Det är omöjligt att beskriva bankväldets historia och dess makt över mänskligheten utan att inkludera Rotschild-dynastin. Även om en del rabiata ”realister” per automatik alltid vill stämpla alla som ens nämner Rotschilds som antisemiter så torde det väl stå rätt klart för alla som följt mina artiklar från början att jag anser alla former av rasism vara enfaldiga. Med det sagt, låt oss nu fortsätta berättelsen om oligarkerna.
Från att tidigare varit en hyfsat välbärgad antikhandlare var Mayer Amschel Rotschild år 1797 en av de rikaste männen i Frankfurt. 1770 hade han gift sig med dottern till en hovbankir vilket innebar ovärderliga kontakter inom den högre finansvärlden. Paret fick tio barn, varav sönerna Amschel, Salomon, Nathan, Carl och James skolades väl av fadern inom affärsbranschen.
Från början av 1780-talet lånade Mayer Rotschild ut pengar till diverse furstar och diskonterade deras växlar. Till hans viktigaste kontakter hörde även familjen Thurn und Taxis (från vilka ordet taxi kommer) som haft ärftlig rätt att bedriva posttrafik sedan 1500-talet. Rotschild spenderade ju stora summor på mutor, kurirer, diligenser och båtar för att föra information och varor över gränserna.
Nathan var utan tvekan den mest begåvade och djärvaste av de fem sönerna. Utan att kunna ett ord engelska for han vid bara 21 års ålder till England 1798 och slog sig ner i Manchester där han sen blev kvar under fyra år och etablerade sig inom textilbranschen. Storbritannien låg vid denna tid långt före alla andra länder när det gällde industriell utveckling, företagande och kommersiella metoder och det rådde ett ständigt behov av pengar, inte minst nu när de låg i krig med Napoleon.
Det var under sådana omständigheter som Nathan 1804 kom till London och med sitt geniala affärssinne slog mynt av situationen.
David S. Landes, som är professor Emeritus i Ekonomi vid Harvard University skriver mycket riktigt i boken Dynastier:
”Situationen erbjöd aldrig tidigare skådade möjligheter till finansiell uppfinningsrikedom och manipulation.”
Under kriget 1806 flydde Prins William av Hessen till Danmark för att komma undan Napoleons skatteindrivare. William var en av världens rikaste män på grund av den speciella typ av slaveri familjen bedrev; att leja ut undersåtar som soldater till bland annat Storbritannien i kriget mot kolonierna. Historikern Frederick Morton beskrev i sin biografi The Rotschilds Prins William som ”den mest kallblodige lånehajen i Europa” och Nathan skulle senare skryta om att det var prins Williams pengar som lagt grunden för allt.
Williams skattemästare Buderus von Carlhausen blev en hemlig kompanjon till Rotschild och lät Mayer Amschel förvalta nästan 600 000 pund, varav en ansenlig del gick till Nathans investeringar som snart skulle generera en jättevinst. Nathan köpte 800 000 pund i guld från Ostindiska kompaniet och lånade sedan ut dem till den brittiska kronan. Han åtog sig sedan att frakta det till Wellingtons armé i Portugal och därefter Frankrike. Uppdraget var så viktigt, riskfyllt och omfattande att Rotschild erbjöds en provision på 2 % utöver sin ersättning och alla omkostnader.
Historikern Egon Caesar Corti berättade i sin intressanta biografi ”Rise of the house of Rotschilds” om hur Mayer Amschel skickade sönerna James och Carl till Frankrike respektive Italien för att sköta affärerna där. Helt klart hade Rotschilds investeringar hos bägge sidor under kriget. Den kejserlige rådgivaren Friedrich Von Gentz skrev i sin dagbok om hur Rotschilds bror i Paris fungerade som mellanhand mellan franska ministrar och bankirer i Madrid. Rotschilds skulle sen även låna ut 5 miljoner franc till den franske kungen när han återvände från sin exil.
1812 avled så Mayer Amschel och i testamentet klargjordes att de efterlevande bara skulle gifta sig inom släkten och att affärerna endast fick skötas av männen. Ingen dotter eller svärson fick någonsin bli delägare eller ha insyn i firman. Corti skrev att Mayer Amschel ”hade lagt grunden för en världsmakt som under första hälften av 1800-talet skulle utöva ett enastående inflytande över hela Europa och behålla detta med nästan oförminskad kraft under andra hälften av århundradet”.
1814 så möttes Napoleon och Wellington trupper vid Waterloo. Tidiga rapporter tydde på seger för Napoleon men efter mer än åtta timmars stridande och med hjälp av Bluchers tyska armé som anslöt på eftermiddagen segrade till slut Wellington. Nathan ska ha haft en kurir i närheten som efter slaget omgående red till Bryssel och därefter vidare till Ostende innan han tog båten över till England där alla ännu var omedvetna om stridens utgång.
När Rotschild, som var känd för att vara välunderrättad, började sälja obligationer i massor tolkades det som att Wellington förlorat varpå värdet störtdök. När så en massa börsaktörer började toksälja obligationer ska Rotschilds agenter ha köpt upp dem. Då nyheten om Wellingtons seger nådde England steg värdet med raketfart varpå Rotschild gjorde en jättevinst.
Bankdirektören Christian Von Roth, som hade goda kontakter med Rotschilds, skrev att Nathans makt var enorm och att han helt och hållet reglerade växelkursen i London. Nikolaus Barbier, som var tjänsteman på skattedepartementet i Österrike och hade flera kontakter med familjen sa att Rotschilds var rikare än alla andra brittiska företagare tillsammans.
Rotschilds själva hävdar att hela historien om kuriren är en myt som härstammar från en anti-semitisk pamflett från 1846, men forskare som redan nämnde Frederick Morton, själv jude, och professor Niall Ferguson vid Harvard University, den förste som fick tillgång till Rotschilds eget arkiv, hävdar båda att Nathan hade en kurir på plats under slaget vid Waterloo och att denne sen var först till England med nyheten om Napoleons nederlag.
När journalisten och författaren Ignatius Balla återgav berättelsen i en bok om Rotschilds 1913 stämdes han för förtal av Rothschilds året därpå men domstolen gav författaren rätt och Rotschilds dömdes att betala rättegångskostnaderna. (The New York Times: ROTHSCHILDS SUE TO SUPPRESS BOOK; Seek Injunction in England to Prevent Publication of a ”Romance” of Their Family.)
Professor Landes skriver i ”Dynastier” om hur Rotschilds och andra av de stora familjeföretagen i världen ofta förbisetts av forskarna trots att många av dem spelat en enorm roll i historien. Flera av dem har rötter som går hundratals år tillbaka i tiden och har hela tiden styrts av en och samma familj berättar Landes.
James Madison, president i USA åren 1809-17 sa följande:
”Historien visar att bankirerna har använt varje form av missbruk, intriger, bedrägerier och våld som står till buds för att behålla makten över stater genom att kontrollera penningutgivningen.”
Också krigshjälten Andrew Jackson var stark motståndare till bankeliten. År 1829 blev han president och lade in veto mot banktillståndet där han skrev:
”Mer än 8 miljoner av aktierna i banken ägs av utländska intressen. Är det inte en fara för vår frihet och självständighet att en bank med så lite anknytning till vårt land kontrollerar vår valuta och håller tusentals medborgare i beroende?”
Kongressen lyckades dock inte rösta över vetot och bankirerna rasade. När Jackson ställde upp för omval 1832 sponsrade de motståndaren Henry Clay med 3 miljoner dollar och kontrollerade dessutom stora delar av pressen (med andra ord precis som idag). Jackson visste vad som stod på spel och for på valturné, ett tidigare okänt fenomen, och vann en jordskredsseger.
När sedan finansministern vägrade att flytta depositionerna från centralbanken till den statliga avskedade Jackson honom men ersättaren vägrade också. Jacksons tredje val, finansminister Taney gjorde dock slag i saken varpå bankchefen Biddle försökte få senaten att underkänna hans utnämning. ”Inget förutom ett vida spritt lidande kommer ha någon effekt på kongressen” sa Biddle och bankirerna krävde in alla lån och vägrade ge nya. Som beräknat utlöste det en nationell finanskris, arbetslöshet och depression och allt skylldes på Jackson.
Om kongressen fick tillräckligt stöd genom full majoritet skulle vetot upphävas. Oron, mutorna samt bankirernas kampanj talade för att Jackson skulle förlora men Pennsylvanias guvernör George Wolf klev fram och stöttade Jacksons veto samtidigt som det uppdagades att Biddle skrutit offentligt om bankens planer att krascha ekonomin så representanthuset röstade mot förslaget att förnya bankens tillstånd.
Ett misslyckat mordattentat utövades sen mot Jackson men de av hans efterträdare som utmanade bankirerna skulle inte ha samma tur. Under amerikanska inbördeskriget på 1860-talet lät Lincoln staten trycka egna räntefria pengar, så kallade greenbacks, något som fick bankirerna att åter se rött. Efter valsegern 1864 skrev Lincoln:
”Pengamakten rovnär sig på nationer under fredstid och konspirerar mot dem under motgångar. Den är mer despotisk än monarkin och fulare än diktaturer.”
Lite oväntat kom Tsar Alexander II till undsättning. Tsaren förstod att om bankirerna fick makten över USA så stod de på tur. Därför sände han en flotta för att bistå Lincoln om England eller Frankrike skulle lägga sig i. Nordsidan vann men den 14 april 1865 sköts Lincoln ihjäl på Fords Teater i Washington.
Den tyske kanslern Otto Von Bismarck gjorde påstods senare ha gjort följande analys:
”Uppdelningen av Förenta Staterna i jämnstarka federationer var bestämd långt före inbördeskriget av de mäktiga finanskrafterna i Europa. Dessa bankirer var rädda för att USA skulle få ekonomisk och finansiell självständighet vilket skulle hota deras finansiella dominans över världen.
Rotschilds röster dominerade. De förutsåg det enorma byte de kunde göra om de kunde få två svaga, skuldsatta demokratier, istället för den kraftfulla, trygga och självförsörjande republiken. Därför skickade de ut sina agenter för att slå mynt av slavfrågan och skapa en avgrund mellan de två delarna av republiken.”
Läs även del 1, del 2 och del 4
Artikel skriven av Michael Delavante
Originalartikel, Hur oligarkerna blåser massorna – Del 3
