Glykokalyx – hur blev vår kost så dominerad av socker?

När du frågar någon om man inser hur farligt det är att äta för mycket socker så svarar de flesta ”jag äter inte mycket socker”. De har ingen aning om att nästan alla kolhydrater, vilket utgör den dominerande delen kosten, spjälkas till enkelmolekyler av sackaros (socker) dvs monosackarider och som sådana från tunntarmen lätt tar sig in i blodcirkulationen. De monosackarider som inte hinner ta sig från tunntarmen över till blodcirkulationen hamnar i tjocktarmen där de tas emot med öppna armar av de dåliga bakterierna som börjar jäsa.

Man kan säga att det tagit 200 år att ta oss från en kost som var balanserad dvs bestod av 1/3 vardera av fett, protein och kolhydrater. Denna sammansättning av kosten hade under hundratusentals år eller till och med miljontals år låtit tarmen hos de flesta människor vänja sig detta och den håriga insidan på såväl tarmen som blodkärlen hade anpassat sig till den kostsammansättningen och var i molekylär balans, i vad som kallas homeostas. Då trivdes tarmen och blodkärlen, men så kom potatisen till Sverige.

Potatis
Om det var Jonas Alströmer eller Olof Rudbeck som införde den låter jag vara osagt, men omkring år 1800 kan man säga att potatisen etablerat sig i hela landet och hos alla blivit en omtyckt del av det vi kallar för husmanskost. Eftersom potatisens huvudsakliga innehåll är stärkelse (kolhydrater), så började svenskarnas intag av kolhydrater följaktligen öka så sakteliga.

När potatisen kommit ner till tunntarmen så har den hunnit spjälkas till enkelmolekyler av glukos och kan lätt ta sig igenom tunntarmsväggen och in i näraliggande vener för vidare befordran upp till lungorna för syresättning och därefter in i våra artärer. På den tiden kokade man potatis för flera dagar. När den dagarna efter kokningen stektes så hade stärkelsen blivit resistent dvs den spjälkades inte längre till enkelmolekyler av glukos utan gick vidare till tjocktarmen där den blev uppskattad ”mat” för tjocktarmens tarmludd som kunde fortsätta att vara hög och tät för bästa skydd mot att oönskade stora molekyler av exempelvis fett och protein skulle kunna tränga sig ut genom tarmväggen och in i näraliggande vener.

Socker
Har använts av de rika sedan långt tillbaka i tiden. Dittills hade sockret importerats från delar av världen där sockerrör odlades. Nu in på 1800-talet  upptäckte man att det fanns en rotfrukt som innehåller mycket socker och snart byggdes i Sverige ett hundratal fabriker för tillverkning av socker baserat på den i Sverige odlade sockerbetan. Men det var bara ett fåtal som hade råd med socker. De rika blandade socker, frukt och lite kryddor i vatten och så hade man uppfunnit punsch. Denna dracks gärna på de stora glasade verandorna i de rikas hus. Medan bukomfånget hos ”grosshandlarna” växte så började dessa verandor kallas för punschverandor. Det ökade bukomfånget gav ökad status och pondus inför omgivningen.

Det var inte förrän på 1900-talet som socker började bli vanligt i alla hushåll inte minst för saftning och syltning. Den framväxande livsmedelsindustrin tyckte det var mycket lättare och billigare att använda socker istället för fett som smakförstärkning till alla möjliga livsmedel samtidigt som animaliskt fett kom att anses som farligt.  Att man kan få hjärt- och kärlsjukdomar av det menade man var bevisat av epidemiologen Ancel Keys genom hans artiklar i medicinska tidskrifter och framträdanden i alla möjliga sammanhang inte minst i radio och TV. Trots att hans studier snart avslöjades som forskningsfusk utkom de första officiella kostråden baserade på hans artiklar i medicinsk-vetenskapliga tidskrifter.

I Sverige kom Livsmedelsverket år 1976 ut med sina kostråd och året efter kom USA med sina. Det animala fettet hade därmed officiellt fått en varningssignal medan socker ur hälsosynpunkt ansågs vara att föredra. Det var då vi verkligen började förändra våra kostvanor och äta och dricka minst 60% kolhydrater (läs socker, mjöl och stärkelse) medan konsumtionen av fett och protein minskade till 20% vardera. Har vi blivit friskare av att undvika animaliskt fett öka vårt intag av kolhydrater? Nej, det blev tvärtom. Sjukdomsstatistiken talar sitt tydliga språk. Sent ska syndaren vakna – dvs Livsmedelsverket.

För något år sedan sänkte man rekommendationerna av kolhydrater från mer än 60% till 50-55% utan att basunera ut det. Jag tar det som ett tecken på att de insett det felaktiga i att rekommendera 60% kolhydrater. Men man vill inte i ett slag ändra tillbaka till 1/3 av vardera fett, protein och kolhydrater därför att detta skulle få en enorm uppmärksamhet hos folket och anklagelser riktas mot Livsmedelsverket att ha orsakat det sedan 1976 kraftigt ökande antalet metabolt sjuka i Sverige. Jag håller en slant på att Livsmedelsverket kommer att steg för steg, sakta men säkert och utan att basunera ut det, sänka sina rekommendationer av kolhydratsintaget dvs vilken mängd socker vi ska äta och dricka. På så vis tror man sig kunna undvika kritik och livsmedelstillverkarna räknar med att vi trots ändringar i kostråden kommer att fortsätta låta kolhydrater dvs socker, mjöl och stärkelse dominera vår kost. Dom vet nämligen att den som har låtit kolhydrater dominera kosten under lång tid får väldigt svårt att minska sitt intag. De vet att socker triggar hungerhormonet grelin.

Vetemjöl
Havre, råg och korn hade varit de vanligaste sädesslagen för oss i Sverige. Vete var förhållandevis ovanligt, men när man lyckats raffinera vetet till det vita fina mjöl som vi känner det så ökade användningen, särskilt när vi började baka matbröd, vetebröd och kakor av vete. Bechamelsås, dvs sås baserad på detta vita fina vetemjöl blev utgångsmaterialet till de såser vi så gärna äter tillsammans med vår husmanskost. Numera lever råg, korn och havre ganska undanskymt.

Det är vetet som dominerar allt som är bakat och gräddat. Medan råg, korn och havre innehåller en hel del fibrer, som är bra för tarmen, så består det raffinerade vetet av 100% löst sammansatta kedjor av glukos (monosackarid). På sin väg ner genom matsmältningskanalen spjälkas vetemjölet till glukos för att ta sig ut från tunntarmen och in i näraliggande vener för vidare befordran in i våra artärer efter att ha passerat lungorna för syresättning. Det som inte hinner genom tarmväggen och in i venerna hamnar i tjocktarmen där det blir näring åt de dåliga bakterierna, som lätt jäser och skadar tarmens glykokalyx (tarmluddet). För att inte tala om att divertiklar (gropar) och polyper (utväxter på skaft) bildas i tjocktarmen, vilka är förvarning om kommande och allvarligare sjukdomsutveckling. Frisk glykokalyx är ett perfekt skydd mot att divertiklar och polyper bildas liksom det också förhindrar transport genom tarmväggen av i blodcirkulationen oönskade molekyler såsom hela protein- och fettmolekyler.

Smör och andra matfetter
När potatisen hade blivit vardagsmat i Sverige så var smöret tillsammans med fläskflott de matfett som användes av alla. De allra flesta levde då på landet och av vad detta kunde frambringa. 1869 uppfanns margarinet i Frankrike för att bli ett billigt alternativ till smör för den växande stadsbefolkningen. Men det var Proctor& Gamble som 1911 i USA introducerade Crisco, det första varumärket för margarin och senare också för matoljor av raps, oliver, majs, jordnötter, solrosor plus några fler.

När Ancel Keys på 1960-talet fick människorna att tro att animaliskt fett, läs smör och grädde, orsakade hjärtinfarkt så fick margarin och vegetabiliska oljor ett uppsving. Mejerierna hängde på genom att börja sälja lättmjölk och mellanmjölk som blev svenskarnas favorit. Användningen av grädde i hushållen sjönk som en sten, men fann nya kunder inom livsmedelsindustrin exempelvis inom den växande konditoribranschen. Dit gick äggen som människorna inte längre vågade äta eftersom de innehöll kolesterol (gulan), vilket i ett slag ansågs vara orsaken till ökande diagnostiseringen av hjärtinfarkt och andra hjärt- och kärlsjukdomar. Själv är jag uppvuxen på margarin därför att smör var för dyrt för vår familj. Till en början drack vi lättmjölk – senare mellanmjölk. Så var det för väldigt många, man köpte det som var billigast utan att fundera över om det var nyttigt eller skadligt. Reklamen säger ju att det är nyttigt, i varje fall allt som är förpackat och försett med innehållsdeklaration eller livsfarligt som ägg och animaliskt fett. Tyvärr är det många som fortfarande tror på detta.

Numera borde de flesta känna till att margariner och så kallade fröoljor, som idag säljs på marknaden som matolja, inte är naturlig föda. De är av industrin hårt processade och kan inte passera genom tarm och blodcirkulation utan att ge negativa spår i såväl tarmvägg som blodcirkulation i form av inflammation. Ändå fortsätter så många att använda dem.

Livsmedelsproduktion
I takt med att produktionen av socker, vitt vetemjöl och matfetter industrialiserades, mekaniserades och automatiserades sjönk priserna och gjorde dem överkomliga för alla. Istället för vatten dracks det alltmer sötade drycker till mat och fest. Choklad och godisindustrin tog fart och tar idag upp en stor yta i varenda livsmedelsaffär. Utvecklingen av halv- och helfabrikat tog fart. Färdiga rätter med massor av socker och salt. Alltfler produkter kom i flera olika smaker och förpackningar. Allt man köpte att äta eller dricka hade fått lockande smak med hjälp av socker och syntetiska smakämnen. De flesta varorna kom i lockande färgglada förpackningar. Allt färre lagade sin mat från grunden av färska råvaror. Det är inte konstigt att så många reagerar med att få alla möjliga symtom på att inte må bra.

Snart 100 år sedan Otto Warburg fick Nobelpris i fysiologi och medicin
Det är bara friska celler som kan tillverka energi ATP av glukos (monosackarid av sackaros), fettsyror och aminosyror med hjälp av syre. Detta är viktigt att förstå. Sjuka celler, sådana som kallas cancerceller, har inte denna funktion. De kan bara tillverka energi genom att jäsa glukos, vilket är den ursprungliga och mycket mindre effektiva metoden för energiproduktion hos allt levande. Detta påvisades av Otto Warburg redan på 1920-talet. Han menade att man därför skulle undvika att ge cancerpatienter mat eller dryck med socker, vilket på sin väg ner genom matsmältningskanalen spjälkar socker till monosackarider dominerade av glukos. Det säger sig självt att det inte finns något intresse för denna kunskap hos de som äger livsmedels- och läkemedelsindustrin. Skulle Warburgs hypotes accepteras så skulle den snabbväxande livsmedelsindustrin få problem, liksom också läkemedelsindustrin, som vill sälja industritillverkade preparat mot cancer. Under åren som gått har det allt mer framstått som att Otto Warburg har rätt. Detta har inte påverkat livsmedels- och läkemedelsindustrin. Tvärtom innebär livsmedlens innehåll av socker och sådant som spjälkas av socker att de säkerställer att läkemedelsindustrin nöjt kan konstatera hur de metabola sjukdomarna hela tiden ökar till gagn för deras läkemedelsförsäljning. Snacka om samarbete! Vad då samarbete, de har ju samma dominerande ägare.

En nu levande forskare som bekräftar Warburgs pionjärarbete är professor Thomas N Seyfrid vid Boston College, som 2012 kom ut med boken ”On the Origin, Management and Prevention of Cancer”. I sin bok påvisar professor Seyfried att cancer är en metabol sjukdom – inte en genetisk sjukdom, som forskningen de senaste sextio åren utan framgång försökt belägga. Vill du veta mer om professor Seyfrids forskning om cancer som en metabol sjukdom så finns ett flertal förklarande föredrag att ta del av på youtube.

Varför rekommenderas det icke livsnödvändiga?
Kan någon förklara för mig varför Livsmedelsverket rekommenderar att vår kost ska domineras av sådant som bara gynnar cancerceller? Visst är det underligt när kolhydrater (socker) inte ens är nödvändiga för att vi ska kunna leva. Nu varnar man istället för de näringsämnen som verkligen är livsnödvändiga dvs fett och protein av vilka friska celler kan göra mycket mer energi än av socker. Hur länge ska vi fortsätta tro på sådana upp och nervända kostråd? Hur länge ska Livsmedelsverket fortsätta att ge sådana för vår hälsa skadliga råd?

Lasse Blomdahl, Glykokalyx – hur blev vår kost så dominerad av socker?