Filosofen Roger Scruton presenterar en provokativ essä om vikten av skönhet i konst och mer allmänt – i våra liv.
På 1920-talet vände man ryggen till mot skönhet menar Scruton. Konst, arkitektur och musik har blivit en trend av fulhet, som leder oss in i en andlig öken.
Genom att citera filosofer som Platon och Kant, samt genom samtal med konstnärerna Michael Craig-Martin och Alexander Stoddart, analyserar Scruton var konsten gick fel och presenterar sina egna passionerade argument för att återställa skönhet till sin traditionella ställning som centrum för vår civilisation. Hade du frågat människor mellan 1750 och 1930 och bett dem beskriva syftet med poesi, konst eller musik hade de svarat – skönhet.
Och om du hade bett om poängen med skönhet hade du fått höra att skönhet är en värdering, lika viktigt som sanning och godhet. På 1920-talet slutade skönhet att vara viktigt. Konstens ökande syfte blev då att störa och bryta moraliska tabun. Det viktigaste blev att vara originell och originaliteten bekostades av vilka moraliska kostnader som helst.
Inte bara har konsten gjort en kult av fulhet, arkitektur också har blivit själlös och steril och det är inte bara den fysiska miljön som har blivit fult. Vårt språk, vår musik och våra seder har ökat dramatiskt, den har blivit alltmer självcentrerad och provocerande. Som om skönhet och god smak inte är värd en central plats i våra liv.
Förlorar vi skönhet som värdering finns det en risk att vi med det förlorar livets mening.
Vikten av skönhet
