Efter mordet på Palme florerade ett skämt i England:

”Jag har en dålig och en god nyhet. Den dåliga är att polisen letar efter dig! Den goda är att polisen är svensk!”

Vi ska nu titta lite närmare på hur polisen agerade under mordnatten.

När skotten faller vid Dekorimahörnan sitter egenföretagaren Leif Ljungqvist i en Chevrolet på Sveavägen tillsammans med vännen Hans Johansson. Ljungqvist hör till de relativt få på den här tiden som har en biltelefon och ringer omedelbart 90 000. Efter 7 sekunder svarar operatören S.T på länsalarmeringscentralen och kopplar honom vidare till polisens ledningscentral. Då händer något märkligt! Trots att Ljungqvist väntar i över en minut, närmare bestämt 73 sekunder, så är det ingen som svarar på polisens ledningscentral?? (1)

Till slut tröttnar han på att vänta och lägger på.* Operatören som Ljungqvist talat med på länsalarmeringscentralen borde rimligtvis ha sett att han inte fick svar hos polisen vilket i sin tur borde ha föranlett operatören att själv kontakta polisens ledningscentral på direktlinjen. Det är oklart om så skedde. Klart är dock att mitt under Ljungqvists påringningar gick operatören, tvärtemot instruktionerna, ur lyssningsläget i 20 sekunder. Ljungqvist och Johansson klev ur bilen 23:23:40 och enligt båda anländer polisen ett par minuter senare. (2)

Det är extremt viktigt att notera klockslagen här. Dels för att tidpunkten för själva mordet, 23:21:20, kunde fastställas utifrån Ljungqvists tidsangivelser och dels för att Ljungqvists och Johanssons uppgifter om när polisen anlände motsäger den officiella versionen om att områdeslarmet gått ut 23:23. (Mer om det senare). Mest intressant är dock att mördaren kan ha tjänat över en minut på att Ljungqvist inte kom fram när han slog 90 000. En minut kan låta lite men är nästan en evighet när det gäller att fånga en mördare på flykt i natten.

Vid tiden för mordet arbetade den då 28-årige Anders Delsborn åt Järfälla taxi och befann sig med två kvinnliga passagerare vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där han stannat för rött ljus.  Delsborn hörde två smällar och när han såg en man falla till marken greppade han snabbt mikrofonen till sin kommunikationsradio och styrde in mot den högra sidan av vägbanan. Därefter anropade han Järfälla Taxi och meddelade att ”det är en man som blivit skjuten i hörnet på Sveavägen-Tunnelgatan.” (3) Han uppskattar att samtalet tog cirka 30 sekunder.

Den som Delsborn pratat med är växeltelefonisten Ann-Louise Paulsson vid Järfälla taxi och det första larmet som når polisen om en skottlossning på Sveavägen lämnas av henne klockan 23.23. Den som mottar meddelandet är radiooperatören U.H på Sambandscentralen, (SBC).

Den normala rutinen i det läget är att hålla linjen öppen men även nu händer något konstigt! Tvärtemot gällande instruktion och regelverk avbryter U.H förbindelsen med taxioperatören. Enligt polisens åtgärdskalender och det protokoll som ska användas vid svårare brott och som fanns i särskilda pärmar på SBC, gäller följande:

”Om anmälan inkommer per telefon skall linjen hållas öppen tills första polispatrull anlänt till platsen.” (4)

Trots detta lägger operatören på SBC alltså luren innan första polispatrull har hunnit fram?

Låt oss nu titta på den andra avvikelsen från regelboken.

Trots att växeltelefonisten klart och tydligt hade meddelat att en person är skjuten, och trots att det i SBC fanns direktlinjer till Larmcentralen, så valde U.H att inte tillkalla ambulans. Faktum är, att polisen, drygt 3 minuter efter larmet om skottlossning, fortfarande inte har vidtagit några åtgärder för att kalla på ambulans. Det gjordes istället av Ann-Louise Paulsson.

Det tredje brottet mot instruktionerna av U.H var att inte underrätta den vakthavande inspektören A. T som var arbetsledare för radiooperatörerna.

I protokollet i åtgärdskalendern står det nämligen att:

”Polisinsatsen vid sådana brott skall i sambandscentralen närmast under poliskommissarie ledas från bord 9 av vakthavande polisinspektör med biträde av polisinspektör vid bord 8 samt ytterligare en polisinspektör som skall föra protokoll.” (5)

Enligt A.T så visste han ingenting om vad som hänt på Sveavägen förrän han av en tillfällighet tog ett ilanrop som kom in 3 minuter efter att de första poliserna larmats till brottsplatsen. Vi återkommer till A.T lite längre fram.

Det fjärde brottet mot reglerna som U.H begick var underlåtenhet att ta fram protokollet och starta den protokollföring som ska ske vid svårare brott. Eftersom U.H var den som mottog larmet var det ju hans uppgift att göra detta. (6)

Så skedde alltså inte!

Den operatör som senare började föra protokoll, B.B, tog inte bara fel protokoll när hon skulle arbeta, hon struntade i att byta till rätt trots att hon visste att det var fel! Dessutom hade hon, som bröderna Poutianien uttryckte det, ”mage att ta andra ärenden och kallt expediera dem som om ingenting hänt” (7) trots att hon visste att det var Statsministern som blivit skjuten.

Tokigheterna slutar dock inte där. Enligt dokumentationen i polisens ingripandelista, (IM-listan) skickade U.H ut områdeslarmet om mordet klockan 23.23, men klockan 23.24 beordrades en polispiket att bistå i ett fylleriärende. Alltså trots att den enligt den officiella dokumentationen uppmanats att att åka till Sveavägen/Tunnelgatan klockan 23.23.

Och hur var det med tiden 23:23? Stämmer den?

Klockan 23:23:40 ringer Paulsson på Järfälla taxiväxel upp länsalarmeringscentralen, (LAC) där operatören Kenneth Ed svarar. Paulsson frågar om polisen ringt upp dem varpå Ed svarar nekande. När operatören på LAC sen ringde till SBC fick han beskedet att skottlossningen vid Tunnelgatan-Sveavägen var obekant för polisen. SBC-operatören som svarade, J.H, uppgav sig alltså inte känna till larmet. Då är klockan 23.25. Samtalet på LAC-bandet pekar på att anropet till