Massmedia matade oss under en följd av år med de grymma, ofattbara bilderna och texterna från det uppslitande inbördeskriget i Jugoslavien. Då myntades också ett nytt begrepp: etnisk rensning. En uppdelning av landområden utgående från den kulturella tillhörigheten och där den mest spektakulära metoden var det rena folkmordet med massavrättningar. Sedan eld upphör respekterats och NATO ingripit, fullföljdes den etniska uppdelningen i Bosnien med en svensk som huvudansvarig. Carl Bildt hade de facto till uppgift att avgränsa människor till olika områden, stadsdelar etc pga av deras etniska tillhörighet.
Men begreppet etnisk har förekommit tidigare i samband med militära spekulationer.
I Sipris väldokumenterade årsböcker som behandlar olika vapenslag, har man dokumenterat att begreppet etniska vapen första gången användes 1970. Vad låg bakom denna remarkabla beteckning och vilken typ av vapenslag var det som diskuterades?
Skulle det överhuvudtaget vara en möjlig uppgift att framställa vapen som kunde göra åtskillnad på svarta, vita eller gula?
Alltnog ”Etniska vapen” var titeln på en nio sidor lång artikel som förekom i den amerikanska arméns tidskrift Military Review i deras novembernummer 1970.
Svensk forskare är upphovsman
Det som först fångar uppmärksamheten när man slår upp artikeln är författarnamnet: Carl A. Larson.
Liksom sin namne Bildt är det återigen en svensk som gått i sold hos amerikanska uppdragsgivare. Carl A. Larson var dessutom, uppges det, chef för humangenetiken vid genetikinstitutionen på Lunds universitet.
I sin översikt utgår Carl Larson från de äggviteämnen-proteiner som utför specifika enzymatiska processer i våra celler. Hela tiden frågar sig Larson om det inte skulle vara möjligt att påverka den här processen. Som ett historiskt exempel tar han fram hur tyskarna på 40-talet i hemlighet utvecklade nervgasen tabun – och också massproducerade den.
Larson fortsätter sedan att redogöra för de variationer som finns hos våra enzymer. Speciellt blir dessa intressanta för artikelförfattaren om de förekommer i stor utsträckning inom vissa geografiska områden eller om de kan hänföras till vissa etniska grupper.
Som exempel för han fram att en stor andel sydostasiater har svårt att tillgodogöra sig mjölk då deras produktion av enzymet laktas verkar upphöra redan i tidig ålder. På samma sätt tar han upp den höga frekvensen av ett förändrat, muterat blodenzym – hemoglobin – i stora delar av tropiska Afrika. Det muterade enzymet är fördelaktigt när det gäller att stå emot malaria, men är samtidigt förödande då det i tonåren ger upphov till sickle-cell-sjukan.
Genforskningen kan nyttjas av militären
Underförstått menar Larson att här finns en stor potential att kartlägga fler olikheter mellan olika raser och då sett ur ett militärstrategiskt perspektiv.
Han slår också fast att dittills hade kunskapen varit tämligen rudimentär, men att genforskningen under 1969 hade gjort stora framsteg då man hade funnit flera nya faktorer, som är involverade i det komplicerade samspelet mellan DNA-RNA och enzymerna, vilket styr den processen genom att såväl påskynda den, som att inhibera den.
Genom att gå in och interferera på molekylärnivå skulle militären kunna utveckla nya vapen, kemiska eller biologiska. Eller, som Carl Larson i den avslutande meningen uttrycker det: ”Alltså ligger livets funktioner vidöppna för en attack.”
Kommentar
Även om inte Carl Larson i klartext föreslår, att man ska utveckla biologiska och kemiska vapen mot andra raser än den vita, så är artikeln högeligen remarkabel.
Dess inledning med rubriken Etniska vapen, liksom dess avslutningsord, är avslöjande. När den dessutom publiceras i en tidskrift tillhörande USAs armé, måste den ses som en viktig partsinlaga. I och för sig skulle man enbart kunna se den som en översikt över vad den ”lede fi” skulle kunna tänka utveckla ifråga om nya vapen och då fundera på vilka motdrag man skulle kunna göra i defensivt syfte.
Med hänsyn till den rådande situationen 1970, då USA var djupt indraget i ett krig med Vietnam som man svårligen kunde vinna, kan artikeln uppfattas som en partsinlaga. Dessutom förde USAs allierade Portugal krig mot befrielserörelser i sina kolonier, Moçambique, Angola och Guinea. Därtill kommer en militant svart opposition på hemmaplan i USA.
Uppenbarligen sökte militärstrateger alternativ till konventionell krigföring, samtidigt som man kände sig hotade. Detta uttrycks inte minst i ett militärt äskande från 1969, då biovapenforskare begärde 10 miljoner dollar för att undersöka möjligheten att inom 5-10 år framställa en ny mikroorganism.
Sett i detta ljuset borde Carl Larsons artikel uppmärksammas även idag – då den är ett gravt exempel på hur vetenskapsmän – oavsett deras egna ambitioner – går militären till mötes. Även aningslösheten kan utnyttjas av de med makt, speciellt om dessa hyser en rasistisk inställning. Artikeln borde kunna tjäna som ett skolexempel på hur vaga gränserna var och fortfarande är, när det gäller den molekylärbiologiska och genetiska forskningens inriktning.
Det borde vara en självklarhet att forskarsamfundet själva drar en kraftig rågång mellan grundforskning avsedd att tjäna mänskligheten och forskning som potentiellt kan visa sig användas mot densamma.
Denna uppgift är trots sin självklarhet försummad inom svenska institutioner.
Artikeln publicerad redan år 1997, Etniska vapen – Rasismens högsta stadium
Fotnot:
Carl Larson avled 1993, 78 år gammal.
Den sista yrkesverksamma tiden, sedan han lämnat institutionen för genetik, tjänstgjorde han som läkare i psykiatri vid S:t Lars sjukhus i Lund.
