Lilli Segal var som ung judinna från Berlin flykting i Paris. Där blev hon under Andra Världskrigets sista dagar, sommaren 1944, tillfångatagen och transporterad till koncentrationslägret Auschwitz. Hon insåg faran och paraderade frimodigt, naken inför Mengele för att slippa hamna till vänster, där gaskamrarna väntade. Hon blev istället placerad utanför det stora lägret och fick arbeta på annat ställe. Därifrån kunde hon fly och ta sig till den schweiziska gränsen. Väl framkommen till Schweiz årsskiftet 1944-45 ville hon för media där vittna om de vidrigheter hon sett innanför stängslet i Auschwitz.  När journalisterna frågade henne efter bevisen kunde hon bara uppvisa den nummertatuering hon fått på sin arm. I de schweiziska tidningarna berättade man enbart om hennes flykt.

Alexander Vorontzov
Det var först efter den 27 januari 1945 som de stora media kunde berätta om fasorna i lägret, sedan den ryske filmfotografen Alexander Vorontzov, som tillhörde den Röda Armén dokumenterat ”Brottet mot Mänskligheten”.

AIDS en biovapensjukdom
Lilli Segal kunde senare tillsammans med sin make Jakob Segal vid en konferens i Harare mitten av 1980-talet vittna om ett nytt ”Brott mot mänskligheten”. Denna gång hade de med bevisföringen – en dokumentation hämtad ur den vetenskapliga litteraturen där de fastslog att det nya sjukdomsframkallande viruset, som gav den då dödliga sjukdomen Aids, var resultatet av en förmodad laboratorieproduktion utförd inne på de amerikanska biovapensmedjorna. Man till och med föreslog avdelning 550 inne på Fort Detrick.

Denna gången var journalisterna följsamma. Nyheten nådde ut, åtminstone i den delen av världen där  västvärldens inflytande inte var fullständigt.

Strecker och Seale
En del tidningar rapporterade också om två andra vittnesmål. De amerikanska bröderna Robert och Theodore Strecker och engelsmannen John Seale hade oberoende av paret Segal vid sina efterforskningar kommit till slutsatsen att Aids mest sannolikt borde vara ett resultat av mänsklig klåfingrighet.

Roy Andersson
I Sverige fick filmaren Roy Andersson vid samma tidpunkt  i uppdrag av Socialstyrelsen att göra en upplysningsfilm, riktad till ungdomar, om den nya sjukdomen Aids. Inför filmningen genomfördes ett omfattande researcharbete, som ledde Anderssons filmteam till samma slutsatser som makarna Segal. Filmen ”Någonting har hänt” stoppades temporärt av myndigheten.  I en debattartikel ”Vetenskapsmannen och vår tid” författad av Roy i mars 1989 skriver han. ”Det är naturligtvis tänkbart att naturen även denna gång skulle kunna hinna före ( den militärbiologiska forskningen) och spontant utveckla ett liknande smittämne, om man får tro