Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen? – Del 4

Palmemordet och Skandiamannen

Efter mordet på Palme florerade ett skämt i England:

”Jag har en dålig och en god nyhet. Den dåliga är att polisen letar efter dig! Den goda är att polisen är svensk!”

Vi ska nu titta lite närmare på hur polisen agerade under mordnatten.

När skotten faller vid Dekorimahörnan sitter egenföretagaren Leif Ljungqvist i en Chevrolet på Sveavägen tillsammans med vännen Hans Johansson. Ljungqvist hör till de relativt få på den här tiden som har en biltelefon och ringer omedelbart 90 000. Efter 7 sekunder svarar operatören S.T på länsalarmeringscentralen och kopplar honom vidare till polisens ledningscentral. Då händer något märkligt! Trots att Ljungqvist väntar i över en minut, närmare bestämt 73 sekunder, så är det ingen som svarar på polisens ledningscentral?? (1)

Till slut tröttnar han på att vänta och lägger på.* Operatören som Ljungqvist talat med på länsalarmeringscentralen borde rimligtvis ha sett att han inte fick svar hos polisen vilket i sin tur borde ha föranlett operatören att själv kontakta polisens ledningscentral på direktlinjen. Det är oklart om så skedde. Klart är dock att mitt under Ljungqvists påringningar gick operatören, tvärtemot instruktionerna, ur lyssningsläget i 20 sekunder. Ljungqvist och Johansson klev ur bilen 23:23:40 och enligt båda anländer polisen ett par minuter senare. (2)

Det är extremt viktigt att notera klockslagen här. Dels för att tidpunkten för själva mordet, 23:21:20, kunde fastställas utifrån Ljungqvists tidsangivelser och dels för att Ljungqvists och Johanssons uppgifter om när polisen anlände motsäger den officiella versionen om att områdeslarmet gått ut 23:23. (Mer om det senare). Mest intressant är dock att mördaren kan ha tjänat över en minut på att Ljungqvist inte kom fram när han slog 90 000. En minut kan låta lite men är nästan en evighet när det gäller att fånga en mördare på flykt i natten.

Vid tiden för mordet arbetade den då 28-årige Anders Delsborn åt Järfälla taxi och befann sig med två kvinnliga passagerare vid korsningen Sveavägen-Tunnelgatan där han stannat för rött ljus.  Delsborn hörde två smällar och när han såg en man falla till marken greppade han snabbt mikrofonen till sin kommunikationsradio och styrde in mot den högra sidan av vägbanan. Därefter anropade han Järfälla Taxi och meddelade att ”det är en man som blivit skjuten i hörnet på Sveavägen-Tunnelgatan.” (3) Han uppskattar att samtalet tog cirka 30 sekunder.

Den som Delsborn pratat med är växeltelefonisten Ann-Louise Paulsson vid Järfälla taxi och det första larmet som når polisen om en skottlossning på Sveavägen lämnas av henne klockan 23.23. Den som mottar meddelandet är radiooperatören U.H på Sambandscentralen, (SBC).

Den normala rutinen i det läget är att hålla linjen öppen men även nu händer något konstigt! Tvärtemot gällande instruktion och regelverk avbryter U.H förbindelsen med taxioperatören. Enligt polisens åtgärdskalender och det protokoll som ska användas vid svårare brott och som fanns i särskilda pärmar på SBC, gäller följande:

”Om anmälan inkommer per telefon skall linjen hållas öppen tills första polispatrull anlänt till platsen.” (4)

Trots detta lägger operatören på SBC alltså luren innan första polispatrull har hunnit fram?

Låt oss nu titta på den andra avvikelsen från regelboken.

Trots att växeltelefonisten klart och tydligt hade meddelat att en person är skjuten, och trots att det i SBC fanns direktlinjer till Larmcentralen, så valde U.H att inte tillkalla ambulans. Faktum är, att polisen, drygt 3 minuter efter larmet om skottlossning, fortfarande inte har vidtagit några åtgärder för att kalla på ambulans. Det gjordes istället av Ann-Louise Paulsson.

Det tredje brottet mot instruktionerna av U.H var att inte underrätta den vakthavande inspektören A. T som var arbetsledare för radiooperatörerna.

I protokollet i åtgärdskalendern står det nämligen att:

”Polisinsatsen vid sådana brott skall i sambandscentralen närmast under poliskommissarie ledas från bord 9 av vakthavande polisinspektör med biträde av polisinspektör vid bord 8 samt ytterligare en polisinspektör som skall föra protokoll.” (5)

Enligt A.T så visste han ingenting om vad som hänt på Sveavägen förrän han av en tillfällighet tog ett ilanrop som kom in 3 minuter efter att de första poliserna larmats till brottsplatsen. Vi återkommer till A.T lite längre fram.

Det fjärde brottet mot reglerna som U.H begick var underlåtenhet att ta fram protokollet och starta den protokollföring som ska ske vid svårare brott. Eftersom U.H var den som mottog larmet var det ju hans uppgift att göra detta. (6)

Så skedde alltså inte!

Den operatör som senare började föra protokoll, B.B, tog inte bara fel protokoll när hon skulle arbeta, hon struntade i att byta till rätt trots att hon visste att det var fel! Dessutom hade hon, som bröderna Poutianien uttryckte det, ”mage att ta andra ärenden och kallt expediera dem som om ingenting hänt” (7) trots att hon visste att det var Statsministern som blivit skjuten.

Tokigheterna slutar dock inte där. Enligt dokumentationen i polisens ingripandelista, (IM-listan) skickade U.H ut områdeslarmet om mordet klockan 23.23, men klockan 23.24 beordrades en polispiket att bistå i ett fylleriärende. Alltså trots att den enligt den officiella dokumentationen uppmanats att att åka till Sveavägen/Tunnelgatan klockan 23.23.

Och hur var det med tiden 23:23? Stämmer den?

Klockan 23:23:40 ringer Paulsson på Järfälla taxiväxel upp länsalarmeringscentralen, (LAC) där operatören Kenneth Ed svarar. Paulsson frågar om polisen ringt upp dem varpå Ed svarar nekande. När operatören på LAC sen ringde till SBC fick han beskedet att skottlossningen vid Tunnelgatan-Sveavägen var obekant för polisen. SBC-operatören som svarade, J.H, uppgav sig alltså inte känna till larmet. Då är klockan 23.25. Samtalet på LAC-bandet pekar på att anropet till polisbilarna gått ut senare än vad den officiella versionen anger och att man helt enkelt avvaktat på ledningscentralen. Trots att en person uppgavs vara skjuten.

Efter mordet fick två olika kommissioner med ett par års mellanrum i uppdrag att bedöma hur polisarbetet kring Palmemordet hade utförts. Den första kommissionen bestod av jurister och den andra av parlamentariker. Till det mest anmärkningsvärda de hade att ta ställning till beträffande mordnatten hörde polisens agerande i SBC, det vill säga Sambandscentralen.

Juristkommissionens slutsats angående orsaken till alla misstagen på Sambandscentralen var att de sannolikt hade berott på handlingsförlamning eftersom offret var statsministern:

”Självfallet var det för de flesta svårt att behålla sitt lugn och förmågan att arbeta rationellt när det blev känt att det var statsministern som hade blivit skjuten och dödad.” (8)

Parlamentarikerkommissionen, i sin tur, menade att brist på utbildning och dåliga rekryteringar var orsaker till misstagen:

“Bristerna visar enligt vår mening att de ansvariga, i första hand polisledningen i Stockholm, inte lagt ner tillräcklig omsorg på att upprätthålla erforderlig kompetens hos all personal som sysslar med att leda polisverksamhet från sambandscentralen.” (9)

1994 gav emellertid bröderna Kari och Pertti Poutianien ut boken ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme.” Ett mastodontverk där de med närmast kirurgisk precision gick igenom hur polisen agerade, (eller inte agerade) sekund för sekund och minut för minut, före, under och efter att de fått veta att det var statsministern som hade mördats. Bröderna Poutianien visade med glasklar tydlighet att allt prat om så kallad ”handlingsförlamning” och ”brist på kompetens” hos poliserna som var i tjänst under mordnatten bara var struntprat.

I själva verket så hade de flesta som var i tjänst på mordnatten mångårig erfarenhet och var högst kompetenta inom sitt yrke. Operatören U.H i Sambandscentralen, som egentligen tillhörde Södermalmspiketen 3230, (som mordkvällen minuterna före, under och efter mordet befann sig i närheten av David Bagares gata, mördarens troliga flyktväg) var enligt kolleger en ”klippa” med ”järnnerver”, som i stressade situationer bara blev mer lugn. Han hade själv ansökt om att få tjänstgöra på SBC denna kväll och var väl förtrogen med arbetet där.

Trots detta hade alltså flera av de poliser som satt på nyckelpositioner fredagen den 28 februari på punkt efter punkt frångått rådande regler och rutiner för hur man ska agera.

När vakthavade inspektören A.T som var arbetsledare för radiooperatörerna hördes av Juristkommissionen sade han sig ha ”mycket svårt att minnas detaljer från mordnatten.” (Man kan ju tycka att om det är något arbetspass man bör minnas detaljer från så är det när landets statsminister mördas, men så icke i A.T:s  fall tydligen.) A.T uppgav att ”det var ont om bilar vid det aktuella tillfället” och att han därför bara skickat ut två radiobilar, (till området runt Birger Jarlsgatan).

I själva verket så fanns det gott om bilar, något som Juristkommissionen också påpekade:

”Vi anser oss vidare ha kunnat konstatera att de resurser i polispersonal som SBC förfogade över inte utnyttjades i den utsträckning som hade varit möjlig. Arbetsbelastningen i annan pågående verksamhet synes inte ha varit särskilt stor när brottet blev känt för SBC. I jämförelse med den samlade resurstillgången var det få patruller som togs i anspråk för att söka efter gärningsmannen. Under den första timmen beordrades, enligt vad som kan utläsas av dokumentationen, ungefär lika många patruller till andra uppdrag som får bedömas ha haft låg prioritet i jämförelse med detta brott.” (9)

Och vidare:

”Även under de närmast följande timmarna sattes bara en begränsad del av resurserna in på uppgifter med anknytning till mordet på statsministern. Viss personal hölls i beredskap under natten utan att tilldelas några uppgifter och vissa uppgifter tilldelades annan personal än den som hade den lämpligaste utbildningen och utrustningen. Ett exempel på det sistnämnda är att man inte sände en piketgrupp som fanns i beredskap för att bevaka Rosenbad. Inom själva SBC arbetade i inledningsskedet av hela styrkan egentligen bara tre med mordet på statsministern.” (10)

A.T hävdade även att han gick ut med ett allanrop, (ett radioanrop som rutinmässigt används när en händelse inträffat och man från SBC vill informera alla vaktdistrikt inom Stockholmspolisen). Efter att ha talat med patrullerna på fältet slog dock Juristkommissionen fast att det inte utgått något allanrop! Enligt A.T måste det ha berott på ett tekniskt missöde som råkat inträffa just när han gått ut med allanropet och att det var därför patrullerna inte hört honom. Han sa även att han 3 minuter efter det första gått ut med ett andra anrop.

Kruxet är att ingen av de patruller kommissionen talade med sade sig ha hört detta anrop heller. A.T påstod även att två bilar svarat på hans områdeslarm. När Bröderna Poutiainen frågade ut poliserna i respektive bilar berättade de emellertid, oberoende av varandra, att de inte hade svarat på något områdesanrop. Det här går inte ihop.

En av de stora kontroverserna beträffande Palmemordet rör den polis som var först på plats, kommissarie Gösta Söderström. Det har påståtts att han agerat långsamt, varit handlingsförlamad och farit med felaktiga uppgifter. Bröderna Poutianien kunde visa att så ej var fallet. Söderström hade inte agerat långsamt och hans beskrivning av när han meddelat att offret var statsministern var, trots uppgifter om motsatsen, korrekt. Det man kan kritisera, vilket även Söderström tillstod, är att avspärrningen av mordplatsen borde varit större.

Utöver det ovan beskrivna rådde det även stor kontrovers kring vilken tid Söderström och kollegan Ingvar Windén anlänt till mordplatsen. Enligt Söderström kom de fram klockan 23:30. En noggrann analys visar emellertid att Söderström måste ha sett fel på sin klocka. Det mesta talar för att han och kollegan anlänt runt klockan 23:25. En knapp minut därefter hade Söderström meddelat Ledningscentralen att de var på plats och vart gärningsmannen setts springa. Mindre en minut senare hade kollegan fått ett signalement och på Söderströms uppmaning informerat Ledningscentralen för att spara tid. Tre minuter senare, kl 23:28, samtidigt som ambulansen lämnat mordplatsen, hade de identifierat offret och meddelat SBC.

Det senare bekräftades även av andra poliser.

Gösta Söderström hade med andra ord agerat både handlingskraftigt och snabbt!

Låt oss nu återvända till Sambandscentralen.

Det låter overkligt, men det högsta befälet på SBC, kommissarie H.K, väntade en kvart efter att ha fått veta att offret var statsministern innan han kontaktade sina överordnade. Han tog dessutom inte själv aktiv del i arbetet och gav inte heller några direktiv. H.K:s förklaring till den här passiviteten var bland annat att han var så upptagen med att svara i telefon.

Är detta en rimlig förklaring?

När en kommissarie som tidigare jobbat på ledningscentralen ringde upp H.K och erbjöd sig att komma in för att hjälpa till hade H.K svarat att han hade allt under kontroll och inte behövde hjälp. Onekligen märkligt om han nu ansåg sig så ansatt av störande telefonsamtal.

Det här gällde emellertid inte bara H.K. I Juristkommissionens granskning kan man läsa att ”den personal som tjänstgjorde i ledningsrummet, även polisledningen, ägnade sig i stor utsträckning åt att svara på telefonförfrågningar, bl. a. från massmedierna.” (11)

Dessutom låg spaningsarbetet praktiskt taget nere under en halvtimme efter midnatt eftersom arbetet skulle flyttas till ledningsrummet och ett par dataskärmar behövde kopplas in. H.K visste hur det skulle göras men sa sig inte ha tid. I stället tog det en halvtimme att lokalisera någon som kunde göra inkopplingen. När sedan högre befäl anlänt en halvtimme efter midnatt hade H.K lämnat det formella arbetet med mordet. Biträdande länspolischefen Gösta Welander och chefen för ordningspolisen Sune Sandström var inte heller överdrivet aktiva utan sa att de utgick från att allt som skulle göras hade gjorts och att allt löpte som det skulle.

Som om inte det ovan beskrivna var snurrigt nog så var spaningsarbetet efter mördaren under hela natten underbemannat på ledningscentralen. Inte i något skede arbetade mer än 2 operatörer, (vid något tillfälle till och med bara 1), på heltid med mordet, trots att reglerna föreskriver minst 3 personer för även enklare brott och trots att det inte förelåg någon brist på personal. I sambandscentralen tjänstgjorde en kommissarie, elva inspektörer och en administrativ befattningshavare. Vidare fanns där en inspektör som genomgick så kallad. kommissarieintroduktion. (12) Inte heller i övrigt rådde det någon brist på resurser.

Vid tidpunkten för mordet tjänstgjorde 210 polismän i yttre tjänst vid ordningsavdelningen. Av dessa var 178 avdelade för utrycknings- och övervakningstjänst inom vaktdistrikt 1-6 varav 103 inom vaktdistrikt 1-3 och 75 inom vaktdistrikt 4-6 och 32 för övervakning i tunnelbanan. Vidare fanns 8 trafikpoliser i tjänst. På spaningssektionen tjänstgjorde 31 polismän och i krimjouren tjänstgjorde 17 polismän. (13)

När polispatrull 3230 anlände till mordplatsen strax efter kommissarie Söderström och hans kollega, så beordrades den att springa efter mördaren. I samma veva kommer vittnet Yvonne (som sett en man springa) och hennes vän Ahmed gående nerför trappan till Tunnelgatan. Enligt en av polismännen i 3230, P.W, stannar poliserna och frågar ut Yvonne. Enligt Yvonne ignorerar de henne och vännen som får kasta sig åt sidan när patrullen springer förbi dem.

När poliserna kom fram till trappan stannade de och tryckte ner den hiss som fanns vid huset till vänster om trappan i Tunnelgatan för att kontrollera att ingen gömde sig där. Självfallet kunde detta ha utförts av halva styrkan men så skedde inte, varpå värdefull tid förspilldes. Bredvid trappan fanns även en rulltrappa som polismannen C.D använde. Enligt C.D ville han kontrollera ”små prång” längs hissen där en person kunde tänkas gömma sig. (14)

När patrullen kom upp till trappkrönet hade kommissarie C.D och kollegan T.E anlänt i polisbil 1520. Patrullen stannade och pratade med dem varpå ytterligare värdefull tid gick. Poliserna delade sen upp sig i två grupper och sprang olika vägar för att söka efter gärningsmannen. Medan C.D och kollegan J.H fortsatte rakt framåt längs David Bagares gata så sprang P.W och hans kollega K.G norrut längs Malmskillnadsgatan. (15)

Det här tyder på att det är Yvonne som talar sanning beträffande vad som skedde när hon och Ahmed mötte poliserna. Yvonne hade ju sett den misstänkte springa österut på David Bagares gata. Om P.W och de andra hade pratat med Yvonne så borde han och kollegan K.G rimligtvis inte ha slösat tid på att springa norrut på Malmskillnadsgatan som de sedan gjorde. Dessutom pekade ju även vittnet Lars Jeppson, (som anlänt till poliserna vid trappkrönet efter att tidigare tagit upp jakten på skytten), ut David Bagares gata som mördarens flyktväg.

Det organiserades inte heller något eftersök efter mördaren från SBC. Frustrerade poliser ute på fältet fick i avsaknad av ledning och koordination ta egna initiativ och försöka leta efter mördaren på måfå. Ingen polispatrull visste vad andra patruller gjorde eller inte gjorde.

Det är något som skaver här.

Varför dessa avvikelser från vanliga rutiner, varför dessa motsägelser och varför detta ständiga ”såsande”?

Låt oss nu studera rikslarmet och allanropen.

Otroligt nog väntade man ända till klockan 02.05 innan rikslarmet sändes ut. Med andra ord: mer än två och en halvtimme efter att SBC fått beskedet om att det var statsministern som var offret och trots att kriminaljouren gjort upprepade försök att få ledningscentralen att gå ut med rikslarmet tidigare såsade man på till 02:05. Vid större händelser ska larm alltid skickas ut så snabbt det bara går och därefter upprepas. Det skedde alltså inte när Palme mördades.

Så, när gick då det första allanropet ut till hela Stockholmspolisen?

Svaret är att det första allanropet gjordes först klockan 05.14!?

Jo, du läste rätt. Klockan hade hunnit bli 05:14 innan man fick ut allanropet till hela Stockholmspolisen.

Före denna tidpunkt och efter mordet hade SBC i andra ärenden som rattfylleri, rånförsök och inbrott gått ut med sju allanrop men vad Palmemordet beträffade förföll det vara mañana.

Så hur förklarade ansvariga på SBC denna senfärdighet?

Jo, förklaringen till dröjsmålet var att man hade så dåliga signalementsuppgifter på mördaren.

Låter det rimligt?

Det avgörande vid ett rikslarm handlar om brottets allvarlighet varför denna förklaring förefaller synnerligen ihålig. Hur många brott skulle polisen egentligen anse vara allvarligare och mer brådskande än ett statsministermord?

Varför ge gärningsmannen ett sådant onödigt försprång?

Faktum är, att mördaren fick så god tid på sig att han förmodligen hade kunnat ta skidorna till Västerås, sparkcykel till Örebro, liftat till Karlstad och sedan fotvandrat till Norge.

Fortsättning följer…

Michael Delavante, Palmemordet och Skandiamannen: Vad hände egentligen? – Del 4

Läs även Del 1, Del 2 och Del 3

Källor:

(1) Kari och Pertti Poutiainen, ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Grimur Förlag, (sid. 79-80)

(2) Kari och Pertti Poutiainen, ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Grimur Förlag, (sidan 95)

(3) Viking Johansson, ”Mordnatten: Vittnenas berättelser”Bladh by Bladh,, 2016, (sidan 72)

(4) SOU 1987:14 – Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme. Bilaga 5, (sidan 160)

(5) SOU 1987:14 – Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme. Bilaga 5, (sidan 159)

(6) Kari och Pertti Poutiainen, ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Grimur Förlag, (sidan 29-31)

(7) Kari och Pertti Poutiainen, ”Inuti labyrinten: om mordet på Olof Palme”, Grimur Förlag, (sidan (179)

(8) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: http://weburn.kb.se/metadata/414/SOU_633414.htm  , (sidan 64)

(9) Rapport av Parlamentariska Kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme: SOU 1988:18, (sidan 10)

(10) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: SOU 1987:14 , (sidan 60)

(11) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: SOU 1987:14 , (sidan 60)

(12) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: SOU 1987:14 4. (sidan 48)

(13) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: SOU 1987:14 4. (sidan 39)

(14) Juristkommissionens rapport om händelserna efter mordet på statsminister Olof Palme: SOU 1987:14 4. (sidan 39)

(15) Vem mördade Olof Palme – Polisspåren, TV3, 1995

(16) 167. Polisspåret del 12 3230  av Palmemordet, 2019-04-10.

(17) 168. Polisspåret del 13 3230 av Palmemordet  2019-04-17.

* Vissa uppgifter tyder på att en kvinnlig operatör på polisen kan ha svarat precis när Ljungqvist lägger på luren.

 

Lämna ett svar

Please enter your comment!
Please enter your name here