Presidentvalet i USA – en charad för lättlurade

0
4065
obama nuclear

Bakom scenen står dirigenten medan aktören följsamt spelar på massans känslor av rädslor, drömmar och förhoppningar.

Bara de som inte har bemödat sig med att läsa på och att studera hur det verkliga maktspelet utövas, kan tro att det spelar någon större roll vem av de två kandidaterna Barack Obama och Mitt Romney som vinner det amerikanska presidentvalet. De verkliga makthavarna opererar alltid bakom kulisserna medan presidenten utgör en dresserad papegoja med uppgift att sälja in och utföra maktelitens agenda. När Lincoln försökte ta tillbaka makten över valutan från bankirerna i början på 1860-talet och trycka räntefria pengar var hans dagar räknade. När Kennedy i början på 1960-talet planerade ta hem trupperna från Vietnam, försökte få till ett nedrustningsavtal med Sovjet och trappa ner kalla kriget var det bara en tidsfråga innan han skulle mördas. Bortsett från de två och några få andra undantag har de flesta presidenter varit lydiga.

Inför 2008 års val mellan Obama och John McCain så skrev journalisten Robert Sheer, författare till ”The Pornography of Power-How defense Hawks hijacked 9/11 and Weakened America”, om hur Obama och McCain gick på samma linje som Bush.

”Båda kandidaterna omfamnar, istället för att ifrågasätta Bush irrationella krig mot terrorn, vilket ersatt den rationella analysen med hysteri”. (1)

I det förra valet så var Barack Obamas slogan ”förändring”, men idag så lever hela fyrtio miljoner amerikaner fortfarande under existensminimum och fler drönarplan har sänts mot Afghanistan är under Bush. Guatanamofängelset, där folk sitter inspärrade utan rättegång, och som Obama lovade stänga inom ett år, är fortfarande öppet. Oavsett vilken av kandidaterna som segrar i årets val kommer vi att se ett fortsatt stöd till de rika, fler odemokratiska lagar, mer övervakning och inskränkningar av människors personliga frihet och mer anslag till det militära industrikomplexet. Den tvåhövdade örnen med en kropp dold bakom en sköld, och vars anor sträcker sig ända till sumerernas tid, symboliserar USA-valen väl, eftersom demokraterna och republikanerna egentligen utgör två huvuden på samma kropp.

Felix Frankfurter, som var domare i USA:s högsta domstol, sa mycket riktigt redan 1952: ”Dom verkliga härskarna i Washington är osynliga och de utövar sin makt bakom scenen.” (2)

För att kunna bli president i USA
måste man inte bara smöra för storföretagen och de rikaste, man måste också vara godkänd av den oligarki som styr bakom kulisserna på världens arena. De flesta senatorer är mer eller mindre sponsrade av storföretag och bolag och de inflytelserikaste bland politikerna är medlemmar i antingen Council on Foreign Relations, Trilaterala Kommissionen, Bilderberggruppen eller alla tre. McCains främsta rådgivare 2008 var Henry Kissinger, medlem i samtliga organisationer, medan Obamas mentor var Zbigniew Brzezinski, också medlem i alla tre. Under en intervju på 90-talet berättade Brzezinski om hur han var med och skapade Mujaheedin under Sovjets invasionen av Afghanistan. (3) Idag är Mujaheedin mera kända som Al-Qaida.

Vad är då Trialterala Kommissionen och Council on Foreign Relations?

Den Trilaterala Kommissionen bildades av David Rockefeller och Zbigniew Brzezinski 1973. Organisationen består av en samling ledande affärsmän, politiker och akademiker ifrån Nordamerika, Västeuropa och Japan. Varje år sammankallas ett hundratal deltagare för föredrag, paneldebatter och seminarier i aktuella politiska frågor. 1975 publicerade organisationen en rapport skriven av statsvetaren och förre politiske rådgivaren Samuel Huntington, (som tyckte att det var en bra idé att fortsätta bomba i Vietnam), om vad man kallade ”demokratins kris.” Samhället hade blivit ostyrbart till följd av ett ”demokratiskt överskott”. Folket på gatan började få för mycket makt. Vad som behövdes var ”ett större mått av återhållsamhet i demokratin.”

Problemet var att vanligt folk, inklusive minoriteter, hade börjat bli ett bekymmer eftersom deras växande insikt och högre krav på samhälleliga rättigheter riskerade komma i vägen för maktelitens agenda. Precis som den briljante frilansjournalisten och författaren Andrew Gavin Marshall uttryckte det så var det maktelitens version av demokrati som var i kris, inte den verkliga demokratin, (vilken är en illusion för att hålla löneslavarna i schack så att de är flitiga arbetsbin och håller igång elitens maskineri). Eftersom de folkrörelser som bildats under 60 och -70-talet hade mage att kräva fred och större rättvisa måste makteliten hitta strategier för att motverka ”packets” inflytande och ett av sätten var att införa nyliberalism för att på så sätt kastrera fackföreningarnas och arbetarklassens inflytande. (4)

Council on Foreign Relations utgör den amerikanska grenen av Royal Institute of Foreign Affairs och bildades efter första världskriget. Både är avkommor av imperialisten Cecil Rhodes Runda Bords-grupp som redan på 1800-talet la upp planerna för hur man skulle ta makten i världen. Bilderberggruppen och Romklubben är i sin tur bara naturliga förgreningar av detta ursprung och samma personer dominerar i grund och botten samtliga grupper. Daniel K. Inouye, som varit senator i 45 år, sa följaktligen som det var när han en gång påpekade att ”det existerar en skuggregering med eget flygvapen, och en egen armé, med sina egna finansieringssystem, som följer sina egna lagar.” Denna grupp, vilken jag valt att kalla makteliten, utgörs av de mäktigaste individerna inom CFR, Trilateralen och Bilderbergs.

Dessa drar sedan upp riktlinjerna
och delegerar vidare dem till nyttiga idioter i form av tjänstemän som sen överlämnar dem till de papegojor som går under namnet politiker. De måste i sin tur sälja in budskapet till de ovetande massor som oftast är så hjärntvättade av desinformation och neddummade av skräpmat, att de via ett slags landsomfattande stockholmssyndrom kan stå med flaggor i händerna och jubla över att ännu en rikemansson och talesman för bankirerna och storföretagen kommit till makten. Det vi i själva verket ser när en politiker intar scenen, i USA, liksom i andra länder, är vanligen ett skådespel med en aktör som lärt sig säga de repliker som applåderas av publiken. Bakom scenen står dirigenten medan aktören följsamt spelar på massans känslor av rädslor, drömmar och förhoppningar.

Efter ett beslut i USA:s högsta domstol i år har man tagit bort gränsen för hur höga kampanjdonationer som får ges för finansiering av en presidentkandidat. De rikaste kan nu lagligt dela ut obegränsade belopp till den kandidat som är villig att dansa efter just deras pipa. Med andra ord kan man vara förvissad om att vederbörandes verksamhet och företag kommer att gynnas både skattemässigt och på andra sätt när deras ”fullblodshäst” vinner loppet. I vanlig (o)ordning hålls det förstås hemligt för väljarna vilka som står bakom donationerna, man vill ju inte att det ska komma ut vems ärenden papegojan går.

Enligt de nya reglerna kan alltså de rikaste i USA nu sponsra sina favoriter med summor långt utöver vad som först var tänkt. En sponsor kan stötta en hel kandidatur, som till exempel kasinomagnaten Sheldon Adelson gjorde med en gåva på 20 miljoner dollar till superkonservative Newt Gingrich. Mest pengar från finanshökarna får dock Mitt Romney. Bara i primärvalet investerade hans rika polare 52 miljoner dollar på att han skulle segra. En summa som sen självklart ökat inför upploppet. Det har sagts att det republikanska partiet genom Romney kommit att försvara intressena för 0,0001 procent av befolkningen. Även även om retoriken vill göra annat gällande är det inte långt från sanningen. (5)

Samma sak kan sägas om Obama. Efter kraschen 2008, när storbankirerna och deras underhuggare inte bara kom undan fängelse för sin korruption utan också fick behålla pengarna, trodde många naivt att Obama skulle ta landets finanschefer i öronen och åtala några av de ansvariga. Istället strykte han dem medhårs och det var ”business as usual”. Goldman Sachs hörde ju till dem som smörjt Obama mest, vilket också syntes på antalet representanter från firman i hans administration. När Obama sen skulle hålla ett tal på Wall Street om det prekära läget brydde sig de flesta chefer i finanssektorn inte ens om att dyka upp. De vet att de sitter säkert, det är ju de och deras vänner som styr skutan.

Det finns en gammal myt om att vem som helst kan bli president i USA, vilket naturligtvis inte har någonting med sanningen att göra. En av tidernas absolut bästa ståupp-komiker, George Carlin, summerade därför det hela briljant i följande suveräna video:

En av dem som stödjer mormonen Romney är miljardären Paul Singer. När cheferna för ett antal företag som använde asbest i mitten på 2000-talet stämdes av de anställda, ansökte man om konkurs och sa att man skulle betala skadestånd. Singer föreslog då att han skulle köpa Owens-Corning billigt och startade en PR-kampanj om att de döende arbetarna bluffade. En av dem som bistod Singer med att saluföra en ”expert” som hävdade att de anställda hade fel var en viss George W. Bush. (6)

Hur vet man då att en politiker ljuger?

Läpparna rör sig.

Artikel av: Michael Delavante.

(1) Obama on the Brink Robert Scheer July 23, 2008: http://www.thenation.com/article/obama-brink

(2) Ellen Hodgson Brown: Bankerna och Skuldnätet. Anarchos Förlag. 2008. (sidan 106)

(3) Zbigniew Brzezinski : How Jimmy Carter and I Started the Mujahideen. by Alexander Cockburn And Jeffrey St. Clair: http://www.counterpunch.org/1998/01/15/how-jimmy-carter-and-i-started-the-mujahideen/

(4) Andrew Gavin Marshall intervjuad på, Corbett Report: http://www.corbettreport.com/mp3/2012-04-17%20Andrew%20Gavin%20Marshall.mp3

(5) Right-Wing Billionaires Behind Mitt Romney: http://www.rollingstone.com/politics/news/right-wing-billionaires-behind-mitt-romney-20120524

(6) Romney’s Billionaire Vulture Paul Singer, the GOP’s Baddie Sugar Daddie. Friday, February 3, 2012: http://www.gregpalast.com/romneys-billionaire-vulturepaul-singer-the-gops-baddie-sugar-daddie/