Ipe roxo – Indianernas barkmedicin

Ipe roxo, Pau d´Arco, Lapacho eller Taheebo. Det är barken från dessa regnskogens jättar som i århundraden varit känd för indianerna som ett universalmedel mot mängder av sjukdomar. De senaste 150 åren har också vetenskapen hunnit ikapp någorlunda och bekräftat den positiva påverkan som en del av trädets molekyler har också på människan. Den som varit pionjär i många avseenden är naturläkaren Arne Söderback i Helsingborg, och det är också han som förmedlat så att tusentals människor i Norden fått tillgång till teer bryggda på Ipe roxos bark – och där man i flera fall kunnat uppvisa uppseendeväckande resultat mot livshotande sjukdomar.

För Arne Söderbacks del skulle kontakten med Ipe Roxo ta sin början 1985, då han som en nutida upptäcktsresande åkte flodbåt på Amazonas från den brasilianska kuststaden Belém till Tibachinga som ligger upp emot den Colombianska gränsen. Tidigare var Arne van att söka kunskap långt borta från Sveriges gränser. Han hade i omgångar under 1970-talet utbildat sig som akupunktör i Kina, Japan och Sri Lanka och det är inte utan viss stolthet som Arne Söderback kan visa upp att han är den 86:e godkände utlänningen med diplom från kinesiska Kanton. Men nu handlade det om Brasilien. Flodbåten stannade till vid byarna utmed stränderna där man både växlade passagerare, såväl som handelsvaror. Det var vid ett sådant strandhugg som Arne ställde frågan till en indian som bjöd ut rödaktiga träfibrer till försäljning, vad man skulle ha dem till. Han fick svar på tal. Träfibrerna är från Ipe roxo och det är bra botemedel mot cancer. Nyfikenheten hos den medicinstuderande helsingborgaren var väckt och vid återkomsten till Sao Paulo gick han in i bokhandeln för att söka mer kunskap om växten – och där fanns besked. Där fanns10 större böcker som avhandlade växten.

Ipe Roxo
Sedan dess har Arne Söderback ombesörjt att Ipe Roxo hamnat hos nordiska konsumenter både att användas som ett välgörande te, men också som att naturläkemedel och då i mer koncentrerad form. Han har också fått Umeå Universitet intresserat av att utföra vissa undersökningar. De röda träfibrerna som Arne Söderback såg vid marknadsplatserna utmed Amazonasfloden var inget annat än den avtagna barken från ett träd Tabebuia avellanedae, tillhörande familjen Bignoniaceae. Det är en stor familj med träd och där ingår bland annat de hårda trädslagen jakaranda. Många av träden är också mycket dekorativa då de, efter att ha fällt bladen, blommar på bar kvist med vackra blommor. De olika arterna finns spridda över större delen av Sydamerika. Men just Ipe roxo trädet har några mycket speciella egenskaper. Det kan bli uppemot 40 meter högt och är alldeles grenfritt frånsett själva kronan, som grenar ut sig först då den vuxit sig förbi andra konkurrerande trädarter. Gamla träd kan ha en diameter på en och en halv meter nere vid marken. Själva virket är mycket hårt och mot
ståndskraftigt vilket gör det attraktivt som virke både för husbyggen, båtbygge, järnvägsslipers och som skaft för verktyg. Just där det växer kan man iaktta att marken runtom trädet är helt livlös. Här trivs vare sig svampar eller bakterier. Uppenbart är att trädet i sin kemiska sammansättning har en hel del ämnen som håller olika nedbrytare på avstånd. Ett ganska logiskt biologiskt fenomen som också gäller våra inhemska arter ask och sälg som också använder sig av olika kemiska ämnen, främst då i barken, för att skydda trädet mot att bli ett näringsförråd för svampar, bakterier eller småkryp. Tids nog inträffar detta när trädet dött och bryts ned, men för stora träd som ska kunna leva minst lika länge eller mycket längre än en människa gäller det att utbilda ett skydd mot för tidig död.

Barken var en folkmedicin
Denna grundsyn hade säkerligen Sydamerikas urinnevånare indianerna tagit fasta på, ty för dem var Ipe roxo väldigt användbar. Man hade använt sig av den inre barken som en folkmedicin som kunde användas mot en mängd varierande sjukdomar bland annat utslag, diarré, dysenteri, feber, ormbett, syfilis, infekterade sår, cancer i matstrupe, lungor, tunga och prostata, magsår, förstoppning, dålig cirkulation etc. Enligt den gamla folkliga kunskapen hade Ipe Roxo de egenskaperna att den var smärtstillande, urindrivande och verksam mot både bakterier och svamp. Den utbredda folkliga kunskapen om Ipe Roxo gjorde också att vetenskapen blev intresserad av att analysera vilket eller vilka ämnen som fanns i barken och om man kunde renframställa dem.

Redan 1882 hade man funnit att trädets bark innehöll lapachol (jämför namnet med La Pacho). En molekyl som tillhör gruppen quinoner. Lapachol blev också föremål för mängder med undersökningar i laboratoriemiljö och man kunde fastslå att den påverkade den mänskliga metabolismen på ett sådant sätt att man hade fått en vetenskaplig förklaring till flera av de egenskaper som indianerna redan visste att den besatt. Men det fanns också exempel på att naturens visdom överglänste den vetenskapliga nogrannheten. Exempelvis så lade man märke till att lapachol hade en kraftfullare effekt både mot malaria och gentemot cancertumörer då man intog den via munnen än om den gavs intravenöst eller intramuskulärt. En naturläkare skulle kunna tolka detta som; Ett ämne som upptas den naturliga vägen av kroppen väcker och stimulerar kroppens självläkande krafter mer än om den direkt, via blodet, kommer ut till cellerna. Ännu mer anmärkningsvärt var att när man använde sig av renframställda ämnen från Ipe roxo som exempelvis lapachol så fick man förvisso positiva resultat, men om man tog växten naturligt fick man signifikant bättre resultat.

Flera växtsubstanser samverkar
Tolkningen här måste bli att växten har inte bara framställt en enda substans för att hålla skadliga mikroorganismer borta – utan här behövs ett helt komplex för att uppnå bästa verkan – och det är också ett välkänt fenomen att många ämnen samverkar med varandra, så att den sammantagna effekten blir långt större – synergi – än om man bara rent vetenskapligt försöker addera de två. Här rör det sig också om ett dilemma för den s.k. medicinska vetenskapen; Den har så oerhört svårt att se komplicerade samband och deras dubbel-blinda placebo-kontrollerade tester går mest ut på att undersöka ett ämne i taget. Hursomhelst har man under en mycket lång period undersökt olika effekter av Ipe roxo och dess unika sammansättning av molekyler. Redan 1956 kunde ett forskningsteam i Recife, Brasilien visa att lapachol, isolerat från trädet ifråga, hade en antimikrobiell aktivitet mot gramnegativa och syrafasta bakterier. Forskningsteamet som leddes av Dr Lima kunde också fastslå att ju mer man renframställde substansen, desto sämre verkan hade den – vilket gav dem idén att det fanns fler verksamma ämnen i trädet. Deras fortsatta arbeten visade på fler ämnen vilka också hade hämmande verkan på svamptillväxt. Ett forskningsteam i Aberdeen, Skottland visade 1967, att man kunde påvisa sju olika naftoquinoner, nio antraquinoner och ytterligare fler ämnen från själva kärnvirket. Flera av dessa har stark antimikrobiell och antifungicid verkan – inte minst mot Candida albicans. En annan verksam substans i Ipe Roxo är flavonoiden quercetin som är toxisk gentemot flera parasiter bland annat malariaparasiten Plasmodium och snäckfeberparasiten Schistosoma.

Lapachol interferar med mikrobernas andningskedja
Man har också försökt fastställa hur lapachol och de övriga ämnena interfererar med de olika mikroorganismerna på molekylär nivå och man har bland annat fastslagit att de inverkar på och sätter ned deras andningsmetabolism. Detta skulle man också kunna förmoda påverka de friska mänskliga cellerna, men i de toxicitetsundersökningar som gjorts pekar det på att te från Ipe roxo blott har en tiondel av den giftverkan som exempelvis koffein har.

Cancermedicin
Ipe roxo har också rönt så stort intresse som cancermedicin att man utförde kliniska fas I försök vid NCI (National Cancer Institute) i USA. De första försöken visade klart att lapachol var det viktigaste cancermotverkande ämnet. När man sedan gick vidare med högre och renare doser av enbart lapachol så noterade man också biverkningar i form av trötthet, kräkningar och nedsatt vitamin K aktivitet. Andra forskare har emellertid visat att några av de antiquinoner som finns i Ipe roxo påverkar vitamin K gynnsamt och på så sätt balanserar för den negativa verkan av lapachol. I vilket fall som helst ledde dessa biverkningar till att man från NCIs sida slutade sina undersökningar av Ipe roxo. Man lade ner försöken 1970.

Vetenskapen ser bara till en sak
Men detta speglar egentligen bara det dilemma som vi alltid ser uppträda när det gäller vetenskapen contra patienten. Patientens särintresse är att återgå till det naturliga tillståndet – hälsa. Då kan en blandning av olika komponenter vara till fördel och livsavgörande, som till exempel att dricka te eller inta extrakt från Ipe roxo med de 20-tals kända ( och kanske lika många okända) ämnen som det innehåller. Skulle det fungera, vilket det onekligen har gjort för många, så är patienten nöjd med det. Detsamma gäller också – eller borde gälla – för den läkare eller terapeut som väglett patienten. Men nu kommer ”vetenskapen” in i bilden. Deras huvudmål är inte längre att få patienten frisk. Deras särintresse är att förklara vilken den verksamma substansen är. Än så länge i gott syfte, för då kan man använda densamma på fler patienter för att också hjälpa dem. Men deras verktyg för att utröna detta är mätningar via blodprov och andra vävnadsprov för att kunna sätta upp resultaten i tabellform. Att lyssna på patientens egen utsaga tillräknas inte någon vetenskaplig betydelse. Men för att göra statistik på sina uppmätta värden så måste förfarandet renodlas. Det går bara att testa en molekyl i taget. En komplex behandlingsmetod med flera involverade substanser låter sig svårligen tolkas, åtminstone om man har en underliggande filosofi som bara kan se enkla orsak-verkan samband. Att det har blivit så här har ytterst avgjorts av läkemedelsindustrin – för kan de finna en – säger en enda – substans som har verkan kan man också ta patent på den för att sedan utnyttja den kommersiellt. Det är ju nämligen inte någon vits med att försöka patentera barken på ett träd, som växer vilt i stora delar av Sydamerika.

Ipe roxo pekar på cancer som mikrobiell sjukdom
Det finns också en annan stor vetenskaplig hake när det gäller Ipe roxo. Man vet – och det lär vara oomtvistat att den har en kraftfull inverkan gentemot virus, bakterier, parasiter och svamp. Dessutom vet man från experiment med möss att man efter att ha intagit lapachol via munnen så tas det upp mycket effektivt av blodet och organen – undantag hjärnan – för att sedan sköljas ut via urinen. Däremot stannar signifikanta mängder kvar i själva tumören vid cancer. Dessa två fakta sammantagna skulle mycket väl tyda på att det är de mikroorganismer som lever i tumören som absorberar ämnet och går under. Att det finns bakterier och svamp i tumören vill ju ej heller den s.k. vetenskapen ha reda på – men för oss som vet att detta gäller vid cancer gör det att verkan av Ipe roxo blir mycket plausibel. Ipe roxo har lokalt blivit mycket populärt och Arne Söderback är långt ifrån den förste utanför Amerika som upptäckt Pau d´Arco. I den gamla världen var såväl tsar Nikolaj II i det gamla Ryssland som Indiens frihetshjälte Mahatma Gandhi konsumenter av Pau d´Arco-te.

Klinisk användning
Spektrat av klinisk användning är mångsidigt. Man kan som sagt inta Ipe roxo direkt som ett te, men då blir det mer en allmänt stärkande effekt som uppnås. Man kan också ta extrakt av växten i kapselform för en mer uttalad effekt. Dricker man det som te tar man en tesked beredd bark per kopp och kan dricka 2-8 koppar om dagen. Man låter teet koka i 5-15 minuter. Vill man ha mer kliniskt verksamma mängder av lapachol, dvs uppnå 2-4 gram så tar man 15-20 gram bark per halvliter vatten som kokas 5-15 minuter. Detta kan man ta 3-4 gånger dagligen. Om man tar Ipe roxo i andra former ska man sträva efter att få i sig ämnet lapachol i en halt av 1,5 – 2,0 gram per dag. Man kan också använda lapachol till omslag. Vid överväxt av vaginal candidiasis kan man doppa en tampong i avkoket och sedan låta tampongen sitta i slidan. Man bör göra ombyte en gång per dygn tills infektionen hävts.

Problem
För att få den bästa medicinska effekten av Ipe Roxo är det nödvändigt att man dels använder sig av barken på Tabebuia avellanedae som att man verkligen låter teet koka under föreskriven tid. I den digra raden av forskningsresultat finns det nämligen motsägelsefulla undersökningar. Men det kan bero på flera anledningar. Ibland har man nämligen för undersökningen i fråga inte använt sig av barken utan av det hårda virket. Dessutom så tillhandahålls barken vid sågverken i Brasilien och det riktiga Ipe roxoträdet har också
tiotalet intressanta släktingar vars bark också säljs för medicinskt ändamål. Det kan lätt bli förväxlingar, så det kanske inte är så konstigt att man kan få mycket varierande resultat.
Arne Söderback Arne Söderback är utan tvekan den nordbo som intresserat sig mest för Ipe roxo och som han själv använder sig av vid sin mottagning i Helsingborg. Det är genom Söderbacks försorg som mer än 20 ton Ipe roxo importerats till Norden under en tioårsperiod och den får den bästa marknadsföring den kan få. Det är patienterna själva som rekommenderar till sina bekanta. För Arne Söderback skulle hans intresse för medicinen ta sin början när han arbetade som ingenjör på ett Bolidenföretag. Där skulle man framställa Nezeril – med farligt skadliga substanser som ingredienser. Arne fick sålunda uppleva skolmedicinens avigsidor inifrån. Det hela slutade med att intresset för naturliga läkemetoder, gärna invävda i allomfattande livsfilosofier, tog överhanden. Det blev studier i medicin på olika platser, men den viktigaste delen utförde han i Kina och idag använder sig Arne av titeln doktor.

Genial kinesisk mikroskopiteknik
Det är således inte bara Ipe roxo som Arne Söderback ordinerar till sina patienter utan han har en bred arsenal med terapimöjligheter. Allra intressantast i Arnes mottagning är en alldeles speciell mikroskoperingsteknik som han införskaffat från Kina och som han använ
der sig av som ett diagnostiskt hjälpmedel. Mikroskopet är förmodligen det enda av sitt slag i Sverige och med det så belyser man huden vid nagelbanden på patienten. Genom mikroskopet kan man sedan följa hur de röda blodkropparna tar sig igenom kapillärerna. Då får man se en mycket tydlig bild som ger ett direkt besked på tillståndet både på erytrocyternas vigör men också på blodkärlens – kapillärernas motstånd mot blodströmmen. Enligt de kinesiska uppfinnarna är det ett mycket enkelt sätt att exempelvis på ett tidigt stadium slå larm om faran för en överhängande hjärnblödning. Mikroskopet har på olika mässor runtom i världen rönt uppmärksamhet och också belönats med priser för sin geniala konstruktion. Inte minst kan patienten själv få ytterligare en bild av sitt tillstånd – men ännu viktigare det går att följa utvecklingen av en medicinering i mikroskopet då bilden förändras till det bättre vid den rätta åtgärden. Arne verifierar kinesernas upptäckt då han själv tydligt kan iaktta förändringar på sina patienter i blodbilden till det bättre, när han hittat rätt med sina naturmedel – med eller utan Ipe roxo.

Samarbete med universitet
Själv är Arne entusiastisk över de många framgångar han sett hos sina patienter och därför vill han gå längre och verkligen ge ett bidrag till den allt större ström med vetenskapliga arbeten som redan finns runt Ipe roxo. Därför har det inletts ett samarbete med Umeå Universitet. Samtidigt intresserar han sig för andra växter som också har Sydamerika som ursprung. Här finns också pfaffian, en sydamerikansk motsvarighet till ginseng. Stevia är en annan sydamerikansk växt, som har en mycket kraftig söt smak och skulle kunna ersätta det diskutabla aspartamet. Likadant borde det farliga bruket av Viagra kunna få en naturlig konkurrent i Catuaba, utan risk för livshotande biverkningar.

Av: Ingemar Ljungqvist, år 2003

almanova.eu

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here