, och mycket tunn högst upp där den rika eliten sitter. Inte heller var det ett resultat av slumpen; uppgifterna passade inte på distans in i en normalfördelning, som man kunde förväntat sig om förmögenheten fördelades slumpmässigt. ”Det är en social lag”, skrev han: något ”i människans natur”.

Psykologen Charles-Marie Gustave Le Bon varnade för demokrati och trodde att folkmassans själva känsla av sin egen makt fick den att ge efter för instinkter. Vidare representerade en ”psykologisk massa” (dvs massuppfattning om ett allmänt eller specifikt ämne) ett kollektivt sinne som till stor del bildas av omedvetna tankar. Då massor imponerades av enbart bilder, bestämde de sig på grund av ytliga intryck och tenderade att acceptera eller avvisa idéer i sin helhet. Massans uppfattning var resultatet av ett enkelt resonemang genom association och genom känsla även då medlemmarna i en folkmassa var högt utbildade. Le Bon tyckte att folkmassorna var mycket lättpåverkade och då de tänkte i bilder var de avoga mot diskussioner och nyanser. Massan föredrog överdrifter och kunde anse misstänksamhet och rykten som positiva bevis. Folkmassorna saknade ansvar och tenderade att plötsligt fälla ett påstående istället för att få fram detta genom diskussion. Vår vetenskapliga förståelse av psykologi idag har bevisat att Le Bon hade rätt.

Modern demokrati var en modell som infördes av USA efter första världskriget efter att deras förfäder och flera kända professorer och historiker länge varnat för de många farorna med demokrati. Sedan dess har ingenting förändrats. Vem skulle våga ifrågasätta en modell som styr över nästan hela världen? modern demokrati är den främsta orsaken till att av-civilisationen svept världen alltsedan första världskriget och den måste nu avlegaliseras. Yegor Gaidar, ekonom, politiker, författare och tillförordnade premiärminister i Ryssland från 15 juni 1992 till 14 december 1992, beskriver i sin kritiska ekonomiska historia av Ryssland hur västliga demokratier står inför en åldrande befolkning och obetalbara skulder till bankirer som styr över pengarna.

Grekisk och sann demokrati som kan bidra till förändring

Grekerna på Aristoteles tid visste att val kan leda till oligarki, inte demokrati. Århundraden före Aristoteles såg grekerna på val inte bara som att de potentiellt kunde leda till oligarki utan som det definierande sättet att välja en oligarki. Idén om ett ”statistiskt representativt urval” har sitt ursprung på 1800-talet. Grekerna föredrog ”lottdragning” eftersom det garanterade jämlikhet och opartiskhet.

Lottdragning är ett intressant förfarande som får oss att se på politisk historia med andra ögon och att öppna möjligheter för att fördjupa demokratin genom delaktighetsbaserad innovation. Det är avgörande att slå hål på myten om att val är likvärdigt med demokrati. Men det krävs att vi gör det på ett vetenskapligt, kritiskt och empiriskt informerat tillvägagångssätt.

I den reformerade demokratin i antikens Aten utformades under hundra år anmärkningsvärt bra lagar av paneler av medborgare som valts ut genom lottning (inte den samlade massan). Aristoteles politik konstaterade att ”utnämningen av magistrater genom lottning anses vara demokratiskt och valet av dem oligarkiskt.”

Lottdragning har stora fördelar jämfört med val. Jämställdhet och rättvisa bakas in i urvalsprocessen. Till skillnad från val kan offentlig lottdragning inte riggas på något enkelt sätt eller köpas. Medlemmarna som väljs ut genom lotteri skulle inte ha något att ge finansiärer eller partiledare. De skulle vara fria att fokusera på att åstadkomma bra politik istället för att kämpa med varandra om att komma till makten och visa upp sig i media, vilken numera livnär sig på de ständiga valperioderna lika omåttligt som politikerna själva.

Terry Bouricius menar att andra former av demokrati än Sortition kan fungera i relativt små organisationer (några tusen) som exempelvis fackföreningar eller kooperativ där alla medlemmar har ett signifikant intresse, men det kan omöjligt fungera i det allmänna samhället på grund av fundamentala socialpsykologiska skäl såväl som av beslutsantalet. Samhället måste använda en viss arbetsfördelning eftersom det finns alldeles för många beslut för att var och en av ska kunna vara delaktiga i dem.

Frågan om rationell okunnighet (det finns ingen rationell anledning att lära sig något om ämnen om du bara har en mikroskopisk liten del av inverkan på beslutet). En av de VIKTIGASTE delarna för ”lottdragningen” är att välja en MINI-publik, så att människor känner sig MOTIVERADE att granska en fråga noggrant eftersom deras beslut kommer att HA BETYDELSE. Självklart måste de också ha tid, resurser, information osv. Detta sammanfaller med den tekniska aspekten.

ALLA system för massdeltagande (kalla det direkt demokrati eller deltagande demokrati) som involverar ett stort antal kommer att misslyckas med kompetenskravet helt enkelt på grund av rationell okunnighet. Detta är i någon grad relaterat till konceptet som 17-1800-talsfilosofen Jeremy Bentham kallade ”active aptitude”

Det kommer att finnas (i andra former av demokrati än sortition) en tendens för vissa slags människor att resa sig och vilja gå till nästa nivå. Dessa är mestadels män och egodrivna, så att de slutliga beslutsfattarna på högre nivå är extremt inte icke-representativa för befolkningen. De KAN representera dem på samma sätt som en advokat representerar en klient, men mer troligt kommer de att se sig själva som de ”bästa” och ”utvalda” vara korruption blir oundviklig. Det finns mycket forskning som visar att KÄNSLAN av att ha ”vunnit” tenderar att göra människor mindre etiska.

När man ska välja är det en överväldigande del människor som VILL och letar möjligheter att fatta beslut för andra och som är mest troliga att avancera uppför stegen, och dessa kommer mestadels att vara män, mestadels alltför säkra på sig själva, osv. Det är inte bara en fråga om korruption som att ta emot mutor … de är i grunden olika från resten befolkningen och som grupp är de mindre etiska. En algoritm som arbetar med data innebär inte nödvändigtvis att den fungerar med människor när det gäller socialpsykologi.

När det gäller rollen som ”experter” har i en demokrati. Mini-publiker måste välja vilka experter de ska ta råd från … troligtvis efter många motstridiga presentationer. Mini-publiker kan också rekrytera och anställa (och avskeda) chefer som antar en administrativ roll snarare än som en ”LEDARE.” Jämförbart: ett samhälle kan hyra ingenjörer för att utforma en bro, men ingenjörerna bestämmer inte vart bron ska eller var den kommer ifrån eller om den är värt utgiften. Experter som tävlar och strider mot varandra är alltid rådgivare till mini-publiker eller chefer som övervakas av mini-publiker, snarare än beslutsfattarna själva.

Genereringen av råmaterial till förslag bör vara öppen för vem som helst som vill gå med i en förslagsgrupp. Sådana organ kommer att väga tungt mot en mängd olika intressegrupper och experter. Men det är okej eftersom de bara kan ta fram råmaterial till förslag (inte fatta beslut) som de vill utforma i förhoppningen om att dessa kommer bli godkända av en genuint representativ kortvarig jury. För att undvika en alltför ytlig analys av dessa förslag BEHÖVER vi vissa mini-publiker som kan tjänstgöra under ett längre antal år (men med regelbunden rotation för att undvika framväxandet av en ny elit).

Dessa mini-publiker (ett agendaråd och många paneler för granskning på det politiska området) kommer, då de är mycket mer representativa än någon vald lagstiftare, ändå tendera att vara av en viss personlighetstyp som är villig att utföra den här sortens arbete. Därför bör de bara skissa på förslag och inte ha befogenheter att anta dem. Endast en fullständigt representativ stor, kortvarig mini-publik med kvasi-obligatorisk tjänstgöring (för att kunna garantera korrekt representativitet) bör ha befogenheter att anta föreslagna policyer. Med ett stort antal granskningspaneler och juryer som hanterar ett skenbart sett oändligt antal politiska beslut på lokal, regional, nationell (och kanske till och med global) nivå, skulle de flesta vuxna under någon del av livet tjänstgöra i en mini-publik.”

En slumpmässigt vald lagstiftare kommer att vara mer inkluderande och mer representativ för befolkningen än den utvalda. Som Hanna Pitkin har lagt märke till – ganska kritiskt – passar det in i en radikaldemokratisk ideologi om jämlikhet och populär suveränitet (Pitkin, 1967: 84; se även Sintomer, 2012: 7). Förutom inkludering har sortitionistisk demokrati (åtminstone) två andra viktiga fördelar i sina förespråkares ögon. Det kommer att förhindra eller ångra bildandet av en politisk elite eller kartell av professionella politiker som kan frestas att manipulera och korrumpera sina väljare och tjäna sina egna privata intressen snarare än medborgarnas gemensamma intressen1 Kathleen Bawn och hennes kollegor har visat att (åtminstone i USA) de flesta väljare övervakar inte sina representanter noga och påverkas lätt av ”fördunkning och falsk kreditkrav”, så att många om inte de flesta representanter omvaldes oavsett vad de gjorde i kongressen (Bawn et al., 2012: 589). För att ge ett godtyckligt valt exempel: politikerna Klaus Armingeon och Kai Guthmann analyserade ett slumpmässigt urval på cirka 26 000 européer och drog slutsatsen att 30 procent av européerna litade på sitt parlament (Armingeon och Guthmann, 2015: 431). (Callenbach och Phillips, 1985: 33-36; Goodwin, 1992: 45-46, 120-121; Guerrero, 2014: 164-165; Delannoi, Dowlen och Stone, 2013: 32-33). Populister, som (per definition) oroar sig för korrupta eliter som manipulerar det oskyldiga folket, bör gynna sortitionsdemokrati, som David van Reybrouck har hävdat (Van Reybrouck, 2013: 145-146).

Här är en sammanfattning av den politiska forskaren och f.d. lagstiftaren Terry Bouricius modell från webbplatsen för New Democracy Foundation. Baserat på tidningen Democracy Through Multi-Body Sortition av Terry Bouricius, publicerad i Journal of Public Deliberation (Vol.9 nummer 1, Artikel 11.)

Denna modell söker dela lagstiftningens aktiviteter mellan flera grupper med olika funktioner och olika egenskaper. Medlemmarna i dessa organ skulle väljas ut slumpmässigt snarare än att väljas. Vissa av dessa organ skulle vara ständigt pågående (som nuvarande lagstiftare), och andra skulle vara tillfälliga (som juryer).

Fördelningen efter funktioner är:

  1. Välja frågor: Ett Agenda Råd (valt genom lottning, som tjänstgör tre år, betalas med lön) avgör vilka områden som behöver nya lagar. De ges idéer för prioriterade frågor från flera håll: personal, granskningspaneler, policy-juryer, medborgare och intressegrupper. En alternativ väg för att påbörja lagstiftning är genom petitioner. På grund av arbetsbelastningen och varaktigheten räknar man med att många kommer att avböja att ta den här tjänsten om de väljs, så även om de är varierande och mer representativa än valda lagstiftare, kommer detta organ inte att vara mycket beskrivande representativt, och fattar alltså inga slutliga politiska beslut.
  2. Utveckla lagar: När ett ämne har valts samlas frivilliga i ”Paneler för Utarbetning av Lagar” (12 till 20 medlemmar i vardera, blandat genom lottning eller självvalda, obetalt, som tjänstgör enbart under utarbetandet av propositionen, biträdd av verkställande personal). ”Paneler för Utarbetning av Lagar” ska uppmuntra en rad intressen som ska underlätta för skissering av lagförslag som de hoppas ska godkännas och slutligen antas av andra högt representativa organ. Om det finns många ”Paneler för Utarbetning av Lagar” kan det krävas en extra stor majoritet för att skicka ett lagförslag till utvärderingsstadiet. Vem som helst i samhället som vill, kan bli delaktig i den här processen. Dessa organ ha med betydande expertis, men kommer inte att vara representativa, och kan därmed inte fatta några slutgiltiga politiska beslut.
  3. Utvärdering av lagar: För varje frågeställningsområde finns det en större ”Panel för Utvärdering av Lagar” som valts ut slumpmässigt på samma sätt som t Agenda Rådet. – Även det frågeställningsområde de tilldelas är slumpmässigt för att undvika överrepresentation av för något särskilt intresse. De tjänstgör under roterande perioder under ett år eller mer, så att de kan utveckla expertkunskaper inom sitt område. Utvärderings-panelerna utvärderar utkast till lagförslag från ”Paneler för Utarbetning av Lagar”, tar emot omdömen, gör utfrågningar, ändrar, kombinerar o.s.v, samt framstället slutliga föreslagna lagförslag genom majoritetsröstning.
  4. Röstning: Varje lagförslag som lämnats in av en Utvärderings-paneler röstas om av en engångs-policy-jury som är så beskrivande representativ som möjligt (ganska stor och semi-obligatorisk tjänst). Jurymedlemmarna träffas på ganska kort sikt (från en dag eller två till några veckor), lyssnar på för- och nackdelar och röstar genom hemlig omröstning, utan någon intern debatt, för att undvika ”grupptänkande” och dominans av de med hög social status. Den hemliga omröstningen minimerar den sociala pressen att rösta och risken för röst-köp. (Observera att den här fasen kan genomföras via Internet).
  5. Tillsyn: Ett Regelråd som valts ut genom lottning hanterar andra meta-lagstiftande uppgifter (t.ex. fastställande av regler och tillsyn av personal som tjänstgör i ”Paneler för Utvärdering av Lagar” och Policy-juryn). Ett tillsynsråd, valt av parti, hanterar tillsyn och utvärdering av verkställande filialens genomförande av lagar.
  6. Fokus för den ursprungliga artikeln var lagstiftningsfunktionen. Det är emellertid också optimalt om den verkställande chefen väljs, granskas och tas bort av mini-publiker med speciellt syfte. De chefer som verkställer bör vara administratörer snarare än politiska ledare.

Denna modell kan implementeras i olika grad, allt från små stegvisa förändringar till fundamentala grundläggande reformer. Till exempel kan en version av den här modellen användas för att:

  1. Framställa en lag
  2. Framställa alla de lagar som rör en viss fråga – exempelvis ett ämne som är så kontroversiellt att valda tjänstemän faktiskt skulle föredra att delegera det till medborgarna, eller där lagstiftare har en intressekonflikt, som vid omfördelning och vallagstiftning.
  3. Förbättra den avsiktliga kvaliteten på ett befintligt initiativ och folkomröstning, eller att framställa en ny.

Bouricius skriver att ”Utvärderingspanelerna skulle i stort sett motsvara beslutet om tilldelad kammare. De skulle delta i gemensamt sökande efter fakta, debatt, ändring och utarbetande av lagstiftning. De skulle emellertid få sin dagordning fastställd genom en separat procedur, som bland annat folkomröstningar, omröstningar och en framlottad panel (inte genom politiska partier, eliter eller av dem själva).

Detta organ innehar den huvudsakliga av makt. De skulle kunna använda råmaterialet (förslagen) till Utvärderingspanelerna, utvecklade från Intressepaneler (dessa skulle vara slumpmässigt olika grupper, så alla förslag som kommer från dessa har redan passerat igenom mängder med kompromisser), och inte som de vill. De skulle ha professionell personal, faktagranskare och tillgång till expertis (kanske utvalda av en annan framlottad administration och tillsynspanel).

Det Sista framlottade organet är bara en slutgranskning för att se till att Utvärderingspanelen inte har varit korrupt eller frångått rutinerna på grund av grupptänkande. Allt önskvärt skydd mot lobbyister och korruption skulle i detta skede vidtas för den idealt framlottade lagstiftande myndigheten. Den största skillnaden mellan den Sista beslutande sammankomsten och en folkomröstning (annat än den det uppenbara sak som handlar om deltagarantalet) är att församlingsmedlemmarna skulle höra strukturerade framläggningar om för och nackdelar och ägna mer än en dag till övervägande (snarare än 20 sekunder av de flesta väljare i en folkomröstning).

Den ultimat framlottade beslutande gruppen bör vara så fullständigt representativ för befolkningen som möjligt. Man ser det som att uppgiften ska vara semi-obligatorisk snarare än att förlita sig på stratifierade stickprov. De uppmanas att använda sunt förnuft och inte ägna någon längre tid som grupp för att bli experter (vilket gör att de stadigt blir allt mindre representativa). Alla debatter och kompromisser mellan medlemmar i den här gruppen skulle också äventyra den bevisade psykologiska dynamiken i polarisation och grupptänkande (människor bordlägger till de mer dominerande).

Surowieckis _The Wisdom of Crowds_ förklarar hur optimalt beslutsfattande kan ske genom hemlig omröstning bland olika åsikter. På så sätt kommer man åt till den mest privata information som människor har. Trots att denna privata information inte delas mellan medlemmar, tyder forskning på att denna oberoende bedömning maximerar gruppens intelligens. Denna potentiella fördel med framlottning skulle gå förlorad om medlemmarna gruppen började debatter med varandra.

Intressepanelerna skulle göra mycket mer än att komma upp med med vida tolkningar (e-petitionsliknande). I stället skulle dessa paneler ha experter, förespråkare och djupt engagerade personer (inte representativa för befolkningen – utan för det segment av befolkningen som motsvarar Ho Boulomenos i Aten. Dessa organ skulle emellertid vara olika, och ha motsatta perspektiv. Många sådana forum skulle misslyckas med att hitta en gemensam kompromiss för att avancera till en utvärderingspanel, fast troligtvis skulle vissa göra det. Deltagande av alla som önskar (oavsett om de valts genom ett lotteri) är avgörande, men inte i skedet av ja/nej-beslut. Det skulle nästan likna manipulering av juryn. Deltagandet bör vara öppet för alla vid det tidigare utarbetandet, utformningsstadiet (det som Bouricius benämnde Intressepaneler).

Bouricius anser att ”det slutliga avgörande bör fattas av en nästan obligatorisk tjänst, ett helt beskrivande framlottad organ som inte korrigerar eller debatterar, utan snarare lyssnar på för-/mot-argument (och ställer förtydligande frågor). Han säger att man inte kan förvänta sig att ”värvade” medborgare ska ägna den tid och kraft som krävs för PERFEKT lagstiftning. Vi kan dock be dem att relativt snabbt överväga den. Skrivandet, ändringen och perfektionen faller oundvikligen på dem som är villiga att göra arbetet (volontärer ), och den här gruppen kommer oundvikligen att vara mindre representativ – även om han fortfarande förespråkar framlottning av dessa volontärer (snarare än begreppet val eller kammare för partiförespråkare.)

Trovärdig forskning har visat att när en grupp väl engagerar sig i diskussioner förvrids beslutsfattande av diverse psykologisk dynamik. Fishkin och andra övervägande demokratiska förespråkare fokuserar på fördelarna med dessa rådslag, med det kan också få negativa konsekvenser … genom grupptänkande, önskan att ”passa in” i den synbara majoriteten, hänsyn till elit-medlemmar osv. Om de mest talföra, karismatiska, stiliga, högreste mannen i gruppen gynnar politik X, då är politik X mycket mer trolig att råda. Det är bättre för beslutsprocessen om människor litar på sitt eget omdöme och ingen vet hur denna ”elit” -medlem kommer att rösta.

Demokrati förutsätter att majoritetens uppfattning innebär det rätta svaret, men medvetna demokrater hävdar bestämt att det måste vara den övervägda uppfattningen som härrör från diskussionen, inte den oinformerade majoritetens åsikter. Här finns några synvinklar på överläggningar som kan följa från att bara lyssna till tankeväckande för- och mot-framläggningar, reflekterande demokrater (och förespråkare för mångfald, som Cass Sunstein) anser att kvaliteten på beslut (majoritets åsikter) i allmänhet är överlägsen (enligt majoritetens åsikt) om nya och olika perspektiv beaktas. Ibland kan ett win-win-alternativ uppstå från en sammansmältning av ståndpunkter av för- och emot, vilka skulle gå förlorade i en tyst, hemlig omröstning.

Det är därför jag både vill ha kakan och äta den … att dra nytta av BÅDA sortens överväganden bland framlottade organ (två separata organ) för att få fram det ”rätta” svaret enligt majoritetens åsikt och för att få bästa möjliga majoritetsåsikt.

Vad gäller olika kvalitet på talaktiviteter … Jag ser inte någon skillnad mellan det som sker i en framlottad kammare och en vald kammare … Till exempel kan min valda representant, som jag röstade mot, råka vara en vältalig och mäktig utskottsordförande, medan en annan representant (kanske från ett annat distrikt som jag aldrig haft möjlighet att rösta på) som jag håller med, råkar vara lat och oartikulerad. På intet sätt finns det en sann demokratisk jämställdhet i valda kammare.

Den valda lagstiftaren kan bara vara representativ SOM EN HELHET. Precis som den valda församlingen anses vara representativ SOM EN HELHET (även om vi vet att den i själva verket inte är det), kan en enda representant, i bästa fall, endast vara representativ för en del av en del av väljarna … valda företrädare är inte mer eller mindre legitima än tilldelade handlingar från tilldelade lagstiftare.

Vissa lagstiftare (antingen valda eller tilldelade) kommer att ha mer inflytande än andra, tack vare personliga företräden. Detta är oundvikligt bland människor närhelst det försiggår diskussioner. Om man inte också vill förneka de valda lagstiftarna rätten att debattera, har du inga demokratiska skäl att förneka framlottade lagstiftare denna möjlighet. Om du svarar att enskilda valda lagstiftare har BEMYNDIGATS av sina väljare, då kan alla framlottade lagstiftare bemyndigas av sitt medborgarskap till att vara personer som får debattera genom folkomröstningar som stiftar allmänna regler.”

Utöver detta som Bouricius skriver så kan man också peka ut som andra gjort att en viktig del i utformningen för att undvika otillbörligt inflytande från specialintressen (”fördelssökande”) är att slumpmässigt välja ut paneler som ges begränsade villkor, för kortvariga för att personerna ska kunna mutas/utnyttjas/påverkas av lobbyister eller intresseorganisationer när de är vid makten innan deras tid är till fullo. Av den anledningen kan rättegångar fungera. En svaghet hos den venetianska dogen var att han valts ut för en hel livstid. Bättre med en tidsperiod som bara är tillräckligt lång för att lära sig jobbet och inte så lång att jobbet skadas av det.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här