Mats Sederholm, Klarsikt – Det enda val vi har att välja på

0
1836
riksdagen

Så når vi om några dagar demokraticirkusens crescendo. Kul att titta på för valnatten kan ju liksom alla andra gemensamma tävlingsmoment ändå vara rätt underhållande.

Det finns också på vägen till vallokalen en stämning av gemensamhet och en friskhet i luften. Kanhända det är höstkylan i kombination med den alltid så uppfriskande känslan som infinner sig när en potentiell förändring står för dörren. Oavsett vad man tycker om den politiska ordningen så vittnar valsöndagen om människor i vår historia som kämpat, slitit, tårats och dött för att vi, inte minst kvinnor ska ha rätten att få rösta om den representativa makten. Det är bland annat hedrandet av de människorna som gör att jag på söndag beger mig iväg och skriver ett namn, som jag ännu inte bestämt mig för, på en tom valsedel.

Jag skulle önska att jag stolt kunde berätta för mina barn om det vackra i att makten utgår ifrån folket, om hur folkvalda i vår riksdag förvaltar vår vilja och formar vårt gemensamma samhälle utifrån våra fria tankar.

Men jag kan inte berätta om det för det tillhör både en passerad historia samtidigt som det varit en av vårt samhälles gemensammaste och starkaste illusioner.

Ja, och ifall ni skulle ha missat det så domineras besluten i riksdagen av EU-beslut som vi måste följa upp och rösta ja till. Dessutom så är samhällets grundläggande ordning endast delvis påverkad av val till riksdagen. Vi lever inte i en demokrati, vi lever i en politisk demokrati. Vi har inget som helst inflytande över de principer och krafter som bestämmer i samhället och människors vardag. Kapitalism, ekonomisk tillväxt, stress, konkurrensnormen, rovdriften på vår miljö är några exempel. Vi har inte ens inflytande över det vi röstar om. Den svenska staten liksom utländska stater och företags i lönndom gränslösa kontrollbehov över dig som enskildindivid, den fullständigt moraliskt skrupellösa övervakningen och registreringen av dina personliga vanor och dina sociala mönster, är beviset. Våra medias uppgift, såsom folk och alla journalister med modersmjölken fått lära sig skulle vara, är att granska makten. Men I verkligheten säkrar de istället sin politiska bröder och systrar genom att hålla vårt samhälle rent från obekväma valfrågor när de väljer debattämnen och rubriker.

Och inte minst blir tron på demokratin än mer eroderad om man ser till den globala makten, de stora företags- och mediakonglomeraten, underrättelsesamarbetena och den i västvärlden tunga filt av gemensamma och politiskt korrekta synsätt som vi måste följa upp och rätta oss efter.

Makten utgår från folket är lika vackert som overkligt.

I SvT-programserien ”Nyfiken på partiledaren” så intervjuade Poul Perris, läkare och terapeut bland annat Fredrik Reinfeldt(m) och Jonas Sjöstedt(v). Båda två förmedlade som en av sina starkaste drivkrafter för sina politiska engagemang en önskan och en tro på den enskilda människan och vikten av att få utveckla sig. Och jag tror dem, jag tror att de menade vad de sa för friheten är en av de starkaste mänskliga behoven som finns. Alla kan känna den lusten eller rättare sagt kraften, alla drömmer om friheten oavsett om vi lever i en ”demokrati” eller i en diktatur. Den finns där, som en bottenlös existentiell hunger och berättar just därför om hur lite vi har av detta. Hur långt ifrån det fria samhället vi befinner oss.

Den världen där vi för första gången kan känna en mättnad av frihet kommer det aldrig någonsin att beslutas om i vår riksdag. Möjligtvis finns det en smal, smal väg dit som passerar genom söndagens val. Och om det ska finnas någon mening för mig att rösta så är det för att jag tror att det parti jag röstar på ytterst inte vill upprätthåla den parlamentariska ordningen och den politiska kasten. Förresten så verkar de flesta väljarna ganska så öppna för andra tankar men de vågar inte rösta annat än på de klassiska partierna. De ursäktar sig med och tror faktiskt på detta med taktikröstande eller att det inte är lönt att rösta på partier som ändå inte kommer in i riksdagen. ”Det får någon annan göra så röstar jag på de sen”. Korkat är bara förnamnet. De väljer istället mittenextremisterna, de förnuftiga, från vänster via grönt och ljusbrunt bort till höger.

Öppningen till en annan värld, den nya politiska dimensionsporten är inte en öppning. Den är flera och de öppningarna har sedan några år tillbaka visat sig allt tydligare. De är spridda och därför inte synliga och hotfulla på den mediala radarn och då existerar de heller inte eftersom världen för människor är vad media berättar att den är.

Sao Paolo Brasilien: Protester mot att förbjuda masker under demonstrationer, september 2014
Wales: Protester mot Nato, augusti 2014

Runt omkring på vår jord så kryllar det av mindre nätverk, av proteströrelser och av en vidare insikt och längtan efter en verklig demokrati. Hundratusentals människor demonstrerar, strejkar och agerar i en uppsjö av olka sakfrågor. Obundna rörelser men med en gemensam insikt om vår västvärlds oförmåga att skapa en gemensamhet, ett samhälle som är till för människor, en insikt om att nuvarande världsorning inte är framtidens. I Sverige är det tyvärr nästan helt tyst efter Occupy-vågen för några år sedan. Det tycks som om det måste till någon rejäl trigger som slänger ut oss svenskar från tryggheten och den dövande jobba-konsumera-jobba hjulet innan vi kan ge oss ut på gator och torg. Insikten, den djupare vissheten om att vår världs förbrukningsdatum är passerat lurar dock som en skräckinjagande underström hos folk redo att lösas ut av något vardagligt tillkortakommande såsom den gjort världen över. I Sverige kanske det skulle fungera med en långvarig systembolagsstrejk, folk som tränger sig före i köer eller att svenska föräldrar tvingas ta hand om sina egna barn (och inte barnhemmen).

Globalt drygt 100 platser: Protester mot geoengineering och chemtrails, januari 2014
Rom: protester mot nedskärningar i offentliga sektorn, april 2014

Det enda glädjande som söndagen kan ge är en valkår som törs rösta annorlunda, människor som vittnar om att de börjat frigöra sig från de gamla mönstren. som törs överge det invanda. Vi såg detta i EU-valet och jag kan bara hoppas på att det fortsätter på söndag.


Madrid: Värdighets-march, mars 2014

Etablissemanget har sedan EU-valet försökt att kidnappa förändringsvindarna. Alla tävlar nu om vilka som är de främsta feministerna och anti-fascisterna. Årets buzz-words är populister och extremister. Medias älskningssyndabock och den enda utrikespolitiska fråga vi ska ha åsikter om är den om Ryssland, om rysskräcken vi ska drabbas av. Putin ska hatas fast ingen kan bevisa någonting om hans eller Rysslands skuld i Ukrainafrågan. När Israel och Netanyahu mördar inför öppen ridå så undviker etablissemanget alla politiska attacker och väljer att istället retoriskt begränsa sina reportage till ”enbart” de palestinska offren. SD är fortsatt den fula politiska ankungen men jag är säker på att de alltmer kommer att accepteras och integreras av mittenmaffian. Inte för att etablissemanget plötsligt är beredda på att respektera alla väljares åsikter utan att för den skull hålla med om dem, nej, snarare för att maktkapitalet som SD med sin stora procentdel besitter, är alltför åtråvärd.

Makten utgår självklart inte från folket utan ifrån de som redan har den.

Det är dags för de andra 99% att sätta ner foten, let’s go crazy på söndag.

Mats Sederholm – www.klarsikt.humancreations.se