Det andra åtagandet i Förenta Nationernas Our Common Agenda handlar om att “skydda planeten”. Detta innebär att uppnå nollutsläpp av koldioxid till 2050 eller tidigare, deklarerande av ett globalt klimatnödläge och att inga nya kolkraftverk ska byggas efter 2021. Dessutom ska det globala livsmedelssystemet transformeras för att operera inom de planetära gränserna. I detta arbete spelar World Economic Forum, Rockefeller Foundation, EAT, Romklubben och Potsdamsinstitutets chef Johan Rockström centrala roller. Åtagandet och det globala nödläget handlar dock ytterst om att skydda den global elitens ekonomiska intressen och genomförandet av den teknokratiska fjärde industriella revolutionen. Detta innebär en total digitalisering och fejkkött på menyn.
Planetärt nödläge
Deklarationen av ett nödläge påminner om scenariot “Fortress World” från Global Scenario Groups rapport The Great Transition – The Promises and Lures of Our Times som gavs ut 2002 av Stockholm Environment Institute i Boston under Romklubbsmedlemmen Paul Raskins ledarskap. I detta scenario utropades ett nödläge, varefter en allians av företag, internationella organisationer och mäktiga nationer tar makten för att skapa ordning i en kaosartad värld.
Den globala ordningens krafter agerar. Internationella militära- företags- och styrande organ, med stöd av de mäktigaste nationella regeringarna, bildar den självutnämnda “Alliance for Global Salvation”. Med hjälp av ett förnyat FN som plattform utropas ett planetärt nödläge. En kampanj med överväldigande kraft, tuff rättvisa och drakoniska polisåtgärder sveper genom oroshärdar med konflikter och missnöje.
Denna fiktiva allians (“Alliance for Global Salvation”) kan i verkligheten idag sägas representera partnerskapet mellan World Economic Forum, FN och G20.
Global Scenario Group initierades av Earth Charters förste ordförande Steven Rockefeller och finansierades av UNEP, Rockefeller Foundation och Nippon Foundation för att utröna hur ett globalt idealsamhälle skulle kunna förverkligas utifrån Agenda 2030 och Earth Charter. Reviewers var bland annat IPCCs förste ordförande Bert Bolin och Gordon Goodman från Stockholm Environment Institute. Den sistnämnda hade på Rockefeller Brothers Funds inrådan infogat klimatfrågan i Brundtlandrapporten Our Common Future. (Läs mer om “The Great Transition” i Den globala statskuppen och Rockefeller – en klimatsmart historia).
En liknande uppmaning gjordes inför G8-mötet i Gleneagles 2005, under World Economic Forum-akolyten Tony Blairs värdskap, när ett memo, Global Warning, skrivet av psykoanalytikern David Wasdell cirkulerade bland mötesdeltagarna med uppmaningen att utropa en global nödsituation. Det var ett dramatiskt budskap om att snabbt sätta en omfattande plan i verket.
Vi har mycket lite tid kvar för att få igång en global strategisk planering och mobilisering, följt av högst femtio år för att klara övergången till att minska resursanvändningen, få ett slut på ojämlik kapitalackumulation och påbörja den långsiktiga minskningen av jordens befolkning.
Detta memo spreds också till medlemmarna i Romklubben.[1] Ett klimatnödläge blev långt senare (2018) en del av deras agenda genom The Climate Emergency Plan.[2] Den presenterades i utökad form i september året efter under FNs klimatkonferens i New York som The Planetary Emergency Plan. Huvudförfattare var Romklubbens ordförande Sandrine Dixson-Declève, föregående ordföranden Anders Wijkman samt Potsdamsinstitutets nytillträdda chef Johan Rockström. Den sistnämnda hade gjort en raketkarriär efter att 2003 blivit headhuntad som föreståndare till Stockholm Environment Institute av Bert Bolin och har efter detta fått en av huvudrollerna i genomförandet av “den stora transformationen” (SRC Decennial Report).
Romklubben och Rockström menade att det nya decenniet behövde utgöra en vändpunkt för att undvika katastrofen. Deklarationen om ett planetärt nödläge skulle säkerställa att alla åtgärder från 2020 skulle “vidtas mot bakgrund av dess inverkan på stabiliteten hos jordens livsuppehållande system”.
Romklubben skapade därefter, tillsammans med bland andra Potsdaminstitutet, WWF och The Global Commons Alliance, The Planetary Emergency Platform. Ett partnerskap, under ledning av det schweiziska institutet Climate & Sustainability, som i samarbete med såväl FN som World Economic Forum fokuserar på att förmå ledarna att genomföra en “hälsosam, grön och rättvis återhämtning”.[3]
Konkreta exempel på åtgärder var att påverka G20-gruppens finansministrar och att tillsammans med att petitionssajten Aavaz (ledd av WEFs Young Global Leader Ricken Patel) bilda en medborgarrörelse som kunde be Christine Lagarde (Europeiska Centralbanken och WEFs styrelse), Ursula von der Leyen och Angela Merkel om en grön återhämtning (The Green Deal). I stort sett handlade detta om att bedriva opinionsbildning för att påverka sig själva (en inte helt ovanlig metod inom politiken för att skapa legitimitet för sina åtgärder).
Wales parlament var därefter det första att utropa klimatnödläge den 1 maj 2019. Ett halvår senare deklarerades nödläge av EU-parlamentet efter lobbying från Romklubben och nu har det blivit Förenta Nationernas tur. I samband med att klimatpanelen IPCC släppte sin Sixth Assessment Report – Mitigating Climate Change den 4 april 2022 yttrade Antonio Guterres:
Vi är på snabb väg mot klimatkatastrofen. Det här är ett klimatnödläge. Klimatforskare varnar för att vi redan är farligt nära tipping points som kan leda till kaskader av oåterkallelig klimatpåverkan.[4]
Digital omställning av energisystemet
Guterres ger uttryck för ett dramatiskt språkbruk som återkommande använts, av bland andra Johan Rockström, om klimatet de senaste 20 åren.[5] En radikal omställning av energisystemet till nollutsläpp är något som Guterres, Romklubben och IPCC ser som essentiellt. För att uppnå detta förespråkas bland annat en omfattande digitalisering och elektrifiering.
Digital teknik kan bidra till att mildra klimatförändringarna och uppnå flera SDG. Till exempel så kan sensorer, Internet of Things, robotik och artificiell intelligens förbättra energihanteringen inom alla sektorer, öka energieffektiviteten och främja införandet av många teknologier med låga utsläpp.[6]
På olika sätt ska vi också förmås att sänka våra transportrelaterade utsläpp. Detta kan enligt IPCC uppnås genom att höja kostnaderna för drivmedel, nyttja ”smart” samåkning och genom Supply Chain Management. Andra metoder som distansarbete och digitalisering var något som kunde testas i stor skala i samband med COVID-19-åtgärderna. Detta hade dock bara en kortvarig effekt på utsläppsnivåerna under pandemins första fas. Detta indikerar enligt förespråkarna att det behövs hårdare tag för att klara målen.
Redan 2010 presenterade European Climate Foundation med Jules Kortenhorst (tidigare McKinsey och Royal Dutch Shell) i spetsen rapporten Roadmap 2050 för EU-kommissionens dåvarande klimatkommissionär danska Connie Hedegaard. Syftet var att ge stöd till EU:s klimat och energimål och sänka koldioxidutsläppen med 80-95 % till år 2050. ECF grundades 2008 av åtta amerikanska stiftelser för att “aktivera ett politiskt engagemang och medvetande om det globala nödläget” och skapa ett samhälle utan växthusgasutsläpp. Idag finansieras stiftelsen av bland andra Stiftung Mercator, Rockefeller Brothers Fund, IKEA Foundation, Growald Family Fund och Bloomberg Philanthropies. Den förre kommissionären Hedegaard sitter idag i styrelsen för European Climate Foundation och är medlem av en av ECFs tidigare bidragstagare, Romklubben. Flera av Romklubbens medlemmar, som Anders Wijkman och Hans Joachim Schellnhuber, har under åren tjänat som rådgivare.
Under FNs generalförsamling 2021 anordnades High Level Dialogue on Energy med 130 globala ledare där det fastställdes en global färdplan för energiförsörjningen med syfte att uppnå nollutsläpp av koldioxid till år 2050. Detta kopplas till SDG 7 – Hållbar energi för alla – samt till uppfyllandet av Parisöverenskommelsen.[7] Jules Kortenhorst, som numera är chef för det Rockefeller- IKEA- och Bloombergfinansierade Rocky Mountain Institute, var en av deltagarna. I samband med mötet släpptes även fem tematiska rapporter om hur energiomställningen är tänkt att genomföras.[8]
I denna färdplan förespråkas en utfasning av kolanvändningen till år 2030 för OECD-länderna och år 2040 för övriga länder. Samtidigt utlovas en universell tillgång till energi vilket är en ekvation som ter sig svår (för att inte säga omöjlig) att genomföra utan fossila energikällor. År 2020 stod kol för 27,2 % av energiförsörjningen, olja 31,2 %, naturgas 24,7 % och kärnkraft 4,3 % medan förnybara energikällor (inklusive vattenkraft) endast stod för 12,6 %.
Läs mer på pharos.stiftelsen-pharos.org, Protect the Planet – Ett planetärt nödläge
