USA:s nykolonialism är det största hotet mot världsfreden – del 1

För att säkra en fredlig efterkrigsutveckling lanserade USA:s president Franklin D. Roosevelt den 14 augusti 1941 den s.k. Atlantic Charter. Chartern kom till genom en överläggning med Storbritanniens Winston Churchill. Den beskrev förutsättningen för USA:s stöd till européernas krig mot nazismen och ratificerades senare av övriga av Andra Världskrigets allierade ledare. Min bild är att Roosevelt med chartern ville undvika misstagen som gjordes vid Versaillesfreden efter Första Världskriget och som då Woodrov Wilson förgäves försökte förhindra.

Atlantic Chartern lade upp ideologin för den anglo-amerikanska säkerhetspolitiken efter kriget. Chartern hade de åtta huvudpunkterna:

  1. Inga territoriella erövringar skulle eftersträvas
  2. Territoriella justeringar måste ske i samklang med önskemålen hos berörda folk
  3. Alla folks rätt till självbestämmande
  4. Minskade handelshinder
  5. Globalt ekonomiskt samarbete och ökad social välfärd
  6. Arbete för en värld fri från nöd och rädsla
  7. Arbete för att skapa fria hav
  8. Avväpning av aggressiva stater och allmän nedrustning efter kriget

Chartern blev senare en viktig bas vid formandet av FN efter kriget och den lades till grund för en rad internationella överenskommelser som t.ex. GATT, självständigheten för europeiska kolonier m.m.. Allt detta var en rad goda föresatser som USA dessvärre struntade i nästan direkt, mycket på grund av CIA som leddes av Allen Dulles under Eisenhowers presidentperiod åren 1953 till 1961. CIA:s utrikespolitiska intriger gick ofta stick i stäv mot charterns deklarationer .

Efter en i raden av alla misslyckade CIA-kupper, den här gången i Syrien 1957, höll dåvarande senatorn John F. Kennedy ett tal där han förordade rätten till självbestämmande för hela arabvärlden och ett slut på amerikansk nykolonialism i regionen. Talet retade gallfebern på Eisenhower-administrationen (1953-61) och det amerikanska politiska etablissemanget samt även vissa europeiska regimer. Det finns många i arabvärlden som fortfarande minns Kennedys tal som det tydligaste uttrycket för amerikansk idealism och som en maning att verkligen leva upp de högtidliga deklarationerna i Atlantic Charter.

Samma år ledde John F. Kennedys far ambassadör Joseph P. Kennedy en hemlig kommitté som skulle utreda CIA:s framfart i Mellanöstern. Man presenterade den s.k. Bruce-Lovett rapporten som beskrev hur CIA anstiftat kupper i Jordanien, Syrien, Iran, Irak och Egypten som hållits hemliga för den amerikanska allmänheten, men som var väl kända för människor i regionen. Rapporten skyllde på CIA för uppkomsten av den antiamerikanska opinion som vid den här tiden växte fram i regionen och på andra håll i världen. Rapporten visade hur CIA:s interventioner bröt mot amerikanska etiska värderingar och komprometterade amerikanskt ledarskap och auktoritet utan att amerikanska folket fick någon kännedom. Man ställde sig frågan hur man skulle se på liknande interventioner från andra regimer på USA:s hemmaplan?

Bilden av antiamerikanismen som ledande amerikanska politiker serverade och fortfarande försöker måla upp, var att man var hatad därför att man avundades USA dess frihet, när sanningen var den att hatet berodde på att man svek sina egna frihetsideal som de uttrycktes i chartern och i högtidliga deklarationer.

Under 50-talet föreslog Sovjet att man skulle lämna Mellanöstern ifred som en neutral zon i det Kalla Kriget och låta folken där styra sina egna länder i linje med andan i chartern. Detta avvisades av president Eisenhower och hans två rådgivare CIA-chefen Allen Dulles och utrikesministern John Foster Dulles (de var bröder).  Istället startade man ett dolt krig mot arabisk nationalism som Allen Dulles likställde med kommunism, speciellt när strävan efter självbestämmande hotade angloamerikanska oljebolags koncessioner. Redan då pumpade USA in hemligt militärt bistånd till tyranniska regimer (som t.ex. Saudiarabien, Irak m.fl.) med konservativa jihadist-ideologier som man betraktade som bästa motståndet mot Sovjetisk marxism. En viktig notering är att Allan Dulles enligt en CIA-källa var nära vän och förtrogen med David Rockefeller. Den senare blev i omfattande utsträckning informerad om hemliga underrättelseoperationer.

I enlighet med ett protokoll från Eisenhowers stabschef från ett möte i Vita Huset mellan CIA:s planeringschef Frank Wisner och J F Dulles i september 1957, instruerade Eisenhower CIA att vi skall göra allt i vår makt för att betona heliga kriget aspekten. USA har med andra ord breddat marken för vad som nu sker i Mellanöstern i snart 60 år. Redan då var den amerikanska oligarkin ytterst inflytelserik.

Av Lars Bern

Originaltext: anthropocene.live

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here