Tidsepoken då regeringar och politiker styrde världen är sedan länge förbi. Idag har vi istället fått en ”corporate world” där multinationella företag med ekonomiska intressen kontrollerar en värld där politikerna blivit storföretagens administratörer. Ju förr vi tänker i dessa termer desto bättre.

När vi förstår de bakomliggande drivkrafterna bakom alla betydande beslut blir det enklare att förstå varför stora världsproblem aldrig löses och varför vissa lösningar alltid premieras. En av de största kassakorna som existerar är krigsföring och allt vad det innebär före, under och efter väpnade konflikter. I fallet USA har vi tydligt sett hur nyckelpersoner från krigsmakten tagit plats i den amerikanska regeringen. Namnen är kända på de personer som först beslutar om krig för att sedan tjäna på krigsindustrins intäkter.

När Nestor Kirchner (tidigare president i Argentina) i Oliver Stone-filmen ”South of the border” citerar George Bush: ”att det bästa sättet att revitalisera ekonomin är krig och att USA har växt sig starkare genom krigföring”, så vet vi att Bush premierade industrins vinster och att skattepengarna inte gått först och främst till sjukvård och utbildning i USA. Att sedan lyckas få omvärlden att tro att det egentligen handlar om att sätta dit terrorister är resultatet av retorisk manipulation.

Ägarstrukturerna i det militära industriella komplexet vinner på krig eftersom kostnaderna för krig är deras vinst. Samtidigt förlorar länder på krig om vi ser till populationerna som ska betala för spektaklet med sina skattepengar och genom att familjerna offrar sina söner.

Så låt oss titta närmare på det idag sjuåriga kriget i Mellanöstern och hur ”the sustained war”,