I första avsnittet av krönikan upplyste jag om hur Rockefellers redan 1927 allierade sig med tyska IG-Farben. Företaget hade under kriget fabriker i anslutning till förintelseläger där man bl.a. bedrev experiment med olika kemiska substanser på människa under ledning av den ökände Dr Mengele. Bland de kemiska ämnen som utprovades, varav flera patenterades, fanns sådana som hade potential att sänka blodtrycket, blodsockret och kolesterolet. Ralf Sundberg har skrivit om detta i sin senaste bok om forskningsfusket inom skolmedicinen.

De listiga amerikanerna såg till att segrarmakterna ogiltigförklarade alla tyska patent, varefter det var fritt fram för västs läkemedelsbolag att lägga beslag på substanserna för att själva patentera dem. Därefter började man analysera vad det kunde finnas för marknad för dem, eller hur man skulle kunna skapa en sådan marknad?

På den tiden betraktades inte högt blodtryck, nedsatt glukostolerans (då kallad mild diabetes) och högt kolesterol som sjukdomstillstånd. Eftersom man nu hade patent på en rad kemiska ämnen som var verksamma mot dessa tillstånd, gällde det att sätta gränsvärden som motiverade medicinbehandling och skapade en marknad. Man brydde sig inte om några strikta vetenskapliga analyser eller korrekta studier. Ändamålen fick helga medlen.

I sin iver att få fram nya storsäljande läkemedel var det frestande att förbise motsägelser. En sådan rörde den livsviktiga molekylen kolesterol som man vid krigsslutet kunde mycket lite om. Man visste att ryssen Anitschkow (1885-1964) tidigare funnit att kolesterolmatade kaniner (som är rena växtätare) fick inlagringar i sina kärl som påminde om åderförkalkning. Av det drog man den långsökta slutsatsen att kemiska ämnen som sänker blodets kolesterolhalt kanske skulle kunna minska åderförkalkningen hos allätande människor. Observationen som man missade var att människor med låga kolesterolvärden inte har mindre åderförkalkning, och att de generellt sett är sjukligare och lever ett kortare liv än de som har höga halter av kolesterol i blodet.

En annan motsägelse rörde sjukligt högt blodsocker, det som på den här tiden logiskt kallades för sockersjuka. Det är en sjukdom som man främst får av för mycket socker och andra lättspjälkade kolhydrater i födan, därav namnet. Läkemedel som sänker blodsockret behövs inte om man minimerar eller helt undviker dessa födoämnen. Motsägelsen kan förstås kringgås, om man rekommenderar personer med anlag för sockersjuka att äta mer av den mat som höjer blodsockret och samtidigt avleder associationen till socker genom att ändra namnet på sjukdomen till diabetses-2. På så sätt öppnas möjligheten att skapa en livstids marknad för sådana läkemedel.

Blodtryck
En tredje motsägelse rör blodtryck. Blodtrycket är högt när vi motionerar eller har sex. Sådana aktiviteter vet vi främjar ett långt liv. Likaså vet vi att patienter som söker till akutmottagningar med bröstsmärtor och som har högt blodtryck, har bättre överlevnad än de med lågt. Högt blodtryck brukar räknas upp bland orsakerna bakom åderförfettning. Här är det dock på sin plats att fundera över vad som är hönan och vad som är ägget. Mycket talar för att det nog oftast är så att åderförkalkning orsakar just högt blodtryck. Det senare är kroppens reaktion på att blodflödet bromsas upp av förfettade blodkärl.

Det torde dock inte råda någon tveksamhet om att högt blodtryck ökar risken för brustna blodkärl. När det inträffar i hjärnan uppkommer en hjärnblödning, vilket är ett akut livshotande tillstånd. Permanent mycket förhöjt blodtryck kan även ha en rad andra skadliga effekter i kroppen och bör därför behandlas.

Skolmedicinen har stämplat förhöjning av blodtrycket som ett sjukdomstillstånd – hypertoni. I nära samarbete med läkemedelsindustrin har man därefter utarbetat gränsvärden för när behandling mot högt blodtryck skall sättas in. Dessa gränsvärden är idag satta på en sådan nivå att en mycket stor del av en annars frisk befolkning ordineras blodtryckssänkande kemiska preparat. Idag anser skolmedicinen att ett systoliskt/diastoliskt blodtryck över 140/90 mmHg skall behandlas, vilket innebär att ca. 26% av jordens befolkning anses lida av hypertoni. Tidigare var hypertoni-gränsen för det systoliska blodtrycket mer rimliga 160 mmHg.

Medicinska preparat som på olika sätt sänker blodtrycket är idag en av de absolut största marknaderna för läkemedelsindustrin – värd hundratals miljarder. Industrin har m.a.o. ett starkt intresse av att skolmedicinen tillämpar så låga gränsvärden som möjligt.

Skolmedicinen behandlar symptomen inte orsaken
På samma sätt som skolmedicinen på område efter område fokuserar på symptombehandling, gör man det även när det gäller hypertoni. Intressegemenskapen med industrin gör att man sällan går till botten med orsakerna till att en patient lider av hypertoni. Standardbehandlingen vid diagnos är att sätta in kemiska preparat som vidgar igensatta blodkärl, minskar vätskemängden i blodet och bromsar upp hjärtverksamheten plus några andra kemiska interventioner, som får ner blodtrycket. Vad som är orsaken till att patienten drabbats av hypertoni utreds ytterst sällan. Jag talar av egen erfarenhet.

I samband med att jag för 27 år sedan diagnosticerades med cancer upptäcktes även att jag led av hypertoni. Mitt blodtryck låg långt över gränsen. Min läkare började ordinera det ena preparatet efter det andra och först när jag stod på fyra olika blodtrycksänkande piller fick jag ner mitt tryck under den magiska 140/90 mmHg gränsen. Ingen utredning av den bakomliggande orsaken till hypertonin gjordes. Mitt nyvaknade intresse för den medicinska vetenskapen som mitt hälsotillstånd lett till, gjorde dock att jag började försöka utreda saken på egen hand.

Jag inhandlade en blodtrycksmätare för att själv kunna kolla hur trycket varierade i olika situationer. Min första upptäckt var att mitt tryck påverkades lätt av olika yttre situationer. Bl.a. fann jag att jag alltid hade högt blodtryck hos doktorn, vilket är ett ganska vanligt fenomen. Samma sak inträffade om jag såg en spännande film.

Som jag skrev om i