Kärlek, denna fantastiska känsla. Vissa säger att meningen med livet är att älska och bli älskad tillbaka. Kanske är det så att det bästa med att vara människa är att få uppleva kärlek. Det behöver inte bara vara kärlek till sin partner utan även kärlek till sina föräldrar eller sina barn, en god vän som finns där i vått och torrt, ett husdjur eller kanske ett fritidsintresse eller vad man upplever som sitt kall här i livet. Det kan även vara att älska sig själv, sitt liv och det man gör.
Vi vet också att kärlek ofta är en utav anledningarna till att många mår dåligt idag. Obesvarad kärlek, ensamhet och svartsjuka. Kärlek är inte alltid endast någonting härligt och vackert, utan kan för vissa vara både jobbigt och ledsamt. Kärlek kan plötsligt göra så att vi befinner oss på en mörk och ödslig väg. Kanske upplever man att man aldrig kommer att finna sitt livs kärlek, kanske har man blivit dåligt behandlad av vad man tror sig ha varit sitt livs kärlek, kanske får man uppleva sjukdom eller död hos någon man älskar. Det är ju faktiskt så det är, att kärlek och sorg går hand i hand. Liv och död går hand i hand. Precis som dag och natt, ljus och mörker. Kärlek och hat ligger också nära varandra.
Så hur är det då egentligen med kärlek? Villkorslös kärlek är det många som talar om. Kärlek till allt och alla. Ljus och kärlek. Tillsammans är vi starka. We shall overcome. Älskar och ger du kärlek till andra helt villkorslöst och med strålande ljus från ditt hjärtas vidöppna dörr? Eller älskar du och ger kärlek med en gnutta egoism inbäddat i det hela? För att få en klapp på axeln? Känna dig duktig? Viktig? Empatisk och osjälvisk?
När du köper en present till en god vän på väg till middagen du blivit bortbjuden till, eller en bukett blommor till din älskade innan du kommer hem från jobbet, kan du med handen på hjärtat säga att du gör detta enbart för att göra den andra personen lycklig och utifrån villkorslös kärlek? Eller gör du det för att det är en fin gest? Någonting du själv mår bra av? Att se din vän bli glad över att få en oväntad gåva som tack för middagsbjudningen, och vilja ge någonting fint till denne då den åtagit sig både införskaffande av matvaror och stått vid spisen flera timmar, är en artighetsgest som är pepprad med både genuin kärlek och själviskt agerande. Precis som när du köper blommor till din partner; du gör det för att du vet att hon kommer bli glad. Men du gör det säkerligen också för att du älskar henne. Och om hon blir både glad och överraskad, och känner att du gjort någonting extra utöver allt det där vardagliga, att du genom en bukett blommor visar henne den kärlek du känner för henne, då kommer hon att känna ännu mer kärlek till dig och då får du i din tur någonting tillbaka, på grund av att du kommer med blommor till henne. Du får glädje, tacksamhet och kärlek.
Så vi ger för att ge, för att visa kärlek, men även för att få kärlek tillbaka. Vi vill ju gärna inte ge någon kärlek, presenter eller blommor om vi vet att det inte mottas positivt. Någonstans innerst inne vill vi bli uppmärksammade för det vi ger och det vi gör. Vi vill älska och bli älskade tillbaka.
Den enda, verkligen enda gången, man kan älska någon villkorslöst – det är när det kommer till sitt eget barn. För det spelar ingen roll hur mycket det än skriker, gråter, bråkar, stökar ner, kastar saker, väcker en för femtioelfte gången mitt i natten eller säger ”Dumma dig!” – så älskar vi dem ändå, villkorslöst.
Hur är det då med 2022, detta kärlekens år som många runtom på sociala medier gärna talar högt och brett om. Nu är året då vi ska sprida ljus och kärlek, finna vår tribe, skapa communities och övervinna rädslor och mörker. Frågan är om detta är möjligt? Att säga sig vilja samlas i villkorslös kärlek samtidigt som man formar grupperingar med ledargestalter och klappar sig själv på axeln för att man är lite bättre än alla andra, grundar sig detta verkligen i ren kärlek? Man hävdar att man har lagt sitt ego åt sidan och gör detta för ett större syfte, en högre mening och för den goda sakens skull. Att kärleken övervinner allt och nu är tiden här för att vi ska skapa den nya världen.
Nej. Människan drivs av ego; har alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag skulle vilja påstå att det är en naturligt inbyggd mekanism för vår överlevnads skull. Det som däremot får oss att agera både ansvarsfullt och kärleksfullt är när vi använder denna drivkraft på rätt sätt. En god människa för mig är inte någon som påstår sig älska allt och alla villkorslöst, känner empati med den ene och den andre, gråter och engagerar sig för världens alla orättvisor, och ska höras och synas överallt. Nej. En god människa är för mig en självständig, stark och stabil person som ser om sitt eget hus, gör det bästa av sin situation, tar hand om sina närmsta nära och kära, visar respekt och acceptans till andra, delar med sig av sin kunskap till de som vill höra, och kör sitt eget race. Resten kommer då att komma automatiskt; kärlek och gemenskap kommer som en naturlig följd av detta.
Precis som med djur; du kommer inte att få klappa och gosa med en hund genom att springa runt och jaga den, om du däremot sätter dig ner i lugn och ro så kommer den till dig självmant. Du gör det ju dock fortfarande utifrån en egoistisk grund; det är ju du som vill klappa hunden. Men om du ändrar infallsvinkeln på handlingen så kommer både du och hunden få ut något av att du klappar och gosar med den – ni får båda två känna gemenskap, glädje och kärlek.
En känd komiker sa en gång att ”du gör ditt sista liv här på jorden när du är kapabel till att känna villkorslös kärlek till var och en du möter.” Många runt om i olika spirituella och självutnämnda vakna kretsar uttrycker att just detta liv de lever nu är deras sista liv här på jorden. Nej, det är det inte. För som jag nämnde i början så är det omöjligt att känna kravlös och villkorslös kärlek till någon eller någonting annat än sitt eget barn. Det är en del av vår biologi, en del av i att vara människa. En del av de naturliga instinkter som fortfarande genomsyrar oss, långt där inne. Och som komikern även sa: ”Du kommer aldrig älska någon annans barn lika mycket som du älskar ditt eget.” Däremot så finns det ju olika typer av kärlek, vilket jag också nämnde i början. Det finns kärlek i glädje och i viljan att skapa någonting bättre. Det finns kärlek till människor, djur, natur, ting, händelser, minnen och platser. Men kärleken till sin egen avkomma är den råaste och renaste.
Det är ur kärleken till glädje, meningsfullhet och till viljan att skapa någonting bättre som under de kommande åren kommer att vara en del av att fler och fler förhoppningsvis vaknar upp ur sin slummer. Glöden och passionen i att vilja leva ett friare liv kommer att vara gnistan som får glöden att ta eld.
Precis som det klyschiga ordspråket så kommer kärleken till en när man minst anar det. Men även om den kommer när man minst anar det så kommer den endast som äkta vara när man lever sitt bästa liv. När man själv aktivt bidrar till att ens liv ska fylla ett syfte, bygger den grund man vill stå på och formar sina dagar utefter det man verkligen brinner för, det är då kärleken kommer att komma som en perfekt pusselbit och passa in i allt det där andra. Men den kommer inte genom att man bara sitter av tid och väntar och väntar, scrollar och scrollar, letar och letar, eller gapar och skriker. Oavsett om det handlar om längtan efter en kärlekspartner eller önskan om ett annorlunda liv.
Kärlekens år är här. Men kärlek och gemenskap kommer inte till de som klagar i väntan på någonting bättre, det kommer när man funnit glöden inom sig, gett sig hän åt sina drömmar och visioner, vågat följa sitt hjärtas innersta kall och rak i ryggen står för den man är och det man tror på. För precis som den hjälplösa prinsessan i tornet och den modige riddaren i skinande rustning är det bara i sagorna som någon utifrån på vit häst kommer till undsättning och räddar dig.
Allt finns redan inom dig – och det är där du måste börja.
holistichalsocenter.com
SKARPT Hemsida
SKARPT Youtube
Instagram
SKARPT Podcast
