”Varför upplever så många att hjärta, öppenhet, enkelhet och mänsklig närvaro är på väg att dunsta bort?”, skriver författaren Mats Sederholm i förordet till sin bok ”Det enda rätta”, och frågar sig vilka som egentligen bestämmer över våra liv och hur det kan komma sig att vi har så lite makt över de grundläggande förändringarna i ett samhälle som vi definierar som demokratiskt. Är vårt samhälle i själva verket ett slags spel där det stora flertalet vandrar runt som pjäser i en tillvaro av illusioner som måste bibehållas för att det ska bestå, och där makthavarna ser till att de ”rätta” åsikterna får utrymme medan man försöker tysta ner de ”felaktiga” åsikterna? Sederholm ger flera konkreta exempel på att så faktiskt ofta är fallet och visar på ett skrämmande tydligt sätt hur man försöker sätta munkavle på oliktänkande ”typer”.

Internet flödar dagligen över av kommentarer med mer åsikter än insikter, och då inte så sällan mer eller mindre provocerande, och inte alltid av godo förstås. Dock torde väl alla med en ärlig syn på och insikt om vad ord som rättvisa och yttrandefrihet innebär, inse att i ett sunt samhälle som gör anspråk på att hävda allas lika värde och yttrandefrihet, så måste också alla åsikter vara tillåtna, även dem man tycker är befängda, åtminstone så länge de inte innefattar uppmaningar att skada andra. Det är okej att tycka illa om andras åsikter men det är INTE okej att hindra dem från att uttala dem, ändå sker det allt oftare och det är bland annat det Sederholms viktiga och välskrivna bok ”Det enda rätta” handlar om.

Om journalister och organisationer anser sig ha företräde eller monopol på vissa frågor och tar sig rätten att tysta folk de anser har snurriga åsikter eller konspirationsteorier, (vilket i stimmets värld är samma sak), genom att stämpla dem som ”stollar” och ”dårar” eller till och med ”farligare än de som konspirerar”, är det illa nog, men det verkligt allvarliga är när de går så långt att de till och med vill hindra dem från att uttrycka sin åsikt och likställer dem med extremister. ”Teorier om konspirationer stänger samtalet”, skrev DN:s Torbjörn Elensky som i SVT debatt antydde att sanningsrörelsen kunde liknas vid förintelse-förnekare och skriver att ”förintelseförnekare och konspirationsteoretiker är samma andas barn”.(1)

I Kalla faktas reportage om 9/11 körde man en liknande spin och pratade om antisemitiska element i 9/11 Truth-rörelsen, (som vill ha en ny utredning) och lyckades då skrämma upp politikern Egon Frid, (2) (för att han hade haft ”mage” att skriva på ett upprop från sanningsrörelsen om en ny utredning) så till den grad att han frånsa sig allt och ångrade att han skrivit på. Genom sådana metoder skrämmer man alltså effektivt arslet av folk med ”fel” världsbild och trycker raffinerat ner deras ”galna” åsikter i halsen på dem. Åtskilliga är de, som med all rätt, sett med avsmak på vad Hitler, Stalin och Mao gjorde med de som hade ”fel” åsikter. Vid en första anblick kan jämförelsen tyckas befängd; dessa diktorer slaktade miljontals människor och tillfogade ett enormt lidande, men en viktig del i deras filosofi var just att få tyst på folk som hyste ”fel” tankar och uttryckte ”fel” åsikter.

De ville helst att folk som inte höll med dem skulle hålla käften och gå och dö. I vårt samhälle är det inte fullt så illa, här nöjer man sig med att folk håller käften. Du får gärna delta i debatten och ingen kommer att skada dig fysiskt för det du säger, men kom för fan inte dragandes med några konspirationsteorier eller åsikter som vänder upp och ner på allt som jag lärt mig i skolan och allt jag fått till mig genom TV- och tidningar. ”Rubba inte mina cirklar för då är du rubbad”, är budskapet. Med andra ord: Ha gärna åsikter, bara det är ”rätt” åsikter.

Sederholm gör effektivt upp med alla dessa reaktionära och utvecklingshämmande fasoner och exponerar hyckleriet och demoniseringen som gammelmedia och diverse andra maktgrupper så ofta gör sig skyldiga till vad beträffar avvikande åsikter och kontroversiella ämnen. Han har själv personlig erfarenhet av saken efter att ha deltagit i SVT:s debatt och blivit uppringd av journalister. Mats ger ett skrämmande exempel på hur en kille på Expo ringde upp och försökte vinkla det till att han och frun Lindas roman ”Robotfolket” anspelade på att sionistiska judar styrde världen, vilket gör att man undrar om han överhuvudtaget läst boken eller bara hade svårt att förstå handlingen i den, vilken INTE var en judisk konspiration.

Logiken som konspirationshatarna använder för att slå ner på folk som inte följer stimmets konsensussimmande följer ofta ett resonemang som går ut på att man lokaliserat någon eller några enstaka individer på den yttersta högerkanten med liknande åsikter och sen försöker para ihop ”stollarna” med dem alternativt någon rabiat antisemit, gärna kryddat med lite nonsens om Sion Vises Protokoll. Fungerar inte det kan man alltid köra det gamla UFO-tricket för att verkligen få allmänheten att himla med ögonen över rättshaveristen i fråga. Om sedan ”tokfan” som uttryckt den ”felaktiga” åsikten i till exempel 9/11-frågan inte är ett dugg intresserad av UFO:s är mindre viktigt, man kan ju alltid leta upp någon annan ”stolle” som också ifrågasätter saken och som på fullt allvar tror på fenomenet utomjordingar och UFO:s.

Den ”vetenskapliga” formeln som har utarbetats för att exponera och avslöja ”snurriga” konspirationsteoretiker i den politiskt korrekte papegojans värld, blir då enligt följande:

A ifrågasätter den officiella versionen av 9/11.
B ifrågasätter också den officiella versionen av 9/11.
B tror att utomjordingar besöker vår planet.
B är dä