Den inbillade kloke: Hur den svenska debatten fastnade i en verklighetsresistent åsiktsgarderob – del 2

censur

Efter att den 19-åriga svenskkurdiskan Pela Atroshi mördats i Irak sommaren 1999 och pappan samt två farbröder dömts till fängelse skrev de dåvarande statsråden Mona Sahlin och Margareta Winberg ett inlägg i DN om att ”det finns ­ingen statistik som säger oss att våldet mot de unga kvinnorna är kulturellt betingat. Det handlar i stället om mäns våld mot kvinnor … Vi får aldrig acceptera ­talet om ’hedersmord’.” (1) Winberg och Sahlin var oroade att prat om hedersvåld gav bränsle åt rasism med kulturalistiska förtecken. Vad det handlade om, påstod de, är ett strukturellt förtryck där kvinnor är underordnade och män överordnade.

2002 mördades den 26-årige svenskkurdiskan Fadime Sahindah av sin pappa. Sahlin medgav att hon underskattat problemet men de flesta tycktes ändå inte ta hedersvåld på allvar. Undantag fanns dock. Nalin Pekgul, som då var riksdagsledamot för Socialdemokraterna och agerat personligt stöd åt Fadime, var en av de första politiker i Sverige att lyfta frågan om hedersvåld. Det togs inte väl emot i alla läger. Hon beskrev senare det motstånd som fanns inom rörelsen och de svaga argument som anfördes för att förneka hedersvåldets existens.

”Sahindal var ett hedersmord. De hävdade att det svenska samhället minsann inte heller är jämställt och att många kvinnor mördas av sina män. De vägrade erkänna att detta förtryck som massor av unga invandrarkvinnor lever under är specifikt för den miljö de lever i.” (2)

Socialdemokraterna Carina Hägg och Maria Hindi Alias har också belyst problematiken. Trots att de och andra trovärdiga debattörer försökt larma om vad som pågått/pågår har det ofta viftats bort och ignorerats. ”Våra makthavare blundar och finansierar den kulturellt och religiöst förankrade diskrimineringen av ungdomar inom vissa etniska grupper,” (3) skrev Maria Rashidi, Sara Mohammad, Meheret Dawit, Seyran Duran i Aftonbladet. Istället blev de som talade om problemet hedersvåld kallade för rasister och islamofober. (4)

En annan politiker som gjorde sig känd för sin frispråkighet i kampen mot hedersförtryck var kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson, i Göteborg. Även hon har fått lämna sitt uppdrag. Sara Mohammad, ordförande i Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, skrev:

”Hermanssons är inte den första S-politiker som utsätts för ett politiskt drev. Vi har sett det hända genom åren flertalet gånger. Nalin Pekgul och Carina Hägg är två socialdemokratiska politiker som förlorat sina politiska poster eftersom de pekat på problematiken med hederskultur och extremism.” (5)

Sara Mohammad skrev även om det absurda faktum att organisationer som förnekar eller normaliserar hedersförtrycket i mångfaldens namn, får mer i bidrag än de som arbetar mot hedersförtryck och extremism. (6) Via statliga bidrag har svenska skattebetalare varit med och sponsrat organisationer som vill allt annat än jämlikhet och demokrati. Journalister och forskare som Per Gudmundsson, Johan Westerholm, Johan Lundberg, och Magnus Norell med flera har varnat för detta i åratal men ofta talat för döva öron och misstänkliggjorts.

I romanen ”1984” beskrev George Orwell hur de styrande lanserade ”nyspråk,” (Newspeak) för att begränsa individens tankeutrymme och förhindra kritik mot ”Partiet” och dess ledare ”Storebror.” På samma sätt har politiker och medier i Sverige använt förskönande omskrivningar via mindre laddade ord. En realitet som hedersvåld och sexuella trakasserier bland invandrargrupper förvandlades till ett allmänt ”generellt strukturellt förtryck” och djupt allvarliga samhällsproblem i utanförskapsområden döptes om till ”utmaningar.”

Till de största förlorarna hör invandrarna själva. De som vill göra rätt för sig, (vilket är de flesta) men som riskerar klumpas ihop men dem som inte accepterar samhällskontraktet och bara vill ha rättigheterna. Problemen förstärks förstås av den naiva svenska välviljan och rädslan för att stöta sig med andra: ”Tänk om någon känner sig kränkt!” Hemska tanke! Kanske inte så överraskande i landet där ”kränksjukan” blivit mer utbredd än kräksjukan och där man ropat ”islamofob” så fort någon påpekat problem inom muslimska grupper. På så vis lyckas man skrämma människor till tystnad genom att flytta problemet från sakfrågan.

Genom att misstänkliggöra och stämpla alla som inte okritiskt omfamnar invandringspolitiken som rasister delar man upp sig i ”vi dom goda” mot ”ni dom onda.” Signalerna till dem som kommer hit måste bli förvirrande. Typ: ”Här välkomnar vi alla, även dem som missköter sig, ty eftersom ni kommer från härjade och fattiga länder så måste ni alla per automatik vara offer. Därför måste vi anpassa oss efter er och era värderingar, inte tvärtom.” När Sverige firar nationaldag kan man följaktligen se exempel på hur kommuner anordnar somalisk eller afghansk afton. På så sätt kan PK-svenskar skylta med hur humana och goda de är.

Mustafa Panshiri, en synnerligen klok före detta polis som numera arbetar heltid med att träffa ensamkommande och prata om svenska värderingar beskriver problematiken mycket väl:

Om en grupp invandrare från exempelvis Somalia eller Aghanistan vill starta en förening för att lära sig mer om svensk kultur och begär bidrag för det så får de garanterat nej. Om de däremot vill starta en somalisk eller afghansk förening för att främja sin egen kultur får de ja. Panshiri liknar den svenska integrationspolitiken med att vi i Sverige bjuder in hela världen till att spela fotboll med oss men att vi inte förklarar reglerna i matchen. (7)

När sen någon av dem springer offside blir vi förbannade på dem.

Panshiri berättar att ett återkommande tema han hör bland de ensamkommande killarna är att det är för mycket frihet i Sverige. (8) I deras ursprungliga kultur hålls de vanligen i schack av en stark patriark men i Sverige finns inga tydliga riktlinjer eller någon ledare. Fullpumpade med bubblande hormoner och en rejäl portion rastlöshet släpps de vind för våg i en helt ny kultur där naiva politiker tror att allt kommer att lösa sig bara de får en utbildning.

Vad man aldrig pratar om är det faktum att det finns invandrare som faktiskt inte vill integreras i det svenska samhället. Tillsammans med den briljante författaren och debattören Jens Ganman skrev Panshiri boken ”Det lilla landet som kunde,” (9) i ett försök att belysa den problematiken och utröna varför den svenska integrationen fungerat så uselt. Jag skulle önska att alla som intresserar sig för vad som sker i Sverige tog sig tid att läsa den.

Det brukar heta att ”Integration är som en dans där båda parterna ska bjuda till,” när socialsekreterare, gode män och lärare kommenterar under Panshiris föreläsningar. ”Det handlar om att mötas i mitten och kompromissa med varandra,” anser de. ”Ingen förklarar dock var detta mitten är någonstans,” säger Panshiri. ”Finns det ett streck som någon har ritat så att vägen dit underlättas? För om integration är en tvåvägsprocess, vilken kultur ska svensken och den svenska majoritetskulturen integreras in i? Den afghanska? Den japanska? Den somaliska? Den irakiska? Gruppen invandrare är ju inte en homogen grupp.” (10)

En annan fråga han brukar ställa på sina föreläsningar för HVB-personal, Socialsekreterare, gode män och lärare är om de vill leva i ett mångkulturellt samhälle? Om svaret är ja, vad är det då specifikt med det mångkulturella samhället som de tycker om? Alltså, vad är det med afghansk kultur, somalisk kultur, eritreansk kultur etcetera som de tror kommer att berika vårt svenska samhälle? ”Och jag vill inte höra något om maträtter och folkdans.” (11)

Det vanligaste är att det blir knäpptyst i salen.

Mycket av det kaos vi ser bottnar förstås inte bara i politisk korrekthet och godhetsknarkande. Det hänger också ihop med okunskap. Svenska politiker och journalister tycks sällan ha reflekterat över det faktum att en stor del av världens samhällen består av klaner. I Mellanöstern, Centralasien och Afrika är klansystem en självklarhet och den blir särskilt viktig för att skapa trygghet när människor lever i korrupta stater utan skyddsnät.

Eftersom klansamhällen är kollektivistiska till sin natur blir individens åsikter och önskningar sekundära, inte minst beträffande könsroller, barnuppfostran och sexualitet.  Det är också i klansamhällen hederskultur uppstår. Nyfödda måste kunna föras in i släktledet och mannen och släkten veta att han är fadern. Därav den stora fixeringen vid kvinnans oskuld. (12)

Klansamhällen är patriarkatiska och styrs av en eller flera starka män som dikterar vad som är rätt och vad folk ska tro. Tvångsgifte, barnäktenskap och könsstympning är inte ovanligt och i dessa samhällen löser man ofta konflikter via sedvanerätt, det vill säga genom kompensation eller blodshämnd, inte via lagar stiftade av folkvalda representanter.

Med tanke på detta är det inte förvånande att problem uppstår när människor från samhällen utan erfarenhet av demokrati, jämlikhet, myndighetsutövning och offentliga institutioner kommer till ett land byggt på just demokrati, jämlikhet, yttrandefrihet och en stark stat.

Då journalisten Per Brinkemo 2014 gav ut boken “Mellan klan och stat – somalier i Sverige,” fick även han ovett. Den var ett resultat av Brinkemos litterära studier om klansystem och kunskaper han fått under arbetet med integrationsfrågor i Somaliland förening i Malmö. Bland annat upptäckte han att få somalier sökte vård för psykisk ohälsa eftersom det inte finns några bra begrepp för psykisk sjukdom på somaliska. Brinkemo skrev även att få somalier dök upp på de workshops Somalilands förening erbjöd eftersom somaliska kultur främst är muntlig.

Alla ville dock inte veta av det som Brinkemo förde fram och han blev han anklagad för att vara rasist av vissa skribenter. Det påstods att han presenterade ”rasistiska stereotyper” om somalier och betedde sig ”som en kolonialherre.” Trots att vad Brinkemo i själva verket försökte göra med sin bok var att öka förståelsen för de skillnader som finns mellan kulturerna för att på så sätt försöka underlätta integrationen för somalier i Sverige.

Redan två år tidigare hade en journalist på Aftonbladet försökt svartmåla Brinkemo. Bakgrunden var att Jimmie Åkessons sagt att somalier var analfabeter och att journalisten ansett sig kunna motbevisa det via SCB:statistik om att 85 procent av somalier har för- eller eftergymnasial utbildning. Brinkemo skrev då en artikel där han försökte nyansera bilden:

”Förgymnasial utbildning kan innebära allt ifrån att vara analfabet till att ha 1 eller 2 eller 3 eller 9 års skolgång. Det kan också betyda att man läst enbart koranlära på en koranskola.” (13)

Poängen Brinkemo ville lyfta fram var att man inte kan tolka in svenska förhållanden och utgå från att alla somalier i SCB-statistiken har 9 års grundskola när man försöker förstå siffrorna.
Journalisten försökte vinkla det till att Brinkemo försvarade SD, men nöjde sig inte med det, utan undrade dessutom syrligt om det var ”för att Brinkemo älskade fosterlandet som han förklarat för läsarna på Avpixlat?”(14)Med andra ord försökte han utmåla Brinkemo som en extrem nationalist av den typ man ibland hittade på den kontoversiella sajten Avpixlat.

När Brinkemo tillsammans med författaren och litteraturhistorikern Johan Lundberg publicerade boken ”Klanen: Individ, klan och samhälle från antikens Grekland till dagens Sverige,” 2018 vässade åsiktspolisen åter brunsmetarpennorna. Då kunde man se rubriker som ”Timbro har publicerat ytterligare en rasistisk bok” och “Mumma för extremhögern.”

Den här typen av förhastade slutsatser av inbillade godhetsapostlar har, i kombination med den svenska okunskapen om andra kulturer och vår rädsla för att vara tydliga med hur det fungerar i Sverige gällande lagar, värderingar och skyldigheter, bidragit till att Sverige har Nordens sämsta integration (15) och till att parallellsamhällen kunnat fortsätta växa.

Journalisten Patric Kronqvist ringade in problemet när han i en kommentar skrev:

”Det är knappast förvånande att integrationen fungerar så dåligt som den gör i Sverige när en hederlig skribent som arbetar praktiskt med frågan slappt och återkommande anklagas för rasism i Sveriges största tidning.” (16)

En annan stor orsak till utanförskapet är att en majoritet av dem som kommer hit är lågutbildade, men eftersom politiker och media inte har låtsats om det, utan istället levererat floskler om ”kompetensregn” och att ”vi tjänar på invandring” har viktiga åtgärder fördröjts eller helt uteblivit. Exempelvis har inget annat västerländskt land ett större gap i språkkunskaper mellan infödda och invandrare än vad Sverige har. (17)

Forskare som Tino Sanandaji har visat att arbetslösheten bland invandrare varit konstant i 30 år. (18) Nära sex av tio inskrivna på Arbetsförmedlingen är födda utanför landet och efter 8 år är varannan fortfarande arbetslös. (19) Det beror inte på att invandrare inte vill jobba, utan på att Sverige är ett högteknologiskt land och en kunskapsekonomi. De flesta som kommer hit är lågutbildade, 33% har mindre än 9 års grundskola och hälften av invandrarkvinnorna har aldrig lönearbetat. Det har lett till att många invandrare fastnat i bidragsberoende. (20)

Det faktum att Sverige har den största ökningen av ojämlikhet av alla länder i OECD kan i hög grad också knytas till vår stora invandring, förklarar Sanandaji: ”Ökar du andelen lågavlönade så ökar du ojämlikheten.”(21) Dessutom har inget annat land i Europa sett en större försämring av skolresultaten bland elever än vad Sverige har, enligt PISA, något som i stor utsträckning också hänger ihop med invandringen, menar han.

Sanandaji ger flera exempel på hur politiker, myndigheter och medier dribblar med siffror och vilseleder. (22) Han avfärdar påståendet att de som anser att traditionella medier och politiker ljuger skulle vara konspirationsteoretiker: ”Människor ljuger ibland, det är inte haveristiskt att påstå att människor är lögnare och att politiker ljuger. Om de ljuger och det kan påvisas så finns det inget konspiratoriskt eller haverisktiskt i att säga: du ljög.” (23)

Enligt Sanandaji så reducerar media och okunniga debattörer allt till subjektiva åsikter, inklusive statistiska fakta. ”När politiskt korrekta politiker, journalister och debattörer hör fakta de inte gillar likställer de alla som inte är militant auktoritetstrogna och tror på allt de säger till foliehattar och konspirationsteoretiker,” förklarar Tino. ”Det är en väldigt ovetenskaplig attityd som har uppstått,” säger han. ”Det är en farlig attityd.” (24)

Föga överraskande har Sanandaji fått utstå helt grundlösa anklagelser om att ”fiska i grumliga vatten” och gå extremhögerns ärenden. Tidningen ETC:s redaktör Johan Ehrenberg skrev att ”Sanandaji har en svans av troll som går på varje motdebattör med hatfyllda mejl,”(25) medan Aftonbladets Anders Lindberg kallade Sanadajis arbeten för ”statistiskt kvacksalveri” (26) och hävdade att han ”driver en politisk tes hämtad från internets djupaste hålor” samt att ”det han skriver är inte sant, inte vetenskap och bör inte tas seriöst.” (27)
De som har läst intervjuer med och sett föreläsningar av Sanandaji, samt studerat hans arbeten ingående vet dock att han är en mycket seriös, noggrann forskare och en klassisk liberal. (28)

Sanandaji varnar för att vi fått en atmosfär i Sverige, där normal källkritik misstänkliggörs:

”Om SCB* säger 10 % och SVT säger 37 %, och jag kanske hellre tror på SCB, det kallar man en konspirationsteori.” (29)
*Statistiska Centralbyrån.

Till skillnad mot många andra kritiker av den förda politiken i Sverige presenterar Sanandaji dessutom förslag på lösningar i sin bästsäljande bok ”Massutmaning : ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende.” (30)

Men hur kunde det egentligen bli så här galet i Sverige? Fanns det inte redan tidigt tecken på att något måste göras innan problematiken med parallellsamhällen eskalerade?
Jo, det fanns det.

Redan 2004 utarbetade dåvarande Folkpartiets Mauricio Rojas en metod där man empiriskt kunde kartlägga utanförskapsområden i Sverige. Kriterierna för att definieras som utanförskapsområden var bland annat att det var färre än 60 procent av de boende i området mellan 20 och 64 år som arbetade, att valdeltagandet låg på en uppseendeväckande låg nivå och att färre än 70 procent av eleverna lämnade skolan utan att uppnå kunskapsmålen.

På uppdrag av Folkpartiet gjorde Statistiska centralbyrån en kartläggning kallad ”Utanförskapets karta” som visade att det 1990 fanns 3 utanförskapsområden i Sverige: Rosengård i Malmö, Marielund i Haparanda och ett område i Ryd i Linköping. 2002 hade antalet som kunde klassas som ”utanförskapsområden” stigit till 136. År 2006 var siffran 156. (31) Till skillnad mot de flesta hade Rojas förutsett vad som skulle ske om inget gjordes: ”Görs inget så kommer de här områdena snart att bryta sig loss,” varnade Rojas. ”Kravaller kan uppstå, människor kan bli skjutna. Vi kan inte blunda för det här längre.” (32)
Dessvärre talade han för döva öron.

”Det borde ha fungerat som en mäktig alarmsignal,”
skrev Rojas 2014, ”men ingenting gjordes. Utvecklingen bara fortsatte.”(33)

Vad som istället hände var att när borgarna vann valet 2006 slutade man rapportera de obekväma siffrorna. Istället började man påstå att utanförskapet minskade och att allt annat var myter och rasism. (34) Rojas utmanövrerades och de sociala problemen skylldes på socialdemokraterna. Men, som Rojas själv sa: ”Det mest klädsamma för FP hade varit att ärligt erkänna det som alla vet: att borgerligheten inte har varit ett dugg bättre än Socialdemokraterna på detta område.” (35) Under följande år växte antalet utanförskapsområden ytterligare och 2012 var vi uppe i 186. (36) Idag är gängbildning, knarkförsäljning, dödsskjutningar och attacker mot blåljuspersonal vardag i flera områden.

Otroligt nog har de tröttsamma och lögnaktiga ramsorna om att ”så här har det alltid varit,” när någon påtalat det eskalerande våldet i form av sprängningar, dödsskjutningar, trakasserier och överfallsvåldtäkter, fortsatt. Samma människor som har pratat om faktaresistens uppvisar själva vad som rimligen inte kan beskrivas som någonting annat än verklighetsresistens.
Fortsättning följer…

Michael Delavante

Källor
(1) “’Kulturen ingen ursäkt,’” Mona Sahlin, Margaretha Winberg, DN 8 december 2000.

(2) Cheko Pekgul, Nalin Pekgul, Jag är ju svensk, Recito, 2015.

(3) Du måste våga koppla hedersvåld till religion, Maria Rashidi, ordförande Kvinnors rätt Nätverket mot hedersrelaterat våld, Sara Mohammad, ordförande Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, Meheret Dawit, ordförande Eritreanska kvinnoföreningen för integration och Seyran Duran, ordförande Kurdistans kvinnoförbund, Aftonbladet, 26 juni 2016.

(4) Olovsson (S) om hedersvåldet: ”Så här kan vi inte ha det,” Carina Bergius, Katrineholmskuriren, 2019-04-25.

(5) Drevet mot ”Soffan” ett angrepp på kampen mot hedersförtryck, Sara Mohammad, Göterborgs-posten, 20 februari, 2019.

(6) Drevet mot ”Soffan” ett angrepp på kampen mot hedersförtryck, Sara Mohammad, Göterborgs-posten, 20 februari, 2019.

(7) Panshiri: Vi pratar om integration, när vi egentligen menar assimilation, Mustafa Panshiri,Göterborgs-Posten, 22 jul, 2018.

(8) Mustafa Panshiri: Det ni valde att inte se, Kvartal, Mustafa Panshiri: Det ni valde att inte se.

(9) Jens Ganman, Mustafa Panshiri, Det lilla landet som kunde, Vulkan, 2019. https://www.adlibris.com/se/bok/det-lilla-landet-som-kunde-9789188751874

(10) Panshiri: Vi pratar om integration, när vi egentligen menar assimilation, Göteborgs-Posten, 22 juli, 2018.

(11) Panshiri: Vi pratar om integration, när vi egentligen menar assimilation, Göteborgs-Posten, 22 juli, 2018.

(12) Klantänkande det normala – det är vi som sticker ut, Per Brinkemo, Dagens Samhälle, 17 oktober 2014.

(13) Strunta i SD – se verkligheten, Aftonbladet, tis 13 nov 2012.

(14) http://adamcwejman.blogspot.com/2012/11/lognaren-martin-aagard.html

(15) Forskning: Sverige är sämst i Norden på integration, Institutet för Näringslivsforskning, 2019-05-29. Forskning: Sverige är sämst i Norden på integration, www.fplus.se, 29 maj, 2019.
Sverige sämst på att ge invandrare jobb, Ola Söderlund, ww.dagensps.se, 29 maj, 2019.

(16) Anklagelserna om rasism är befängda, Åsa Linderborg
Publicerad 6 nov 2018 kl 18.07

(17) En rapport från Almega, Kortutbildade utlandsfödda, Skolplikt för integration och etablering. https://www.almega.se/app/uploads/imported/Kortutbildade-utlandsfodda-A.pdf
Invandrare jobbar mindre även på lång sikt, Tino Sanandaji, augusti 17, 2014, https://tino.us

(18) Gäst: Tino Sanandaji, DGS_TV ,6 jan. 2017. https://www.youtube.com/watch?v=F1ioU6IIflc

Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(19) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(20) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(21) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(22) Gäst: Tino Sanandaji, DGS_TV ,6 jan. 2017. https://www.youtube.com/watch?v=F1ioU6IIflc

Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(23) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(24) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(25) Att tala med trollen, Johan Ehrenberg, ETC, 15-05-05.

(26) Nationalister är inte bara arbetslösa män, Anders Lindberg, Aftonbladet, 22 dec 2015.

(27) Du hittar på för mycket Tino Sanandaji, Anders Lindberg, Aftonbladet, 7/10 2015.

(28) Tino Sanandaji: ”SD var ett gäng skånsk trash med låg IQ, ” Expressen, 26 feb 2017.

(29) Fakta om invandring Tino Sanandaji, DGS_TV, 20 okt. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=p_tKO8nvkEo

(30) Tino Sanandaji, Massutmaning : ekonomisk politik mot utanförskap & antisocialt beteende. https://www.bokus.com/bok/9789198378702/massutmaning-ekonomisk-politik-mot-utanforskap-antisocialt-beteende/

(31) Utanförskapet växer i Sverige, Andrea Hökerberg, SVD, 2004-12-05.

(32) Utanförskapet växer i Sverige, Andrea Hökerberg, SVD, 2004-12-05.

(33) Alarmsignalen som ingen lyssnade till, Mauricio Rojas, SVD, 2014-06-06.

(34) Gäst: Tino Sanandaji, DGS_TV ,6 jan. 2017. https://www.youtube.com/watch?v=F1ioU6IIflc

(35) Alarmsignalen som ingen lyssnade till, Mauricio Rojas, SVD, 2014-06-06.

(36) Ny rapport: ”Utanförskapets karta – en uppföljning av Folkpartiets rapportserie.” http://www.dnv.se/nyheter/ny-rapport-utanforskapets-karta-en-uppfoljning-av-folkpartiets-rapportserie/

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here