En gammal indisk legend låter berätta att varje själ spelar in alla moment av sin existens i en eterisk ”bok” och att det är möjligt att ”läsa” den. Ordet akasha kommer från Sanskrit i Indien och brukar översättas med himmel, rymd eller rum men sägs ursprungligen syfta på en strålglans. I indisk tradition sågs akasha som det första av de fem elementen, med luft eld, vatten och jord. Namnet på det som vi kallar Vintergatan, heter i Indien Akash Ganga.
Akashakrönikan brukar ibland beskrivas som ett kosmiskt bibliotek, en informationsbank med allt som någonsin hänt och kommer att hända. All kunskap, såväl förfluten som nutida och framtida sägs finnas bevarad i krönikan som även kallas Guds minne och Livets bok. Det sägs att all information om varje individ och händelse i evigheten ska finnas inkodad i detta universella arkiv och att det även är möjligt för oss att få tillgång till det.
Somliga menar att det är förmågan att koppla upp sig på detta fält som gör det möjligt för vissa att utveckla mediala förmågor som klärvoajans. I enklare mening kan man säga att det är vad vi vanligen kallar intuition, en känsla av vad som är rätt eller på gång.
I boken ”Science and the Akashic Field: An Integral Theory of Everything” så utvecklade filosofen Ervin László en teori om ett informationsfält i kosmos där data sparas och menar att den teorin också löser konflikten mellan religiös och vetenskaplig trosform.
Legenden om Akashakrönikan inspirerade mig en gång att skriva följande berättelse:
Långt bort i fjärran österns mest okända trakter fanns ett uråldrigt gammalt tempel dit en kvinna en dag anlände för att besöka en vis gammal guru som hon ville fråga om råd.
”Mästare,”sade kvinnan, ”vad skall jag göra för att få ett bra och lyckligt liv”?
”Du skall tömma dina ryggsäckar,” svarade mästaren.
”Vad menar du? Jag har väl inga ryggsäckar”? utbrast kvinnan förvånat.
”Du ser dem inte, men jag ser dem tydligt,” svarade mästaren.
”Var snäll och förklara”, sade kvinnan.
”Tre ryggsäckar bär människan på i livet” svarade mästaren. ”I den ena bär hon skuld, i den andra bär hon rädsla och i den tredje bär hon vrede. Den första skapar den andra och den andra skapar den tredje. Dessa tre fenomen är vad som gör henne olycklig och hindrar henne från ett gott liv. När människan har tömt sina ryggsäckar på skuld, rädsla och vrede och istället fyllt dem med kärlek så bygger hon också broarna till ett gott och lyckligt liv.”
En annan dag kom en ung man på besök i templet för att träffa den vise.
”Mästare, vad innebär det att vara lycklig”? frågade han.
”Fråga tio personer och du kan få tio olika svar,” sade mästaren. ”Men oavsett vad de svarar bär de alla samma längtan i sina hjärtan: De vill bli älskade. För att bli älskade måste de bli sedda och för att bli sedda måste de också känna sig välkomna.”
”Men vissa verkar ju inte vilja ta emot kärlek,” invände den unge mannen.
”Alla vill ha kärlek, men alla vågar inte ta emot den. Vilket beror på att de inte upplevt sig bekräftade, känt sig sedda, välkomnade och accepterade som barn. Kärleken kan då upplevas som ett hot då den väcker minnet av brist på kärlek. Det får dem att känna en olust som hon försöker upphäva genom att stöta bort kärlek. I förhållanden skapar de sen dramer genom att spela skuldspelet via svartsjuka, förolämpningar, hot och fysiskt våld.”
”Hur skall man då göra för att släppa denna rädsla”?
”Det går inte att förändra något som man inte tillstår existerar. Först måste man se var problemet ligger. Därefter kan man börja medvetandegöra och bearbeta smärtan genom att rannsaka den, tala om och visa den. Det kan ske via gråt, via skrivande eller annan kreativ verksamhet som ger uttryck för känslorna. Vad det handlar om är att bygga upp en självkänsla och på så sätt lära sig älska sig själv istället för att projicera smärta på andra”.
En tid senare kom en åldrad akademiker på besök i templet för att träffa den gamle gurun som i vanlig ordning satt på en kudde mitt i det enkla rummet.
”Mästare, jag har forskat hela mitt liv och rest jorden runt i jakten på kunskap och nyligen fick jag höra påstås att den berömda Akashakrönikan lär finnas här. Stämmer detta”?
”Javisst”, svarade mästaren.
”Skulle jag kunna få titta på den”, frågade akademikern.
”Självklart”, sa mästaren. ”Stig in i rummet här bakom så skall du finna vad du söker”.
Akademikern klev med bestämda steg förbi mästaren och gick in i rummet. Där fann han ett enkelt bord med två stearinljus. Mellan ljusen låg en stor guldglimrande bok med ett sagolikt vackert omslag. Svetten hade börjat bryta fram i mannens panna och han var torr i munnen efter den långa färden. Hans händer darrade när han försiktigt öppnade den heliga boken. Med stora ögon bläddrade han igenom sida efter sida varpå han utbrast:
”Vad är det här för humbug? Det står ju inte ett smack i den här boken! Alla sidor är ju helt blanka”. Utmattad och djupt besviken satte han sig ner på golvet med händerna i ansiktet. ”Charlatan”, mumlade han och skakade besviket på huvudet. Just då kom en ung munk in i rummet med en sopkvast i handen och började omsorgsfullt snygga till på golvet.
Akademikern såg på munken och utbrast bittert:
”Här har jag rest jorden runt för att komma hit och hoppades hitta en värdefull gammal bok och så visar det sig att alltihop bara är en stor bluff. Det var verkligen naivt av mig att frångå den traditionellt akademiska vägen och att ens för ett ögonblick inbilla mig att jag skulle kunna hitta någon märkvärdig gammal kunskap på det här gudsförgätna stället”.
”Vad är det för kunskap du söker efter?” undrade munken.
”Kunskapen i livets bok”, svarade akademikern.
”Ah, sa munken, ”likt fisken som simmar mot strömmen för att komma till källan”.
”Hur menar du?”
”Människan kan liknas vid ett stim fiskar i ett förorenat hav. Ett fåtal vågar sticka huvudet ovanför ytan ibland och en del kanske får syn på en vacker ö. De måste sedan hitta ett sätt att leda de andra dit. De flesta simmar dock enligt kända mönster och bryter ogärna gamla vanor. Men för att ta sig iland så måste de utmana sig själva och hitta nya förmågor, utveckla ben och lära sig att gå. Först därefter så kan de utforska den vackra ön och använda sig av resurserna som finns tillgängliga för att skapa ett bättre liv åt alla”.
”Det där låter som en filosofisk variant på evolutionen och kapitalismen”, sa akademikern.
”Inte om man förstår innebörden”, sa munken. Det finns en tid för att så och en tid för att skörda. En vis människa odlar sin trädgård med öm hand och dränker den ej i övermod och girighet. Den som vill se paradiset blomma måste först vattna sitt hjärtas lustgård. För att göra det måste människan lära sig skilja på illusion och verklighet. De som gått vilse i sig själva skapar illusioner åt andra som sedan tror att detta är den enda och naturliga vägen”.
”Jag begriper inte vad du talar om”, invände akademikern frustrerat. ”Jag kom ju hit för att hitta en viktig bok, inte för att svamla om lustgårdar och illusioner. Jag fick höra att den berömda Akashakrönikan skulle finnas här inne men så verkar inte alls vara fallet”.
”Jodå”, den finns där bakom dig”, sade munken vänligt, varpå han pekade på ett draperi vid väggen” innan han lämnade rummet.
Akademikern vände sig om och gick med spänd förväntan fram och drog isär draperiet.
Bakom det satt en stor spegel.
Av: Michael Delavante, Akashakrönikan – boken som innehåller allt
