Jag växte upp på en bondgård utanför S:t Louis på femtiotalet. Vi födde upp biffkalvar och för att få det lönsamt odlade vi själva majs, sojabönor och annat foder. Vi hade en lastbil som kom från kvarnen med det malda fodret och vi tillsatte säckar med vitaminer, mineraler och spårämnen. Vi gjorde pellets av allt detta och det fick sedan kalvarna. Efter sex månader skickades djuren till marknaden och vi slaktade de bästa själva och åt upp dem. Som tonåring var jag fascinerad av allt detta vi gjorde för djuren och jag undrade mycket över att vi själva inte åt några mineraler eller vitaminer. Jag frågade min far varför, men han tyckte bara att jag skulle vara tyst och tacksam och äta det jag fick. Jag vågade inte fråga mer om det. När jag blev äldre kom jag till Missouri University School of Agriculture för att bli agronom. Jag avlade en högre examen i husdjur och näringslära och en lägre examen inom ”Föda, sädesslag och jordarter”. Sedan blev jag veterinär. På den skolan fick jag svar på mina tonårsfrågor: ”Vi lär oss hur man förebygger och botar sjukdomar hos djur genom att ge dem kosttillskott, för som lantbrukare har man inte tillgång till så många mediciner, Vi har inte råd att åka till Blå Stjärnan, vi har inte något husläkarsystem för djuren och vi har inte Hillary (Bill Clintons fru som stod bakom USAs sjukförsäkringssystem för människor) som vakar över oss.” Om man vill få sin utkomst inom jordbruket behöver du kunna allt själv och göra ett bra jobb med närings- och kosttillskott.

Undersökte elefanter i Afrika
För att göra en lång historia kort så for jag efter veterinärutbildningen till Afrika och vistades där i två år. En pojkdröm gick i uppfyllelse och där arbetade jag med Martin Perkins. Efter dessa två år med elefanter och noshörningar brukade människor fråga mig om jag var en stordjursveterinär eller en smådjursveterinär. Jag svarade att jag var veterinär för extra stora djur, nämligen noshörningar och elefanter. Efter två år fick jag ett telegram från S:t Louis Zoo där de frågade mig om jag ville komma tillbaka dit. De behövde en veterinär för obduktion av stora djur för de hade fått ett anslag på 7,5 miljoner dollar för ett projekt. De behövde en veterinär för att undersöka de djur som dött en till synes naturlig död. Jag blev mycket glad över erbjudandet och tackade ja. Mitt arbete var alltså att undersöka de djur som dött av naturliga orsaker och spana efter de arter som var extra känsliga för miljögifter. Detta var i början av 60-talet och vi hade just börjat lära oss om nedsmutsningen av miljön, ekologiska problem och förgiftningskatastrofer. Ingen visste riktigt vad vi kunde åstadkomma och jag skulle försöka hitta den eller de arter som var extra känsliga för den nya tidens hotbild. Meningen var att på så sätt kunna använda de som indikatorer på miljögifter, på samma sätt som kolgruvearbetarna använde kanariefåglar i gruvorna för att varna för farlig metangas eller koloxid. Fåglarna var känsligare och dog först och arbetarna hade en chans att hinna upp ur gruvan innan den sprängdes eller att de kvävdes. Under en period av 12 år medverkade jag vid 17 500 obduktioner på 445 olika djurarter och 3 600 människor