Under de senaste tio åren har antalet sjukskrivningar för psykisk ohälsa mer än fördubblats och står i dag för hälften av alla sjukskrivningar. Före år 2000 var ont i ryggen eller nacken den vanligaste orsaken till sjukskrivningar. Idag är det i stället diagnoser relaterade till stress och psykisk ohälsa som dominerar. Kvinnor sjukskrivs oftare än män. Det kan man läsa i rapporten ”Från ryggont till utmattning” från Försäkringskassan 2023.
I sin bok Den galna psykiatrin, berättar Johan Stiernstedt, psykiater och leg psykoterapeut, att det finns ett utbrett missnöje inom psykiatrin både bland personal och patienter som har depressioner, ångest och stress och utmattningstillstånd. Det gäller även inom primärvården, där de flesta blir kvar för att de inte mår tillräckligt dåligt för att få remiss till psykiatrin. Oftast får patienterna enbart piller, oftast antidepressiva, på båda hållen. En gång om året förnyas receptet, efter ett par minuters läkarkontakt och då är det oftast en inte samma läkare som förra gången. Det sker via telefon eller 15 minuters besök. ”Större än så är inte kontakten med vården. … Patienten vågar inte ändra på något och vården vågar inte heller; man har inte tid att titta närmare på alternativ”. (22-23)
Stiernstedt hävdar att läkarrollen har blivit ”extremt utarmad” då den har krympt till att främst utgöras av förskrivning av recept och sjukskrivningar. Han hävdar vidare att läkarrollen inom barnpsykiatrin totalt förändrats under 2000-talet. I början av 90-talet var det ovanligt och undantag att man skrev ut läkemedel. ”En vanlig tanke var att undvika medicinering av växande barn”. Då hade man möjlighet att arbeta med familjeterapi och psykoterapi med många patienter. (20-21)
Många patienter idag har också lärt sig av systemet att depression och dåligt mående beror på brist på medicin, främst brist på serotonin. Stiernstedt menar att om patienterna i stället erbjudits samtal eller psykoterapi så skulle de fått stöd att arbeta sig igenom svåra stadier i livet. Men den lösning som vården ger är i stället att snabbt dämpa de svåra känslorna och den psykiska smärtan.
I vårt samhälle har vi skapat en kultur där vi är rädda för negativa känslor. ”Det leder till att människor inte vågar känna det de faktiskt känner. Det bidrar även till en minskad förståelse för att känslor är ofarliga och att man faktiskt inte går under av att känna dem, även om de för stunden kan vara mycket jobbiga. … Om vi däremot undviker känslorna, flyr dem eller genast börjar dämpa dem med mediciner, har de en tendens att återkomma gång på gång”. (24-25)
Johan Stiernstedt betonar att man inte ska sluta ta mediciner eller ändra sin medicinering på eget bevåg, utan man ska göra det i samråd med sin läkare/psykiatriker och att det måste göras mycket långsamt och det är en process som kan ta år.
Källor
Stiernstedt, Johan. Den galna psykiatrin. Om bristen på andlighet, samtal och psykoterapi. Förlag: Siljans måsar, 2020.
Om psykiatrin och jobbiga känslor
