Även de som i åratal har studerat hur den globala, kriminella finansindustriella oligarkin brett ut och befäst sig kan ha märkt att kriget i Libyen förvandlas till något nytt och unikt. Lögnerna och propagandan har nått en kulmen. Det har blivit lätt att diagnostisera de grundläggande orsakerna till kaoset i Mellanöstern och de pågående angreppen mot Libyen. Finanserna, oljan, militarismen och imperialismen, globaliseringen – alla dessa ingår i den Nya Världsordningens löpande agenda. Egypten och Tunisien har båda fallit för mer eller mindre militära diktaturer och har satts i skuldslaveri med miljardstora lån från den Europeiska banken för Rekonstruktion och Utveckling (EBRD) och Världsbanken.
Länder och nationer som går emot kärnan i agendan och går emot en renlärig tro på den Nya Världsordningen kommer förr eller senare bli utpekade och nedkämpade till att knäböja med militära medel. Upprepad aggression mot oberoende stater är menad att förödmjuka, nedvärdera och kompromissa bort internationella mänskliga rättigheter, en företeelse som har blivit pinsam för världen i stort.
Det libyska upproret inledes den 17 februari 2011 efter att ett samtal från Londonbaserade libyska motståndsledare i lag med CIA finansierade NCLO för att organisera en ”Vredesdag”. Samtalets art danades som en efterapning av hur det amerikanska statsdepartementet rekryterade, tränade, finansierade och stödde uppror i Tunisien och Egypten. När Hillary Clinton nyligen erkände USA:s inblandning i den ”Arabiska Våren” framkom det att det amerikanska statsdepartementet, försvarsdepartementet och det statliga nyhetsorganet Broadcasting Board of Governors hade finansierat teknikfirmor som försåg revolterna med verktyg för att kringgå internetsäkerhetsmedlen som används av en del regimer som gjorts till måltavlor av västvärlden.
Olikt Egypten och Tunisien saknade Libyen subversiva element i det vanliga samhället för att kunna förstärka det fiktiva påståendet att folket bara ville ha ”frihet och demokrati.” I verkligheten handlade det i Libyen om ett av många utländska försök att understödja blodiga uppror, främjade av västvärlden med avsikten att göra sig av med Gaddafi sen tre årtionden tillbaka. Gaddafi har sen länge varit den mest populära figuren i Afrika, känd över hela kontinenten för sitt motstånd till diktatur och genom sitt eget exempel att som ung militärofficer gripa makten 1969 från en korrupt kung och ge makten åt folket bara åtta år senare, med en form av direkt deltagande demokrati med folkkonferenser och folkkommittéer.
Folket utövar auktoritet genom folkkommittéerna, folkkongressen, yrkesförbund och GPC. Valen är direkta och alla omröstningar består i handuppräckning eller en delning i ja- och nejläger. Rösträtt och medlemskap i kommittéer eller kongressen är öppen för alla laglydiga libyska medborgare som fyllt 18 år. I realiteten begränsar dock de revolutionära kommittéerna den demokratiska processen genom att noggrant övervaka andra kommittéer och kongressvalen på utskotts- och kommunnivå. Revolutionära kommittéer granskar alla de yrkesmässiga och revolutionära meriterna som kandidaterna har till kongressen, yrkeskommittéerna och de kommunala allmänna folkkommittéerna (GPC), endast godkända kandidater kan vara med i valen. Deras roll är att höja allmän medvetenhet, att förhindra avvikelser från officiellt sanktionerad ideologi och att bekämpa stammotsättningar, lokalpatriotism och separatism, tvivel, apati, reaktionärer, utländska ideologier och kontrarevolutionärer.
Libyens tillstånd är delvis en produkt av kolonialismen. Den skapades av imperialistiska makter efter andra världskriget, då de brittiska imperialisterna installerade en islamistisk monarki för att styra deras fattiga ökenstammar i provinserna Tripolitana, Cyrenaica och Fezzan som lydstater i NATOs imperium. Den amerikanska militären fick en stor bas i Libyen efter att lydregimen etablerades. När Fatahs revolution störtade NATO-imperialisternas islamistiska lydregim 1969 fanns, med undantag för den libyska armén inga statliga institutioner. Strax innan upptäcktes i Libyen oljan som skulle ges bort av den islamiska kungen för att sugas ut av imperialisterna för ingenting. Libyen hade ingen industri och ingen arbetarklass. Den dominerande politiska tillhörigheten i Libyen var stamlojalitet. Därför saknade Libyen grund för en västerländsk parlamentarisk modell, där partierna som företräder arbetarklassen kämpar i rikstäckande val mot partierna som företräder landets näringsliv. Libyen bestod av fattiga nomadstammar. Det libyska rättsväsendet var inget annat än stammord och hämnd avbruten av fredsråd mellan stammarna. Organisationen av det politiska systemet i Libyen i kommunala råd och nationella råd av företrädare från de kommunala råden, detta system speglar fortfarande stark stamtillhörighet i Libyen.
Sen dess har Gaddafi upphört att vara statschef och ägnade istället sitt liv på 70 och 80-talen åt att bistå afrikanska revolutionära och populistiska rörelser mot diktaturer, ofta uppbackad av västvärlden, det mest kända fallet då han stödde Nelson Mandela och hans kamp mot Apartheid i Sydafrika.
På 90-talet vände han sin uppmärksamhet mot mänskliga rättigheter och under det senaste årtiondena har hans vädjan till libyerna att finansiera massiva utvecklingsprojekt i hela Afrika lett till att Afrika har fått sin första kommunikationssatellit vilken öppnade upp för billig kommunikation över hela kontinenten vilket sparar en halv miljard dollar årligen.
1999, på ett extraordinärt möte för Organisationen för Afrikansk Enighet (OAU) där alla statschefer för de 53 afrikanska staterna var närvarande, lade han fram ett omfattande förslag på att bilda ett ”Afrikas Förenta Stater” vilket accepterades i mer pragmatisk form den 9/9-99 och ratificerades i Sydafrika 2002.
Detta födde den Afrikanska Unionen, vilken har haft storslagen inverkan på framstegen för fred och säkerhet på kontinenten. I September 2001 skulle ett stort ekonomiskt initiativ för att lyfta kontinenten ur fattigdom introduceras tillsammans med grundandet av en 42 miljarder dollar stor fond för att skapa ett afrikanskt monetärt system.
Systemet skulle ha tre komponenter, en afrikansk investmentbank med högkvarter i Libyen [Afrikas rikaste nation], en afrikansk centralbank ägd av alla de afrikanska regimerna, med högkvarter i Nigeria och en afrikansk valutafond med enbart afrikanska direktörer i Kamerun.
Kapitalet för detta gigantiska ekonomiska projekt för att lösa Afrikas finansiella svårigheter inkluderade 32 miljarder dollar i bidrag från Libyen, vilken är den rikaste i den Afrikanska Unionens 53 medlemsnationer, utöver ytterligare 10 miljarder från de övriga 52 staterna. De 32 miljarderna stals av den amerikanska regeringen efter att kriget mot Libyen inleddes i mars.
I mars planerades det att Gaddafi skulle motta ett formell erkännande av FN för sitt goda arbete för mänskliga rättigheter, vilket sponsrades av Generalförsamlingen och godkändes av Australien, Danmark, Spanien, Italien, Holland, Sverige och en uppsjö av andra nationer vilka sedan föll in bakom det USA-ledda angreppet på Libyen och ställde in det förstnämnda evenemanget.
Enligt en artikel på Fox News hemsida den 28 februari:
Samtidigt som FN arbetar febrilt för att fördöma Libyens ledare Muammar al-Gaddafi för att han slå ner på demonstranterna gör sig Människorättsrådet redo för att erkänna en rapport proppfull av beröm för Libyens arbete för mänskliga rättigheter.
Övervakarna lovordar Libyen för att ha förbättrat utbildningsmöjligheterna, för att ha gjort mänskliga rättigheter en hög prioritet och för att ha förbättrat rättigheternas ”konstitutionella” grunder. Flera länder, däribland Iran, Venezuela, Nordkorea och Saudiarabien men även Kanada, ger Libyen positivt betyg för det rättsliga skyddet staten ger till sina medborgare.
Säga vad man vill om Gaddafi men det libyska folket verkar blomstra. En delegation av medicinsk personal från Ryssland, Ukraina och Vitryssland skrev i en vädjan till Rysslands president Medvedev och premiärminister Putin att efter att de lärt känna libyerna blev det deras uppfattning att få nationer tillhandahöll sina medborgare med liknande bekvämligheter:
[Libyer] har rätt till kostnadsfri vård, deras sjukhus har toppkvalitativ medicinsk utrustning. Utbildning i Libyen är gratis, kompetenta ungdomar har möjligheten att studera utomlands på statens bekostnad. När unga par gifter sig får de 60000 libyska dinarer (ca 50.000 dollar) i ekonomiskt stöd. Staten ger räntefria lån, och som praxis visar, är de utan tidsfrist. På grund av statliga subventioner är priset på bilarna mycket lägre än i Europa, tillgängliga för varje familj. Bensin och bröd kostar ören, jordbrukare är skattebefriade. Det libyska folket är lugnt och fridfullt, inte benägna att dricka och de är mycket religiösa.
Rapporten hävdade att det internationella samfundet hade felunderrättats angående kampen mot regimen. ”Säg oss”, sade de, ”vem vill inte ha en sådan regim?”
Det går inte att förneka åtminstone en mycket populär landvinning den libyska regeringen gjort: den ledde vatten till öknen genom att bygga det största och dyraste bevattningsprojekt i historien, det 33 miljarder dollar dyra GMMR-projektet (Great Man-Made River). Ännu mer än olja är vatten avgörande för livet i Libyen. GMMR förser 70 procent av befolkningen med dricksvatten och bevattning, det pumpar vattnet från Libyens enorma underjordiska nubiska sandstensakvifäriska system (NSAS) i söder till befolkade kustområden 4000 kilometer norrut.
En av de största framgångarna [i Gaddafis afrikanska politik] är hans ”allians” med tuaregfolket [ett traditionellt nomadfolk spridda över regionen kring Sahara], som han aktivt finansierat och stöttat när deras rörelse var undertryckt i Mali på 1990-talet.
… Under 2005 beviljar Gaddafi ett obegränsat uppehållstillstånd till alla nigerianska och maliska tuareger på libyskt territorium. Då, 2006, kallade han på alla stammar i Sahararegionen, inklusive tuaregernas stammar, för att bilda en gemensam enhet i kriget mot terrorism och narkotikahandeln…
Det är därför hundratals soldater kom från Niger och Mali för att hjälpa Gaddafi [efter att upproret bröt ut]. Enligt deras uppfattning var de skyldiga Gaddafi en tjänst.
Precis som alla länder lider Libyen av en regering med korrupta byråkrater som försöker få en större del av kakan på bekostnad av alla andra. Som svar på detta har Gadaffi beordrat att oljeinkomsterna ska delas ut direkt till folket, i hans mening förrådde regeringen sitt folk. Till skillnad från vad den ovan länkade artikeln hävdar, är Gaddafi inte Libyens president. Faktum är att han inte innehar någon officiell ställning i regeringen. Detta är det stora misstaget som folk gör. De hävdar att Gaddafi härskar över Libyen när han i själva verket inte gör det, hans position är snarare ceremoniell. Han bör jämföras med en grundare. Den sanna ledaren för Libyen är en indirekt vald premiärminister. Den nuvarande premiärministern är Baghdadi Mahmudi. Att kalla Gaddafi Libyens ledare kan jämföras med att kalla Akihito ledaren av Japan eller den svenska kungen för Sveriges härskare.
USAs hyckleri: Libyen vs Kongos policy
Under de senaste 14 åren, omkom mer än 6 miljoner kongoleser till följd av den pågående konflikten, som utlöstes av USA och dess allierade Rwanda och Uganda när de invaderade Kongo 1996. När världen fokuserar på västerländska interventioner i Libyen under sken av moraliskt ansvar att skydda de sårbara, måste det globala samhället ifrågasätta bristen på åtgärder av USA och koalitionen när det kommer till de miljoner döda i Kongo.
Obama-administrationens brist på beslutsamhet i genomförandet av amerikansk lag när det gäller Kongo där den humanitära krisen är långt större än i Libyen, leder en att ifrågasätta varför de har denna dubbelmoralen i tillämpningen av principen om skyldigheten att skydda, inte minst med tanke på att Kongo situationen inte kräver en militär lösning utan snarare robusta diplomatiska och politiska åtgärder. Misstanken många analytiker delar är att USA är snabba att agera mot dess fiender samtidigt som de ger täckning för sina allierade, även om dess allierade är helt klart skyldiga för att ha begått massa grymheter, brott mot mänskligheten, och folkmord enligt den nyligen publicerade FN rapporten kallad ”UN Mapping Exercise Report”.
Denna rapport, som släpptes av Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter den 1 oktober 2010 dokumenterar ”de allvarligaste kränkningarna av mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt som begåtts inom territoriet av Demokratiska republiken Kongo mellan mars 1993 och juni 2003.” den identifierar även länder ”som kan hållas ansvariga för allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som begåtts av deras nationella arméer under den perioden i DRC som undersökningen beaktas, och i synnerhet Uganda, Rwanda, Burundi och Angola. ”
Dokumentären Krisen i Kongo: avslöjandet av sanningen undersöker den roll som USA och dess allierade, Rwanda och Uganda, har spelat i att utlösa den största humanitära krisen i början av 21-talet. Den pågående konflikten, instabiliteten, svaga institutioner, beroende och fattigdom i Kongo är en produkt av en 125-årig tragisk erfarenhet av slaveri, tvångsarbete, kolonialt styre, mord, diktatur, krig, externa insatser och korrupta styre. Analytiker i filmen undersöker hur amerikansk företags- och regeringspolitik som stöder politiskt starka män och prioriterar vinst över folket har bidragit till och förvärrat den tragiska instabiliteten i hjärtat av Afrika.
Några provokativa uppgifter som cirkulerar på nätet är från 2007 av ”Democracy Now” som intervjuar Wesley Clark, en amerikansk pensionerad fyrstjärnig general som var NATO’s SACEUR (NATO’s högste militäre befälhavare över de allierade styrkorna i Europa) samt militärbefälhavare för United States European Command från 1997 till 2000. I den säger han att ungefär 10 dagar efter den 11 september 2001, fick han veta av en general att beslutet hade tagits att angripa Irak. Clark blev förvånad och frågade varför. ”Jag vet inte!” var svaret. ”Jag antar att de inte kan komma på något annat!” Senare sa samma general att de planerade att angripa sju länder under de kommande fem åren: Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran.
Vad är den gemensamma nämnaren för dessa sju länder?, i finansiella sammanhang, är en förenande faktor som sticker ut att ingen av dem är listad bland de 56 medlemsbankerna i Bank for International Settlements (BIS). Detta sätter dem uppenbarligen utanför räckhåll för bankirernas långa arm av regelverk från centralbanken i Schweiz.
De största överlöparna bland kandidaterna är troligtvis Libyen och Irak, de två som faktiskt har attackerats. Kenneth Schortgen Jr, skriver på Examiner.com: ”sex månader innan USA flyttade in i Irak för att störta Saddam Hussein hade oljenationen tagit steget att acceptera euro istället för dollar i betalning för olja, detta blev ett hot mot den globala dominans dollarn erhölls som reservvaluta, även dess välde som petrodollar hotades.”
Enligt en rysk artikel med rubriken ”Bombningen av Libyen – Gaddafis bestraffning för att ha försökt vägra dollarn” gjorde Gadaffi ett lika djärvt drag: han inledde en massrörelse för att vägra dollarn och euron. Han uppmanade arabiska och afrikanska nationer att använda en ny valuta istället, kallad gulddinaren. Gadaffi föreslog inrättandet av en enad afrikansk kontinent, med dess 200 miljoner människor som skulle använda den här gemensamma valutan. Under det gångna året godkändes idén av många arabiska länder och de flesta afrikanska länder. De enda motståndarna var Sydafrika och chefen för Arabförbundet. Initiativet sågs inte heller med blida ögon av USA eller EU. Frankrikes president Nicolas Sarkozy gick så långt som att kalla Libyen ett hot mot mänsklighetens ekonomiska säkerhet, men Gaddafi lät sig inte styras och fortsatte sitt arbete för att ena Afrika.
Ett faktum sällan nämnt av västerländska politiker och mediaexperter är att Libyens centralbank till skillnad från den amerikanska Federal Reserve, som ägs av privata aktieägare – är bland de få centralbanker i världen som är helt statligt ägd. För närvarande skapar den libyska regeringen sina egna pengar, den libyska dinaren, genom sin egen centralbank. Få kan bestrida att Libyen är en oberoende nation med stora inhemska resurser, kapabla att upprätthålla sitt egna ekonomiska öde. Ett stort problem för globala bankkarteller är att göra affärer med Libyen, då de måste gå via den libyska centralbanken och dess nationella valuta, en marknad de har absolut noll inflytande över eller någon som helst maktmäklande förmåga att utöva på. Därav kommer det sig att den libyska centralbankens (CBL) demontering inte förs på tal av Obama, Cameron eller Sarkozy medan detta allra troligast ligger på toppen för den globalistiska agendans prioriteringar i deras planer för att absorbera Libyen som lydstat.
I ett uttalande som släpptes 19:e mars, rapporterade rebellerna om resultaten från ett möte som hölls samma dag. Bland annat meddelade de självutnämnda turbanrevolutionärerna ”beteckningen av Benghazis centralbank som styrande monetär myndighet i Libyens penningpolitik och utnämningen av en centralbankschef till centralbanken i Libyen, med tillfälligt huvudkontor i Benghazi. ” För närvarande är det oklart exakt vem som äger rebellernas centralbank eller hur den kommer att regleras.
Den temporära övergångsregeringen råde, rebellernas självutnämnda nya libyska regering som påstås vara den ”enda legitima representanten för libyska folket”, trumpetade också skapandet av en nytt ”libyskt oljeföretag” baserat i rebellernas högborg i staden Benghazi. Denna nordafrikanska nation har, naturligtvis, kontinentens största vederlagda oljereserver.
Den amerikanska regeringen och FN har båda nyligen meddelat att rebellerna har rätt att sälja olja under deras kontroll – om de gör det utan Gaddafis statliga oljekorporation. 9 juni släpptes en CNN-rapport med titeln ”Libyska rebellgruppen säljer sina första oljefat till amerikanerna” noterar: ”Rebellsidans regering vilka har kontroll över den östra delen av Libyen har gjort sin första försäljning av olja från territorium den kontrollerar, detta bekräftade utrikesdepartementet på onsdagen.”
Men skapandet av en ny centralbank har, ännu mer än nationens nya oljeregim, fått analytiker att klia sina huvuden. ”Jag har aldrig tidigare hört talas om en centralbank skapad bara några veckor efter ett folkligt uppror”, konstaterade Robert Wenzel i en analys för den finansiella tidsskriften Economic Policy Journal. ”Detta tyder på att det är lite mer än bara är gäng av turbanrebeller som springer runt och att det finns en något mer sofistikerad faktor.”
Wenzel noterade också att upproret såg ut som en ”stort olje- och pengaspel, med sanna men missnöjda rebeller som används som marionetter och täckmantel”, kontroll över pengar och oljeförsörjning överförs till andra aktörer. Andra bedömare överensstämmer i analysen.
Det finns överväldigande bevis på den fruktansvärda karaktären och målet för den nya världsordningens stora plan och dess superba kunnighet, listiga och innovativa tillvägagångssätt, inklusive orkestreringen av blodiga folkliga uppror och revolutioner genom mutade oppositionsledare och medborgare. I ett fruktansvärt dilemma av frammanipulerad, oändlig förvirring, störtar man och avsätter sittande ledares legitima regeringar och nationer i syfte att hitta sätt att installera en världsregering och ett monomonetärt (en valuta) finanssystem.
Libyens intervention är en imperialistisk handling, inte humanitär
Tydligt angett i den företagsfinansierade och företagstjänande Brookings Institution pjäsen med titeln ”Libyens prov på den nya internationella ordningen,” är interventionen i Libyen ”ett test som det internationella samfundet måste klara. Oförmåga att göra så skulle ytterligare skaka folkets tro på regionen i den framväxande internationella ordningen och företrädet för internationell rätt.” I själva verket handlar denna intervention om att hävda internationell makt över nationell suveränitet och upprätthålla en ”internationell ordning” beskrivs av den globalistiske, degenererade Robert Kagan, en huvudsaklig förespråkare för det nuvarande kriget i Libyen, som tjänar ”USA:s och dess allierades behov, som konstruerade det [Libyen].”
Detta har absolut ingenting att göra med demokrati, mänskliga rättigheter eller ens rättsstatsprincipen, internationellt eller i övrigt. Samma degenererade krigshetsare Robert Kagan som skamlöst erkänner att den ”internationella ordningen” tjänar amerikanska, inte internationella intressen, har nyligen undertecknat ett brev till USA:s republikaner med vädjan att de ska bortse från både det amerikanska folkets vilja såväl som FN:s säkerhetsråds ratifikation från 1973 för att engagera sig i ett totalt ingrepp i Libyen på uppdrag av rebeller, d.v.s. medlemmar av al-Qaida som begår en myriad av krigsförbrytelser i stöd för denna neoimperialistiska kampanj. Kagan är villig att bortse även från de krystade lagliga handlingarna som bemyndigar NATO:s engagemang i Libyen vilket i första hand illustrerar den okontrollerade godtyckligheten inom denna nya ”världsordning”, en ordning som inte anser sig behöva svara till någon högre makt.
Det är viktigt att människor förstår den sanna naturen inte bara bakom denna inblandning i Libyen, men den ”internationella ordningens” engagemang, inblandning och ingrepp i hela världen. Någon grundlig undersökning av USA:s regering, av de odemokratiska, företagsfinansierade tankesmedjorna som producerar politiken, de företagsägda medierna som främjar deras agendor, och de enorma globala nätverk av utländskt finansierade organisationer och stiftelser som verkställer dagordningen, avslöjar en egennyttig oligarki som enbart med hjälp av attraktiva ideal kan sälja sin annars obehagliga dagordning. Likt hur romarna och britterna prackade på flera miljoner sin världsåskådning under byggandet av deras despotiska, världsomspännande imperier, agerar nu USA och deras globala bundsförvanter på samma sätt med ”det civila samhället”, ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och ”frihet” som fasad för att bygga ett nytt oligarkiskt och globalt imperium.
En tidslinje över västerländsk inblandning i Libyen:
• 1980-talet: USA-CIA stödjer den libyska, nationella befrielsefronten (NFSL) vilka försökte flera gånger att mörda Gaddafi och starta väpnat uppror i hela Libyen.
• 1990-talet: Noman Benotman och Libyens islamiska kampgrupp (LIFG) för en kampanj av terror mot Gaddafi med Usama bin Ladins och brittiska underrättelsebyrån MI6 stöd.
• 1994: LIFG dödar två tyska antiterroristiskagenter. Gaddafi vädjar om arresteringsorder för Usama bin Ladin i samband med attacken, men blockeras av MI6, som samtidigt bistod LIFG.
• 2005: NFSL:s Ibrahim Sahad grundar den nationella konferensen för den libyska oppositionen (NCLO) i London.
• 2011: Tidigt i februari, uppviglar Londonbaserade NCLO en libysk ”Vredesdag” och inleder den ”17 februari revolutionen.”
• 2011: I sena februari leder NFSL/NCLO-associerade Ibrahim Sahad oppositionens retorik, bokstavligen framför Vita huset i Washington DC där han begär flygförbudszon över Libyen som en reaktion på ogrundade anklagelser mot att Gaddafi brukar spärreld mot ”obeväpnade demonstranter” med stridsflygplan.
• 2011: I sena februari kräver senatorerna Lieberman och McCain och Storbritanniens premiärminister David Cameron att ge luftskydd för libyska rebeller samt för att ge dem extra vapen.
• 2011: Tidigt i mars avslöjas det att brittiska SAS specialstyrkor redan opererar inne i Libyen.
• 2011: I mitten av mars utfärdar FN flygförbudszon över Libyen, även mot flyganfall.
Som vi kan se bildar försöken att störta Gaddafi med ogrundade rapporter från BBC, Al Jazeera, och den israeliska median en kontinuerlig, linjär tidslinje av attacker, störningar, och uppbackning av rebellgrupperna, inklusive Libyens islamiska kampgrupp (LFIG) som fick ”gynnsamt” stöd från Al Qaida, CIA och brittiska MI6. En av ledarna för LIFG, Noman Benotman, bor nu i trevnad i London efter att ha erkänt sitt samröre med Bin Ladin. Tydligen kan alla förlåtas så länge de stödjer den globalistiska agendan. Han delar sin tid mellan ”kampen mot extremism” inom Quilliam Foundation och att ge libyska rebeller retoriskt stöd i massmedian.
Det bör också inte komma som en överraskning att Benotmans ”Quilliam Foundation”, trots sitt motstånd till extremism, har varit stor anhängare till det väpnade libyska upproret och har publicerat ett dokument som specifikt ämnar att bilda en koalition mot Gaddafi. Det verkar som att samtidigt som Benotman påstås ha upplöst LIFG, stöder han nu bara en annan grupp av beväpnade militanta (inklusive nyligen släppt LIFG-kämpar) och fortsätter sitt uppdrag att störta Gaddafi.
I denna 30 år långa trassliga väv av ”terror” i CIA:s och MI6:s verksamhet i Libyen – uppbackade av en armé av libyska dissidenter som bor i London och Washington – verkar den värsta rädslan för de som påstår att ”Al Qaida” är en uppfinning av västliga underrättelsetjänster myndigheter bekräftas igen. Med en känd terrorist som bor bekvämt i London och som fram till denna dag stödjer militanta problemlösningar inom ramarna för den ”anti-extremistiska” Quilliam Foundation verkar det som om män som David Shayler, en f.d. officer i den inhemska underrättelsetjänsten, MI5, kan ha berättat sanningen om samarbeten mellan MI6 och Al Qaeda.
Nätverket al-Qaida som ett instrument för USA:s och NATO:singripanden
Både LIFG som en enhet och dess enskilda medlemmar är kategoriserade av FN:s säkerhetsråd som terrorister. Enligt det amerikanska finansdepartementet: ”Den libyska islamistiska kampgruppen hotar den globala säkerheten och stabiliteten genom att använda våld och dess ideologiska allians med al-Qaida och andra brutala terrororganisationer” (Finansdepartementet anger brittiskt stadda individer som enskilda företag vilka finansierar al-Qaida-anknutna libyska islamistiska kampgruppen – Rubrik i USA: Fed News Service, 8 februari, 2006).
Begrepp vänds upp och ner. Både Washington och NATO, som hävdar att de utkämpar ett ”krig mot terrorismen”, stödjer en ”demokratirörelse” vars medlemmar även ingår i en terroristorganisation.
Grym ironiskt agerar Washington och NATO i strid mot sina egna antiterrorist lagar och regler.
Dessutom, att stödja opposition beblandad med terrorister enligt ”Responsibility to Protect” (R2P) är i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1973, en uppenbar kränkning av FN:s säkerhetsråds resolution 1267. Den senare identifierar al-Jama’a al-Islamiyyah al-Muqatilah tvåstats-Libyen, Libyens islamiska kampgrupp (LIFG), som en terroristorganisation.
Med andra ord, är FN:s säkerhetsråd i uppenbar strid inte bara med FN-stadgan, men med sina egna resolutioner (al-Qaida och talibanerna sanktionskommitté – 1267)..
En ny rapport från två franska tankesmedjor drar slutsatsen att jihadister har spelat en framträdande roll i de östlibyska upproren mot Gaddafis styre och att ”sanna demokrater” endast utgör en minoritet i upproret. Rapporten ifrågasätter dessutom motiven för västvärldens militära intervention i Libyen och hävdar att de i stor utsträckning bygger på medias överdrifter och ”rena desinformation.”
Sponsorerna av rapporten är det Paris-baserade Internationella Centret för forskning och studier om terrorism och Medhjälpare till offer för terrorism (CIRET-AVT) och det franska Centret för forskning om underrättelser (CF2R). Organisationerna skickade en expertgrupp på sex medlemmar till Libyen för att utvärdera situationen och samråda med företrädare från båda sidor i konflikten. Från den 31 mars till 6 april besökte gruppen den libyska huvudstaden Tripoli och regionen Tripolitanien, från 19 april-25 april besökte de den rebelliska huvudstaden i Benghazi och den omgivande Cyrenaica regionen i östra Libyen.
Rapporten identifierar fyra fraktioner bland medlemmarna i den östra libyska nationella övergångsregeringen råd (NTC). Bortsett från en minoritet av ”sanna demokrater” består de andra tre fraktionerna av rojalister som vill återupprätta monarkin som störtades av Gaddafi 1969, islamistiska extremister som söker upprätta en islamisk stat, och tidigare medlemmar i Gaddafiregimen som gick över till rebellerna för opportunistiska eller andra skäl.
Det finns en klar överlappning mellan islamisterna och monarkisterna, eftersom den avsatte kung Idris själv var chef för Senussi broderskap, som rapportförfattarna beskriver som ”en anti-västlig muslimsk sekt som praktiserade en stram och konservativ form av islam.” Monarkisterna är således, mer exakt, ”monarkist-fundamentalister.”
Den mest framträdande av avhopparna är ordförande för NTC, Mustafa Abdul Jalil, likaså beskrivs han av författarna som en ”traditionalist” som ”stöds av islamister.” Författarna påpekar att Jalil spelat en viktig roll i den ”bulgariska sjuksköterskaaffären”, så uppkallad efter fem bulgariska sjuksköterskor som tillsammans med en palestinsk läkare har beskyllts för att medvetet ha smittat hundratals barn med AIDS på ett sjukhus i Benghazi. Som ordförande för appellationsdomstolen i Tripoli fastställde Jalil dubbelt dödsstraff för sjuksköterskorna. År 2007 släpptes sjuksköterskorna och den palestinske läkaren av den libyska regeringen efter förhandlingar som Frankrikes president Nicolas Sarkozy dåvarande fru, Cecilia, spelade en mycket offentlig roll i.
Rapporten beskriver medlemmar av al-Qaida-anknutna Libyens islamiska kampgrupp som ”grundpelarna i det väpnade upproret.” ”Således stödjer den militära koalitionen under NATO’s ledning ett uppror som inbegriper islamiska terrorister”, skriver författarna. Med åsyftning till den viktiga roll som spelas av Cyrenaicaregionen att leverera rekryter åt al-Qaida i Irak, tillägger de, ”Ingen kan förneka att de libyska rebellerna som idag stöds av Washington igår var jihadister som dödade amerikanska soldater i Irak.” Enligt författarna är en av al-Qaidas uttalade rekryterare , Abdul-Hakim al-Hasadi, själv medlem i NTC. Al-Hasadi beskrivs av författarna som ”ledare för de libyska rebellerna.”
När det gäller effekterna av västerländsk militär intervention för att stödja rebellerna, avslutar författarna:
”Västerländsk intervention är i färd med att skapa fler problem än det löser. Det är en sak att tvinga Gaddafi att avgå. Det är en annan sak att sprida kaos och förstörelse i Libyen för detta syfte och att bereda vägen för fundamentalistisk islam. De senaste manövrarna riskerar att destabilisera hela Nordafrika, Sahel, och Mellanöstern samt gynna framväxten av en ny regional bas för radikal islam och terrorism.”
Överste Muammar Gaddafis fall kan innebära att islamistiska terrorgrupper anslutna till al-Qaida fyller upp den fallna maktens tomrum vilket amerikanska analytiker har påpekat. Al-Qaida i islamiska Maghreb (AQIM) som brännmärktes av USA som en terroristorganisation i maj 2010 har varit verksamma från sin bas i Algeriet och har nu utökat sin räckvidd till gränsen till Mauretanien, Niger, Mali, Tchad och Libyen, detta rapporterar Fox News.
Gaddafi hade tidigare inte bara gett underrättelser till USA om terroristernas verksamhet men har också offentligt uttalat sig mot dem. Han stämplade gruppmedlemmarna som ”dåliga muslimer”: ”Säkerhetsstyrkorna hittade en moské i al-Zawiya. I en moské! Vapen, alkohol, och deras kroppar – huller om buller”.
Gaddafi spenderar inte miljontals dollar på att olagligt förse skolbarn med läroböcker fyllda med våldsamma bilder och militanta islamiska läror, böcker som är fyllda med prat om jihad och har ritningar på vapen, kulor, soldater och minor, detta gjorde USA i Afghanistan på början av 80-talet. Gaddafi utfärdade den första arresteringsordern för att fånga bin Ladin och har sedan åtminstone 80-talet bekämpat jihadister med kopplingar till al-Qaida.
25 mars, rapporterade The Telegraph att de libyska rebellernas befälhavare, Abdel-Hakim al-Hasidi, i en intervju med den italienska tidningen Il Sole 24 Ore, medger att hans soldater har kopplingar till al-Qaida. F.d. ledare för Libyens Al Qaida, Noman Benotman, som avstod från sin lojalitet till al-Qaida år 2000, sade i en intervju att han uppskattar att kring 1000 jihadister befinner sig i Libyen.
USA planerar att bistå libyska rebeller medan bevisen växer kring deras kopplingar till al-Qaida
Associated Press (”USA erkänner Libyens opposition som landets legitima regering”):
”USA:s utrikesminister Hillary Clinton säger att Obama-administrationen har beslutat att formellt erkänna Libyens huvudsakliga oppositionsgrupp som landets legitima regering. Draget ger fienderna till Libyens ledare Moammar Gadhafi en stor ekonomisk skjuts och ökar deras trovärdighet.”
I en totalt desperat handling medan de brutala, men helt verkningslösa klantigheterna de libyska rebellerna begår i sina NATO-stödda offensiver mot Libyens sittande regering i Tripoli har USA nu erkänt de libyska rebellerna som landets ”legitima regering” vilket tillåter USA att direkt finansiera, beväpna och ge dem understöd med amerikanska soldater, stöd till al-Qaida-knutna krigsförbrytare som opererar från Benghazi.
Reuters (”Exklusivt: Obama godkänner hemlig hjälp till Libyen rebeller”):
”President Barack Obama har undertecknat en hemlig order som bemyndigar den amerikanska regeringens hemliga stöd till rebellstyrkor vilka vill störta Libyens ledare Muammar Gaddafi”, sade regeringstjänstemän till Reuters på onsdagen.
Obama undertecknade ordern, känd som ett presidentmässigt ”fynd” under de senaste två eller tre veckorna, enligt regeringskällor bekanta med ärendet. Sådana fynd är en huvudsaklig form av presidentens direktiv som används för att auktorisera hemliga operationer utförda av CIA. Detta är ett nödvändigt rättsligt steg innan en sådan åtgärd kan ske, även om det inte betyder att det kommer ske.
New York Times (”CIA-agenter i Libyen bistår luftangrepp och möter rebellerna”):
CIA har planterat hemliga agenter i Libyen för att samla information för att underlätta militära luftangrepp och för att kontakta samt granska de belägrade rebellerna som bekämpar överste Muammar El-Gaddafis styrkor, enligt amerikanska tjänstemän. Medan president Obama har krävt att inga amerikanska militära marktrupper deltar i den libyska militärkampanjen har små grupper av CIA-agenter arbetat i Libyen under flera veckor som en del av ett skuggkabinett av västlänningar som Obama-administrationen hoppas kan hjälpa stjälpaa överste Gaddafis militära makt, sade tjänstemän.
Förutom CIA:s närvaro, som består av ett okänt antal amerikaner vilka hade arbetat på spionbyråns station i Tripoli och andra som kommit på senare tid, säger nuvarande och tidigare brittiska tjänstemän att dussintals brittiska specialstyrkor och underrättelseagenter från MI6 arbetar inne Libyen. De brittiska agenterna har regisserat luftangrepp från brittiska jetplan och samlat information om var den libyska regeringens tankkolonner, artilleripjäser och missilinstallationer befinner sig, sade tjänstemännen.
AFP (”franska flygvapnet – släppte ned vapen till libyska rebeller”):
Den franska militären bekräftade på onsdagen att de från luften hade släppt ”lätta vapen” tidigare denna månad till libyska rebeller som slåss mot Muammar Gaddafis styrkor i höglandet söder om Tripoli.
En välplacerad icke-statlig källa sade till AFP att 40 ton vapen inklusive ”lätt bepansrade bilar” hade levererats till rebeller i västra Libyen. Enligt Le Figaro har de franska vapenleveranserna släppts från flygplan över Djebel Nafusa-regionen, där Berberstammarna anslutit sig till upproret i ökande antal och gripit makten i flera provinsiella städer.
Lådorna innehåller automatkarbiner, kulsprutor och granatgevär, sägs det, och även EU-tillverkade Milan pansarvärnsrobotar, ett kraftfullt tillägg till rebellernas arsenal som kan förstöra en tank eller en bunker.
• I slaget vid Misrata:
I april har frivilligorganisationen Human Rights Watch publicerats förlustsiffrorna från Misrata som avslöjar att, i motsats till de påståenden som gjorts i internationella medier har Gaddafis regeringstrogna styrkor inte massakrerat invånarna i staden. Under två månader av fientligheter, har bara 257 personer – däribland soldater – dödats. Bland de 949 skadade, var endast 22 – eller färre än 3 procent – kvinnor. Om regimens styrkor medvetet hade riktats mot civila, skulle kvinnor urskillningslöst stått för cirka hälften av offren.
Det är således nu uppenbart att västerländska ledare – först och främst President Obama – har överdrivit de humanitära riskerna grovt i syfte att rättfärdiga sina militära insatser i Libyen.
Det verkliga intresset för Misrata ligger någon annanstans…. Kontrollen över denna hamnstad, bara 220 kilometer från Tripoli, skulle göra den till en idealisk bas för att starta en markoffensiv mot Gaddafi.
Alan J. Kuperman, professor vid Texas Universitet hävdar att det helt enkelt inte finns några bevis för att Gaddafi gjorde civila till måltavlor, därför finns det ingen möjlighet att Obama kunde ha haft bevis eller skäl att skicka trupper till Libyen och börja en militär intervention.
”Civila är fångade i mitten,” sa han. ”Vi stoppade inte ett blodbad, men vi förlänger och förevigar civilbefolkningens lidande i Libyen.” Han hävdade att Gaddafi har rebellerna i siktet. Gaddafi utförde aldrig ett blodbad mot civila.
”Om Gaddafi försökte massakrera civila skulle tusentals ha dödats, inte ett par hundra”, anmärkte Kuperman. Gaddafi sa att han inte skulle visa någon barmhärtighet mot rebellerna, han talar inte om civila. Han sa även att rebeller som lade ned sina vapen och gav upp skulle benådas, förklarade Kuperman. ”Han klargjorde att målet inte var civila”, sa han.
En libysk regeringstalesman, doktor Ibrahim sa: ”Vi säger att vi inte kan döda våra barn, Libyens söner, eftersom den libyska armén består av libyska barn, av libyska stammar. Hur kan libyska stammar döda libyska stammar? Vi kan inte göra det även om vi så ville. Varför är det så lätt för den brittiska regeringen och era språkrör att skicka raketer på oss medan det är mycket svårt att skicka politiker och observatörer som kan döma oss? ni kan inte anklaga oss för brott, fördöma oss och utmäta straff utan att undersöka oss.
• Om Benghazi och Cyrenaicaregionen:
Benghazi är känd som ett getingbo av religiös extremism. Cyrenaicaregionen har en lång islamistisk tradition som går tillbaka till Senussis broderskap. Religiös fundamentalism är mycket tydligare här än i den västra delen av landet.
Det är mindre känt att Benghazi under de senaste 15 åren har blivit epicentrum för den afrikanska invandringen till Europa. Denna människohandel har förvandlats till en veritabel industri som genererar miljarder dollar. Parallella maffiastrukturer har utvecklats i staden, där trafiken är ordentligt inrotad och sysselsätter tusentals människor samtidigt som den korrumperar poliser och tjänstemän. Det var bara ett år sedan som den libyska regeringen, med hjälp av Italien, lyckats bringa denna cancer under kontroll.
Efter försvinnandet av stadens viktigaste inkomstkälla och gripandet av ett antal bossar tog den lokala maffian istället över ledningen i att finansiera och stödja det libyska upproret. Många gäng och medlemmar av den kriminella undre världen i staden är kända för att ha genomfört straffexpeditioner mot afrikanska arbetskraftsinvandrare i Benghazi och det omgivande området. Sedan begynnelsen av upproret har flera hundra invandrade arbetstagare – sudaneser, somalier, etiopier och eritreaner – blivit rånade och mördade av rebellmiliser. Detta faktum är omsorgsfullt dolt av internationella medier.
Så snart protesterna började, tog islamister och kriminella omedelbart fördel av situationen för att attackera toppsäkra anstalter utanför Benghazi där deras kamrater hölls fängslade. Efter att ha befriat sina ledare, attackerade upproret polisstationer och offentliga byggnader. Invånarna i staden vaknade upp för att se liken av poliser hängande från broar.
• Om upproret i Zawiya (en stad i västra Libyen):
Under de tre veckor [som staden kontrollerades av rebellerna] plundrades alla offentliga byggnader och stacks i lågor…. Överallt fanns förstörelse och plundring (av vapen, pengar, arkiv). Det fanns inga spår av strid, vilket också bekräftas av vittnesmålen som polisen gett.
Grymheter begicks (kvinnor våldtogs, och några poliser dödades), civila dödades under dessa tre veckor… Offren dödades på sättet de algeriska GIA gör [väpnad islamistisk grupp]….: halsarna skars av, ögonen stacks ut, lemlästade offer vars lik ibland eldades upp…
• Muammar Gaddafis son dödad av NATO’s flyganfall:
NATO sköt raketer på ett hus som ägs av Gaddafifamiljen i Tripoli och dödade en av Gaddafis söner och tre av hans barnbarn i en attack den libyska regeringen beskriver som ett avsiktligt försök att mörda deras ledare.
Libyska regeringens talesman Moussa Ibrahim sade: ”Detta var en direkt insats för att mörda ledaren för detta land.” Ibrahim tillade: ”Vi tycker att det nu står klart för alla att det som händer i Libyen inte har något att göra med att skydda civila. Detta är inte tillåtet enligt folkrätten. NATO bryr sig inte om att testa om vi håller våra löften, väst bryr sig inte om att testa om våra uttalanden är riktiga. Deras enda uppgift är att beröva oss vår frihet.”
”Fler och fler fakta tyder på att syftet med den antilibyska koalitionen är att fysiskt förstöra Gaddafi”, säger Konstantin Kosachev, en rysk lagstiftare.
1,7 miljoner personer, eller cirka 95% av befolkningen i Tripoli, en tredjedel av hela befolkningen i Libyen, har visat sig i den kanske största demonstrationen någonsin i världshistorien, där de kräver ett slut på NATO’s bombningar av Libyen.
Krigföring genom ställföreträdare och icke-konventionella trupper som vanligt.
Till skillnad från USA som håller dig i fängelse för evigt utan att ens ge dig en rättegång, gjorde den libyska regeringen misstaget att visa barmhärtighet. De släppte 90 medlemmar av den libyska islamistiska kampgruppen under 2008. Den 24 juni, 2011, rapporterade AP: ”Dussintals fängslade rebeller återvände under fredagen på ett av Röda Korsets fartyg till sitt östliga fäste. Det fartyg som transporterar de 51 fångarna återför också 249 människor som ville återförenas med sina familjer i östra Libyen”. Är det en galen mördares handling att släppa sina egna fiender? Det blir konstigare. På ”Vredesdagen” släppte Libyen 110 rehabiliterade medlemmar i den libyska islamiska kampgruppen. Dessa män var del av en organisation knuten till al-Qaida som konspirerade för att störta den libyska regeringen.
Som det har förklarats tidigare var ”Vredesdagen” utlyst av en organisation som finansieras av CIA. Verkar som lite av en otrolig slump att Vredesdagen var planerad att infalla på samma dag som våldsamma psykfall skulle släppas ut vilka ville göra Libyen till ett nytt Afghanistan.
Så Gadaffi håller ett tal och säger att al-Qaida ligger bakom upproret i landet och vi betraktar honom som en schizofren autistisk galning förstås. Han säger att han kommer att kämpa till slutet, och vi anser honom vara nästa Hitler. Han håller tal till en massiv grupp av människor klädda i grönt, och vi säger till oss själva att de helt enkelt var mutade.
Misströsta inte, USA står med al-Qaida för att störta regeringar ännu en gång. Som det rapporterats av CNN:
”Al Qaidas nordafrikanska del har sagt att de kommer att göra vad de kan för att hjälpa upproret i Libyen, enligt ett uttalande den militanta gruppen postade på jihadistiska webbsidor. Uttalandet gjordes av al-Qaida i islamiska Maghreb på torsdagen, sade SITE , en terroristspårande organisation med säte utanför Washington.
[…]
Under 2006 visade al-Qaida dokument, som hittades av amerikanska styrkor i Irak att per capita överträffade Libyen andra arabiska nationer när det gäller antalet medborgare som går med i al-Qaida. Regimens rädsla var att terrorgruppen skulle börja föra sin kamp i Libyen igen.”
Vi såg samma sak i Kosovo, där al-Qaida brukades för att terrorisera serberna. Som det rapporterats av The National Post:
Sedan sovjetafghanska kriget, har nätverket al-Qaida tjänat som en ”underrättelsetillgång” för CIA.
Usama bin Ladins al-Qaidanätverk har varit aktivt på Balkan i flera år, nu senast för att hjälpa kosovoalbanerna mot Serbien, där fick nätverket ekonomiskt och militärt stöd av USA och NATO.
I Belgien har RTBF, den nationella TV-kanalen av regeringen i Vallonien-Bryssel, tagit ett modigt steg att börja dokumentera CIA-finansierat terror i Europa med den franska filmen av Emmanuel Amara från december 2010: ”Les armées secrètes de l’Otan – 1950-1990 Le scandale des armées secrètes de l’OTAN”. Dokumentären kastar nytt ljus över en serie mord, människohandel och övergrepp, vilka kan tillskrivas NATOs hemliga arméer. Det nya ljuset ger oss en möjlighet att bättre förstå Europa där vi bor. Ett Europa som delvis är baserad på lögner. Ett ”demokratiskt” Europa som i namnet av frihet, engagera sig i manipulation, politiska mord och statsterrorism.
Detta påskinner det absurda i både ”kriget mot terrorismen” och den nuvarande NATO-stödda verksamheten som utspelas i Libyen, där samma kända terrorister används både som en ursäkt för global intervention och fortsatt utländsk ockupation, samtidigt som man beväpna dem, ger luftstöd, legitimitet och nu direkt finansiering när de deltar i den globala interventionen. Det är fullt synligt för världen hur den globala korporativismen manipulerar och utnyttjar alla sidor av en viss konflikt för sina egna ondskefulla och egennyttiga syften. Man måste undra vad som forsar genom amerikanska och brittiska piloters tankar när de ger luftstöd till samma personer de stred mot i Irak och Afghanistan.
Kanske för hon känner att den sekretess och allmänna okunnighet som den globala eliten har skyddats av i årtionden nu bleknar, skriver den globalistiska fotpallen och degenererade krigshetsaren Anne-Marie Slaughter en svepande uppsats där hon öppet erkänner att ”utrikespolitik” är på väg bortom regeringar och nu sätts i händerna på odemokratiska organisationer, företag, frivilligorganisationer och ”sociala rörelser”. Med sociala rörelser, citerar och menar Slaughter uppenbarligen den ”arabiska våren” vilket officiellt är resultat av USA:s inblandning och organisering, ingenting i denna företeelse liknar äkta gräsrotsaktivism. Det är bara det senaste tricket i ärmen på den sociala ingenjörskonsten, mänskliga exploateringen och propagandistiska regelboken.
Slaughter medgivanden borde sända rysningar nerför ryggraden på vem som än tror på en konstitutionellt representativ regering, personlig och nationell suveränitet och frihet i allmänhet – för världens bästa föreslår Slaughter att den drivs av oansvariga, självutnämnda domare, sådana som har avslöjats ad nauseum på dessa sidor.
När vi skalar av lager efter lager av Slaughters vision om den ”nya utrikespolitikens utsikter” ser vi nästan varje institution, organisation, NGO eller konsortium som nämns vara i linje med megalitiska företagssponsorer och företrädare för en dagordning av global ekonomisk och militär hegemoni. Ingen skulle föreslå att manipulera människor i stor skala, att utnyttja legitima ideal som demokrati, mänskliga rättigheter, eller frihet för att ytterligare avancera idén att företags- och finansoligarkins dagordning utgör något progressivt, ändå verkar Slaughter tro att detta inte bara är framtiden för utrikespolitik, men också en lämplig framtid för den.
Det bör noteras att Slaughter har suttit i styrelser för giganter som McDonalds och Citigroup samt att hon är en styrelseledamot för Council on Foreign Relations. Hon är författare till en bok med den explicita titeln ”A New World Order”, vars undertitel är ”Globalt styrelseskick är här.” I den menar hon att en sådan kontroll appliceras genom ”en komplex global väv av regeringsnätverk.” Efter att ha undersökt den är det uppenbart för alla som undersöker dessa ”nätverk” att de representerar den absoluta gräddan, inte verkar lyda under någon och tillämpar rättsstatsprincipen som en godtycklig återspegling av deras egennyttiga intressen vilka kan komma att skifta vid ett politiskt nyck. Trots Slaughters entusiasm för denna ”Nya Världsordning” är det i verkligheten receptet på en totalitär, planetär regim i näringslivets händer och utgör det största hotet mot mänskligheten.
Det råder nu inget tvivel, med alla dagliga bekräftelser som kommer från den globala eliten själva att deras ”Nya Världsordning” är på väg. Det råder ingen tvekan, som i exemplet Libyen att de är villiga att mörda i stor skala för att undanröja eventuella hinder i vägen för deras planer. Det råder ingen tvekan, efter att företags-finansiärerna har hjälpt sig själva till biljoner dollar av skattebetalarnas pengar för att täcka sitt kollapsande pyramidspel att de är långt ifrån den progressiva ”internationella ordning” de påstår sig vara.
Vi får höra att protesterna är spontana, inspirerade av de tunisiska och egyptiska upproren. Återigen får vi höra att det är de ungas längtan efter frihet och ”demokrati.” Men när vi tittar bakom ridån ser vi ännu en gammal man från Washington som drar i spakarna, blåser röken och tänder de blinkande lamporna.
Om du är religiös, be för människorna på gatorna i Libyen, varav många av dem bara har svepts med i denna grymma bluff. USA och deras hantlangare kommer bara att bli modfällda om deras planer inte lyckas. Floderna av blod som kommer flöda för att försäkra att de lyckas ingår inte i deras beräkningar.
När det amerikanska utrikesdepartementets sponsrade ”befrielse” kommer till dig kommer du att hoppas att andra någon annanstans kommer att stå i solidaritet med sanningen, inte med känslor för en konstruerad bluff. Du kommer att hoppas att andra tar på sig ansvaret att tala sanning i det öronbedövande dånet av storföretagens massmediala propaganda. Så sprid ordet, väck dina grannar och viktigast av allt, bojkotta företag vars girighet driver denna agenda och vars medlemmar planerar och genomför detta.
För att få en djupare förståelse av den amerikanska imperialismens rötter, läs vidare i artikeln:
USA: En ledande terroriststat, CIAs internationella brott och USAs hemliga allians med talibanerna och krigsherrar.
USA erkänner krigsförbrytare inom al-Qaida som Libyens officiella regering
