Läkaren stirrade på mig. Eller ja han såg inte mig. Jag var en patient. En diagnos. Han antecknade mitt klädval. Min kroppshållning. Jag var ett objekt.
Han hade försäkrat mig att pillret inte kunde göra skada. Att mina sömnproblem bara var inbillning – trots att de inte existerat förrän det där pillret. Studier, sjuksköterskan på 1177 och nyhetsartiklar sket han fan i. Antidepressiva var helt ofarligt.
Det var början på en snabb resa ner i helvetet. Där mina symtom, på vad vi nu vet var borrelia och inflammation i hjärnan, var enligt svensk sjukvård inbillning. Bortdomnad hud bemöttes med ett ”ge dig”. Varenda symtom jag radade upp. Gräddsåsen och stark chili hade börjat smaka vatten. Luktsinnet också borta, förutom brandrök.
Och visst brand det i kroppen. Psykmedicinerna tog bort min förmåga till naturlig sömn och kastrerade mig kemiskt.
Jag grät och ville åka hem. Ville inte ha mer av deras piller. Piller som jag sa till läkarna hade skadat mig. Men ingen lyssnade. Inte heller ville de utreda andra alternativ, som exempelvis vitamin-brister, problem med tarmen eller infektioner.
En vän till min far, en psykiatriker knäckte mig tillsammans med en psykolog som skrattade åt mig och kallade mig jobbig. Min kamp om att bli sedd, trodd och hitta en väg att fly från helvetet. Det var jobbigt för dem. Att deras så kallade vård och ”mediciner” skadade mig. Var en jobbig verklighet. Det var lättare att säga att jag inbilla mig.
Lättare att avfärda internetsiter, läkemedelsverket och tusentals liknande berättelser på internet.
Jag var galen för jag satt och läste studier inlåst där på sjukavdelningen. Jag försökte bli hörd. De nekade mig tester. De nekade mig neurolog. Deras svar var kemisk lobotomi. Tydligen uppskattar de att patienterna sitter och dreglar och inte sänder ut några stressignaler – fast deras kroppar går sönder på insidan. Sprutan förvandlade min nacke till en berg och dalbana som rörde sig av sig självt. Min tunga dreglade slem och jag kunde inte öppna käken för att dricka ett glas vatten. Jag tappade förmågan att sitta still av utsättningssymtomet akasiti.
Hjärnaktiviteten bara fortsatte att stängas ner. Jag blev aggressiv och arg. Titta på mig skrek jag inuti. Kunde inte få orden att komma ut.
Min pappa skrattade åt mig. Berättade att alla kommer att överge mig. Spenderade över ett år i isolering. Lade mig ner redo att dö. Tills min nya familj kom och hämtade mig.
Långsamt lade vi pusslet. Hur svensk sjukvård brister. Hur jag inte var ensam. Hur psykiatrin totalt förstör människor. Karaktärsmord. Där underliggande problem sveps under mattan med en cocktail av mediciner. Där ens ursprungliga symtom mixtras med biverkningar och skador av ”mediciner” och psykologisk tortyr.
Ur psykiatrins korridorer skapas en slags Frankensteins offer som reser sig ur drömmen om att samhället finns där för ens skull.
Jag såg hur människors religiösa tro blev sjukdomar. Hur någons personlighet helt plötsligt var en störning. Hur beteenden aldrig kontextualiserades. Där psykpersonalen, likt vargar visade sina huggtänder i form av piller, inlåsning, sprutor och elchocker. En skog rädda får och ett och annat nedbrutet lejon.
De som sa ifrån hårdast. De som var mest akut sjuka och behövde utredas för sina symtom och sitt lidande. De fick sämst hjälp.
Rätta dig i ledet och var en maskin. Det var standarden.
Lyd. Ifrågasätt inte.
Efter min tid i psykiatrin började min kropp att brytas ner. Den bryts fortfarande ner. Nu är vi i Polen och försöker rädda den. Läkaren här säger jag inte är ensam. Inget av symtomen är för honom främmande.
Och inte ska vi maskera dem. De ska utredas, förstås, bekräftas, och den underliggande orsaken behandlas.
Det kallas mänsklighet.
Det är det rätta.
Vi hoppas det vänder.
Kontakt: @albins borrelia resa
Swish: 072 718 15 08
