Inget kriminalfall i världshistorien är mer omdebatterat och analyserat än mordet på USA:s 35:e president John F. Kennedy. Förutom två officiella utredningar så har ämnet stötts och blötts på oräkneliga diskussionsforum, i radiokanaler, tv-dokumentärer och filmer i drygt sex decennier. Det har producerats hundratals filmer, tusentals böcker och ännu fler artiklar om dådet. Händelsen har fascinerat människor världen runt och fått nästan mytologisk status.

Underrättelseanalytikern Harold Weisberg studerade Kennedymordet i fyra decennier och beskrev det som mer komplicerat än vad någon enskild kan greppa. De som ger sig i kast med att försöka bena ut gåtan finner sig inte sällan hamna i en labyrint av spektakulära skeenden.

Förutom att fallet innehåller enormt många trådar i form av både vittnen och potentiellt inblandade personer, samt individer associerade med dem och/eller den utpekade skytten, Lee Harvey Oswald, finns en rad spår som tycks leda till både maffian, underrättelsetjänsten, militären, exilkubaner, bankvärlden, oljesektorn eller mindre extrema grupperingar.

Det innefattar dessutom komplexa detaljer i form av teknisk bevisning som vapen, kulor, kläder, foton, filmer och ett avancerat obduktionsmaterial. De flesta böcker som har skrivits i ämnet pekar ut antingen maffian och/eller CIA, som de skyldiga, ibland i maskopi med FBI eller USA:s militärledning. Även Kennedys efterträdare Lyndon Johnson har nämnts, liksom Kubas ledare Fidel Castro, Sovjets dito Nikita Chrusjtjov samt skeppsredaren Onassis.

Vissa av de teorier som har förts fram måste betraktas som rätt svårsmälta även för de mest öppensinnade. En version går exempelvis ut på att presidentbilens chaufför vände sig om och avlossade det dödande skottet medan en annan hävdar att det var Kennedys egen fru som sköt honom. Att vissa ”förklaringar” är mer eller mindre långsökta är dock inte förvånande. Historien visar att diverse vilda spekulationer alltid följer på dramatiska världshändelser.

Vi kan ju dagligen se hur folk på internet, oftast utan minsta belägg eller faktaunderlag, gör spektakulära och sensationella påståenden om både det ena och andra. En olycklig följd av detta är att de människor som på ett ärligt och uppriktigt sätt vill föra en meningsfull och seriös diskussion kring kontroversiella ämnen ofta klumpas ihop med den förra kategorin.

Något som i sin tur underlättar för krafter som vill tysta obekväma åsikter i allmänhet och om maktens göranden i synnerhet. Ord som konspiration och konspirationsteoretiker har numera fått ett löjets skimmer över sig och till och med likställts med extremism. Detta trots att historien kryllar av exempel på diverse konspirationer på mer eller mindre hög nivå.

1962 utkom en politisk roman i USA med titeln ”Seven Days in May.Den var skriven av journalisten Charles W. Bailey och författaren Fletcher Knebel och handlade om en idealistisk och fredssträvande president som trots militärens motstånd fick igenom ett nedrustningsavtal med Sovjetunionen varpå några upprörda officerare i Pentagon drog igång en statskupp.

Berättelsen troddes ha inspirerats av verksamheten hos den högerextreme Texasgeneralen Edwin Walker men Knebel avslöjade att han fått idén efter att ha pratat med landets flygvapenstabschef, Curtis LeMay. Denne upprördes av vad han ansåg vara Kennedy´s flathet mot kommunismen och ville på fullt allvar starta ett kärnvapenkrig mot ryssarna. Ju förr desto bättre, tyckte LeMay, eftersom det ändå bara var en tidsfråga innan det skulle ske.1

Kennedy hade läst ”Sju dagar i maj” och trots invändningar från Pentagon2  uppmuntrade han Hollywoodregissören och vännen John Frankenheimer att göra film av den. När inspelningen startade året därpå upplät Kennedy till och med delar av Vita husets område åt filmteamet.

Samma sommar tog han en segeltur med Paul ”Red” Fay, en gammal kollega från andra världskriget som numera var landets marinminister. Fay hade också läst boken och passade på att fråga presidenten om han trodde att något liknande skulle kunna hända i USA. Kennedy svarade att om tre katastrofscenarier, typ den misslyckade invasionen på Kuba året innan skulle inträffa, då kunde det ske. ”Då finns det folk inom militären som skulle börja ifrågasätta presidenten, särskilt om han var ung och oprövad. Men,” tillade Kennedy, ”det kommer inte att ske under min ämbetstid.”3

 Det sägs att Kennedy såg Frankenheimers film som ett sätt att medvetandegöra allmänheten om den politiska dynamiken under en period då han själv var en av få makthavare i den politiska mittfåran beträffande hållningen gentemot kommunistblocket. I en tid när nästan alla sektorer av statsmakten ropade på tuffare tag intog Kennedy en mer återhållsam strategi.

Något som ur ett fredsbevarande perspektiv var en klok taktik, men som ur underrättelsetjänstens, militärens och den politiska och ekonomiska maktelitens synvinkel ofta var direkt provocerande. En sådan inställning stod inte bara i strid med de förras analyser, den hotade dessutom de senares makt- och vinstintressen.

Men låt oss nu fördjupa oss lite i historien.

Vincent Salandria föddes och växte upp i ett italienskt getto i Philadelphia år 1926. Efter en examen vid University of Pennsylvania Law School 1951 påbörjade han en karriär inom advokatyrket som kom att sträcka sig över sex decennier. Salandria blev även medlem i American Civil Liberties Union, en organisation som verkade för minoriteters rättigheter.

Han var dessutom engagerad i fredsrörelsen och initialt mycket kritisk till Kennedy´s politik. I Salandrias ögon var Kennedy en kall krigare som hade agerat oansvarigt under den så kallade Grisbuktsinvasionen 1961. USA hade i hemlighet tränat och utrustat exilkubaner för att störta den kubanske ledaren Fidel Castro och efter ett misslyckat invasionsförsök lät Castro installera sovjetiska kärnvapenmissiler på ön. Det ledde sedan till den så kallade Kubakrisen, där de båda stormakterna tycktes stå på randen till att starta ett tredje världskrig.

Salandrias bild av presidenten skulle emellertid komma att förändras, bland annat via det provstoppsavtal för kärnvapen som Kennedy fick igenom i september 1963. Bara två månader senare ekade skotten i Dallas och en ung, påstådd marxist vid namn Lee Harvey Oswald arresterades och anklagades för mordet. Initialt var Oswald häktad som misstänkt för att ha dödat en polisman vid namn J.D Tippitt samma dag men det dröjde inte länge förrän han även utpekades som huvudmisstänkt för mordet på presidenten.

Medan de flesta andra kände en stor lättnad över att presidentens mördare gripits, började Salandria istället ana oråd. Redan på ett tidigt stadium hade han sett fredsrörelsen infiltreras av provokatörer och det var inte ovanligt att samma sak skedde bland politiska grupper.

Det Salandria främst reagerade på var uppgifter om att Oswald hade haft kontakt med politiska grupperingar i USA som stod i direkt eller indirekt opposition mot varandra. Eftersom ingen vänsterorienterad person i landet brukade liera sig med så många motstridiga falanger började Salandria misstänka att Oswald i själva verket arbetat för den amerikanska underrättelsetjänsten.

Dagen därpå hade Salandria ett samtal om saken med Harold Feldman, en skarpsinnig svåger som arbetade som frilansjournalist tidigare hade publicerat flera alster i psykoanalytiska journaler. Bland annat hade han tjugo år tidigare skrivit en artikel om psykologin hos mördare med titeln, ”Hero as Assassin.

Feldman reagerade genast på det faktum att Oswald, till skillnad mot alla andra mördare i liknande fall, hela tiden förklarade sig oskyldig till anklagelserna. ”Han har förnekat sin skuld konsekvent, vilket ingen annan ensam mördare i historien någonsin har gjort,” påpekade Feldman, (syftandes på attentatsmän som dödat politiska ledare.) ”De brukar skryta om det.”4

Feldman förutspådde sedan att Oswald skulle bli dödad inom kort och att man skulle använda en judisk person till att genomföra mordet.

På så vis, menade Feldman, skulle man skrämma den amerikanska vänstern, och då i synnerhet intellektuella och vänstersympatiserande judar, från att tänka kritiskt angående presidentmordet. ”Vi bestämde oss för att om Oswald var mördaren och den amerikanska regeringen var oskyldig till delaktighet i mordet så skulle Oswald överleva helgen,” berättade Salandria många år senare. ”Men om han dödades, då skulle vi veta att mordet var en konsekvens av en konspiration på hög nivå inom regeringen.”5

Dagen därpå skulle Oswald föras över från polisens högkvarter till Dallas statsfängelse. När han leddes ut i garaget av polisen till en väntande transportbil klev en man fram och sköt ihjäl honom mitt framför ögonen på både poliser, journalister och miljontals chockade tv-tittare.

Mördaren visade sig vara en medelålders nattklubbsägare i Dallas med goda kontakter inom både polisen och den kriminella världen. För de flesta i Dallas var han känd som Jack Ruby. Relativt få människor visste att hans riktiga namn var Jacob Leon Rubenstein och att föräldrarna var ett judiskt par som hade emigrerat till USA från Polen.6

Fortsättning följer…

Michael Delavante, Mordet på President Kennedy – Del 1

Källor:

  1. Philip A. Goduti, Kennedy’s: Kitchen Cabinet and the Pursuit of Peace: The. Shaping of American Foreign Policy, 1961–1963″, McFarland & Co Inc; 1 edition (2009) (sidan 150) Se även: Warren Kozak, ”LeMay: The Life and Wars of General Curtis LeMay,” Regnery History; Reprint edition, 2011, (sidan 348)

2  Kennedy, and What Might Have Been ‘JFK’s Last Hundred Days,’ by Thurston Clarke, Books of The Times  By MICHIKO KAKUTANI AUG. 12, 2013, http://www.nytimes.com

3 Paul B. Fay, ”The Pleasure of His Company”, Harper & Row, 1966, (sidan 190) Se även: David Talbot, ”Brothers: The Hidden History of the Kennedy Years”, The Free Press; annotated edition edition, 2007, (sidan 151)

  1. John Kelin, ”Praise from a Future Generation: The Assassination of John F. Kennedy and the First Generation Critics of the Warren Report, ” Wings Press, 2007, (sidan 34)
  2. John Kelin, ”Praise from a Future Generation: The Assassination of John F. Kennedy and the First Generation Critics of the Warren Report,” Wings Press, 2007, (sidan 35)
  3. Scott Patrick Johnson, ”Trials of the Century: An Encyclopedia of Popular Culture and the Law, Volym 1”, ABC-CLIO, 2010, (sidan 411)

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här