Att se sig själv sittandes på en tron med guldkrona på huvudet är för vissa ett drömscenario. Den bilden som målas upp i sagornas fantastiska värld, där konungen leder riket genom svårigheter mot framgång, är det många som anammar i dagens samhälle – oavsett vilken åsiktskorridor man befinner sig i. Man vill stå längst fram i ledet med fackla och fana i hand och bli klappad på axeln och dunkad i ryggen för sitt fantastiska arbete man själv upplever att man gör för folket. Befängt. Precis lika befängt som att tjejer fortfarande går på pyramidspel som lovar guld och gröna skogar, bara man säljer den där eteriska oljan, hälsodrycken, eller skönhetsprodukten. Att ens tro att man kan bli ekonomiskt oberoende på detta, och få vara ledig och sitta och slappa i en solstol, och jobba från playan medan pengarna rullar in, är ju helt befängt. Vi vet ju alla hur svårt det är att se dataskärmen i gassande solljus.

I dagens moderna västerländska samhälle har många, av någon märklig anledning, fått för sig att när man befinner sig i en ledande position av något slag, säg exempelvis företagsledare eller verksamhetsansvarig, så ska detta likna kungen på tronen med riket för sina fötter. Ett behagligt och avslappnande arbete med passopper, narr och hovmästare som gör jobbet åt en. Själv ska man mest stå och peka med hela armen och ta åt sig äran för diverse saker man bestämmer om.

Att detta inte existerar tycks man aldrig slås av, att en person som innehar en ledarroll oftast arbetar dag och natt och ständigt befinner sig som tillgänglig stand-by för både ditten och datten, tänker man inte på. Även att man som ledare antagligen fått jobba hårt i många många år innan man slutligen nått dit man är. Hundår. Slitår. Man har haft upp- och nedgångar, antagligen fler motgångar än vad man vill erkänna, och till slut lyckats – och nått dit man velat. Att man även måste vara en förebild och bete sig för att andra ska vilja arbeta och kämpa med en, tycks heller inte många analysera och fundera så värst mycket över. Det är viktigare att visualisera sin kungakrona, glansdagarna, hejjaropen och applåderna, än att se verklighetens bergochdalbana.

Precis som den där stackars tjejen som tror att arbeta som digital nomad och sälja skönhetsprodukter, innebär att hon kommer att kunna befinna sig på en konstant solsemester på en paradisö, sippandes på en färgglad drink – utan att behöva lyfta ett finger.

Vi har nu gått in i ytterligare en höst där vår omgivning ser allt annat än trygg ut. Framtiden likaså. Det räcker att höra om rusande elpriser och nya så kallade sjukdomar för att förstå att nästa grej är på väg. Runtom på våra gator och torg pryder nu pöbelns ledares ansikten plakat och affischer, med slogans om vem som ska ta detta stora skepp – företaget Sverige – till en ny nivå. Sänkta skatter, bättre sjukvård, minskad kriminalitet och hårdare flyktingpolitik. Alla har vi hört detta förut. Var fjärde år rättare sagt. Som en repig gammal LP.

Kriget och dess hemskheter ligger och pyr i gräset bredvid, samtidigt som vi får veta att delar av landet kommer att drabbas av planerade strömavbrott, då el håller på att bli en bristvara i landet. Som svar på tal visar den alternativa sidan i vårat avlånga land stolt upp hur de river sönder sina valsedlar de fått hem i brevlådan, i protest mot att de minsann inte kommer att rösta på något utav marionettdockepartierna som eliten satt dit för att få våra blickar vänt åt det håll de önskar, samt ge den sovande fåraskocken en morot i att tro att deras röst gör skillnad.

Jag kan tänka mig att riksdagsvalet som går av stapeln detta år kommer nå rekordhöga siffror som visar att si och så många inte gått och röstat överhuvudtaget. Dock har detta självklart ingenting med de få individer som tillhör den självutnämnda vakna befolkningen i landet att göra, utan faktiskt  med Svensson-pöbeln. Jag tror att denna del av befolkningen nog ändå någonstans djupt inne tröttnat på teatern som äger rum där uppe på scenen, med strålkastarljus, rekvisita och manus bland de nickedockor som utger sig för att vara de ledare som ska styra skutan i rätt riktning. De flesta har nog även tröttnat på debatterna som blivit allt mer amerikaniserade, där man oftare diskuterar personlighetsdrag hos sin motståndare varvat med någon gliring över hur han eller hon uttryckt sig, där den som kastar flest pajer över tivolidisken vinner.

De flesta vet nog att oavsett vem som ”vinner”, så kommer ingenting att förändras.

Den andra sidan, som så gärna vill utmålas som de som kämpar för sanning och frihet, går stolta ut och basunerar om att man minsann måste infiltrera systemet inifrån för att förändring ska ske. Ett såpass välformat och korrupt system anser jag inte är någonting att ens sticka näsan i blöt i, för vi har ingenting där att göra – men vad vet jag. Då man ger sig in i leken får man leken tåla, och snabbt blir man självklart färgad av de andra marionetterna och nickedockorna som kämpar för sin sak på sitt håll. Man måste vässa armbågarna för att ta sig fram, stå med fackla och fana i hand och utlova guld och gröna skogar till den svikna och förvirrade fåraskocken – som så gärna vill tillhöra, vill följa, vill förändra.

Att i ena stunden anse att det inte spelar någon roll om man röstar eller inte, eftersom allt redan är förutbestämt och nästintill riggat, för att sedan stå och fiska röster till höger och vänster, går inte ihop för mig. Hur ska ni ha det? De nya självutnämnda ledarna har inte förstått att det med en ledarposition kommer ett ansvar i att fungera som vägvisare för andra, och hårt arbete som tar många år att bygga upp. Att dessutom toppa detta med att ge sig in i den korrupta politiken för att lalla runt där ett tag, blir bara väldigt märkligt.

Trots att många har vaknat upp till att vi lever i ett system som inte gynnar oss som mänskliga individer, har vi en hel del programmeringar kvar som är svåra att göra sig av med, och vi har ännu inte lärt oss att skilja vargen i fårakläder från den äkta varan. Vi sugs in i lovord och välskrivna tal om förändring då vi suktar efter någonting mer, någonting nytt och fräscht – och någonting som kan rädda oss ur det slaveri vi befinner oss i. Den gamla programmeringen grundar sig i att vi själva inte kan göra en förändring, utan att den förändringen måste komma utifrån och ske någon annanstans för att vi ska kunna ta del av den.

Så är det inte. Den enda som kan göra dig fri är du själv.

Åsiktsfriheten i de alternativa grupperingarna har blivit allt snävare, och det handlar inte längre om att inte tro på det mainstream och massan tror på. Numera måste man även ställa sig i ledet bland de andra som kämpar för sanning och frihet, tycka som de, tänka som de, och följa de ledare som självutnämnt sig här. I den nya världen, som frihetskämparna säger sig försöka skapa, får man endast vara med och leka om man följer de regler och riktlinjer som den som med fackla och fana i hand bestämt ska gälla.

Och den med fackla och fana i hand, är oftast den som visualiserar sig som kung med krona på huvudet – i tronen med riket knäböjandes framför sig.

:Martin:Nilsson., Kungavälde och ledarskap

SKARPTs hemsida

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här