Han mötte både Lenin, Stalin Mussolini, Franco och Hitler och han var en av de första att varna för den framväxande fascismen. Seldes visade även hur moguler i väst tidigt stödde fascisterna, men ju mer han avslöjade desto mer fick Seldes se sina egna arbeten censurerade.

George Seldes föddes i en judisk familj i New Jersey år 1890 och efter studier vid Harvard började han jobba som reporter på tidningen Pittsburgh Leader 1909. Från 1916 arbetade Seldes för United Press i London och när USA gick in i första världskriget 1917 tjänstgjorde han som krigskorrespondent för American Expeditionary Forces, (AEF). Under kriget intervjuade han bland annat den tyske generalfältmarskalken Paul von Hindenburg (som sen blev Tysklands rikspresident 1925). Den amerikanska militären stoppade dock publiceringen och Seldes hävdar att det sen bidrog till nazismens starka framväxt. Bakgrunden var följande:

Enligt Hindenburg kunde kriget ha slutat i ett dödläge, men balansen bröts av de amerikanska truppernas intåg. Slaget vid Argonne i Frankrike mellan september och november 1918 var avgörande förklarade han, för när amerikanerna skickade in nya divisioner fanns inget annat val för tyskarna än att ge upp. Därmed förlorades också möjligheten att förhandla om fred och de tvingades på det förnedrande Versaillefördraget. I sin självbiografi ”Witness to a Century”, (1987) skrev Seldes att om intervjun hade antagits skulle den ha publicerats i många länder och gjort intryck på miljontals människor. I stället stoppades artikeln och historier spreds i Tyskland om att socialister, kommunister och judar förrått landet och orsakat krigsförlusten. (1) Detta i kombination med de extremt tuffa villkor tyskarna tvingades gå med på efter Versaillefördraget 1919 gav sedan de fascistiska krafterna i Tyskland massor av anhängare.

Efter kriget verkade Seldes som chefredaktör för Chicago Tribunes kontor i Berlin under nio år. Åren 1921-22 var han stationerad i Moskva och intervjuade då även Lenin. När kommunisterna upptäckte att Seldes smugglade ut artiklar om deras förföljelse och mord på oliktänkande sparkades han dock ut ur landet. 1925 reste han till Rom och intervjuade Mussolini som förklarade att ”det italienska folket behöver ett blodbad”, (2) med hänvisning till att italienarna behövde ett krig för att få sin nationella stolthet tillbaka. Mussolini hade dock redan startat sina egna små privata blodbad på hemmaplan. Hans värste antagonist var den italienske socialistledaren Giacomo Matteotti, som efter att ha hållit ett tal mot Mussolini´s fascistregering, Lizta Nazionale, försvann den 10 juni 1925. Året innan hade Mussolini bildat en grupp med uppgift att spåra upp och trakassera antifascister. Den leddes av italiensk-amerikanen Amerigo Dumini som brukade spöa upp oliktänkande på Roms gator.

Seldes undersökte mordet på Matteotti och kom fram till att finansminister Giovanni Marinelli, presschefen Cesare Rossi och tidningen Il Corrieri Italianos redaktör Fillippo Filapelli, vilka samtliga var fascister, hade hyrt in Dumini och dennes kumpan Albino Volpi samt några andra avskum för att låta döda Matteotti. (3) Exakt vad som hände är dock inte klarlagt. Enligt en version överfölls Matteotti när han promenerade längs Tibern och slogs sen ihjäl. (4) Uppgifter från vittnen i närheten tyder dock på att han tvingades in i en bil och senare höggs ihjäl. (5) Före sin död lär Matteotti ha utbrustit: ”Ni kan döda mig, men ni kan inte döda idén”. (6) Två månader senare hittades han lemlästad i en skog en bit utanför Rom.

Efter att Seldes hade publicerat en artikel om mordet kördes han ut ur Italien. Dådet mot Matteotti utlöste sen en våldsam kritik mot Mussolini som såg sig tvungen att låta arrestera Dumini och hans gäng. Samma år åtalades Rossi, Filipelli och Marinelli för mordet men domaren avskrev målet. Den våldsamma kritiken mot regeringen sägs sen ha bidragit till Mussollinis beslut att upplösa oppositionen och införa militärdiktatur i landet. 1926 reste Seldes till Syrien där han bevakade den franska arméns kampanj och året därpå skickades han till Mexiko där han skrev kritiska artiklar mot amerikanska företag som skodde sig på landets mineralrättigheter. Det blev inte populärt hemmavid där man ville förhindra sådana uppgifter.

Seldes återvände sen till Europa och i sina reportage anklagade han tidningsmoguler som William Randolph Hearst för att gå fascisternas ärenden. Hearst hade själv intervjuat Hitler 1934 och beskrev honom som ”en extraordinär man” (7) efteråt. Seldes avslöjade att ett avtal på 400 000 dollar om året slöts mellan Hitler och Hearst, varpå Hearst sen ändrade policyn i sina 19 dagstidningar till stöd för nazisterna. (8) Seldes skrev även om hur National Association of Manufacturers bistod både Hitler, Mussolini och Franco. Därefter blev hans arbeten alltmer censurerade eftersom de inte passade in i tidens politiskt ”korrekta” åsikter.

Efter ett kort äktenskap med en grevinna vid namn Dursilla Ladine Young de Martino hade Seldes gift om sig 1932 med Helen Larkin Weisman som han träffat i Paris flera år tidigare när hon studerade kemi. Helen blev sen hans assistent och när han och hustrun bevakade inbördeskriget i Spanien träffades deras hotell av artillerield. Paret klarade sig dock oskadda. De lärde vid den tiden även känna Ernest Hemingway som också agerade korrespondent. Seldes skrev ett flertal kontroversiella böcker om journalistik, politik och religion, däribland ”You Can’t Print That!” som kom 1929, ”Can These Things Be?”, 1931,”The Vatican: Yesterday-Today-Tomorrow,” 1934, ”Iron, Blood and Profits,” 1934, ”Freedom of the Press”, 1935, ”Lords of the Press”, 1938, ”You Can’t Do That!”,1938 och ”Facts and Fascism”, 1943.

1940 startade Seldes ”In Fact”, ett oberoende nyhetsbrev som utkom varje vecka och vägrade ta in reklamannonser. Seldes kallade nyhetsbrevet ”ett motgift mot osanningar i den dagliga pressen&