Mordet på President Kennedy – Del 8

När bilen med Kennedy passerade och svängde in på Elm Street stod Dallassheriffen W.W. Mabra och polisofficeren Orville Smith på trottoaren framför domstolsbyggnaden vid Houston Street. Cirka en minut efter att bilen hade svängt höger in på Houston Street hörde polismännen tre skott avfyras varpå Smith vände sig till Mabra och utbrast: ”Det lät som ett hjortgevär”! Fem dagar senare skrev Sheriff Mabra följande i sin polisrapport:

”… Jag gick till bangården och parkeringen väster om boklagret och hjälpte till att söka i området. Jag pratade med en stadspolis som sa att han var stationerad vid bangården och hade området under uppsikt och att ingen kom den vägen.”¹

Det är bara ett problem med den här historien:

Enligt polisens egna dokument fanns det inte en enda polis som var stationerad vid vare sig gräskullen, bangården eller där. Den ”polis” Mabra talade med på platsen har aldrig identifierats och var med största sannolikhet en bedragare.

Efter mordet rapporterades även att flera personer som påstått sig vara Secret Service-agenter befunnit sig vid Dealey Plaza när Kennedy sköts men att de senare inte kunnat identifierats. Cirka en halvtimme innan Kennedy´s parad passerade genom Dealey Plaza befann sig Dallaspolisen Joe Marshall Smith och två poliskollegor vid skärningspunkten inför den inkommande paraden när ett larm kom om att en man fått ett epileptiskt anfall vid Houston Street.

Smith lämnade tillfälligt sin post för att erbjuda stöd till en kollega som tog hand om en mannen varpå Smith ringde på ambulans och mannen kördes till Parklandsjukhuset. När ambulansen anlände till sjukhuset vägrade han ta emot hjälp och försvann från platsen. Personen har förblivit oidentifierad och en del forskare på mordet menar att han bara utgjorde en distraktion för att få polisen på plats att tappa fokus över det som skedde runt Plaza.

När Smith gick tillbaka mot Elm Street hade det gått nära en halvtimme och han kunde se kortegen närma sig. Strax därpå fick han plötsligt höra skott som avfyrades varpå han vände sig västerut och tittade i riktning mot skolboklagret. En kvinna kom då springade mot honom från andra hållet och skrek att ”de skjuter från buskarna”² varpå Smith och kollegan Seymour Weitzman började springa mot området ovanför gräskullen och spana längs buskarna.

Vid parkeringsplatsen bakom staketet fick de syn på en civilklädd man och Smith drog sin pistol varpå mannen identifierade sig med en Secret Service-bricka³ och förklarade att allt var under kontroll. Smith hölstrade vapnet och fortsatte söka längs parkeringen där han kollade bilar.

Kruxet är bara att Secret Service inte hade någon agent placerade där.

Vissa har försökt avfärda Smiths berättelse genom att påtala att han inte sagt något om mötet med agenten i sin första rapport men det är inget konstigt med det eftersom Smith då utgick från att det var en äkta agent. När Smith sen vittnade inför Warrenkommissionen beskrev han däremot mötet och berättade även att han upplevt att skotten kom från gräskullen.⁴

Dessutom rapporterade även Weitzman om händelsen i en skrivelse. Det var först senare som Smith fick veta att Secret Service inte haft några agenter utposterade runt Dealey Plaza. Flera år senare berättade Smith att han tyckt att det var lite underligt att ”agenten” varit klädd i sporttröja och sportbyxor och att hans händer var smutsiga. (Enligt Smith såg han egentligen ut som en mekaniker).

Dessutom visste Smith hur identifikationsbrickorna för Secret Service-såg ut berättade han senare. Ett annat argument mot att det skulle ha varit falska agenter vid det området är att en av dem påstås ha hjälpt polisen att söka igenom bilarna. Det är dock inget bevis för att det var en riktig agent, snarare vore det väl logiskt att agera så för att inte dra till sig misstänksamhet.

Även polissergeant D.V Harkness, som hade tagit sig till baksidan av skolbokslagret en tid efter skottlossningen, berättade att han påträffat flera beväpnade män i kostymer där som sade sig vara Secret Service-agenter. Winston Lawson, en av de två Secret Service agenter som hade övergripande ansvar för Dallasresan sa dock i sitt vittnesmål inför Warrenkommissionen att det inte fanns några Secret Service agenter stationerade runt Dealey Plaza.

Även Secret Service-chefen James Rowley vittnade om att samtliga agenter fanns vid bilkortegen. Ingen agent var stationerad vare sig vid järnvägen eller parkeringsplatsen bakom gräskullen. Trots det har vi alltså vittnesmål från minst tre poliser om möten med folk som identifierat sig som Secret Service.

Den mest logiska slutsatsen måste därför vara att falska Secret Service-agenter fanns på plats vid Dealey Plaza. Det var knappast en tillfällighet att flera av dem befann sig i området bakom gräskullen eller vid skolbokslagret där Oswald jobbade.

Weitzman, Smith och Harkness var inte de enda som mött suspekta individer efter mordet. Malcolm Summers var en före detta soldat som drev en utskicksfirma i Dallas 1963 och hade  begett sig till Dealey Plaza för att beskåda paraden. När skotten föll befann sig Summers på den södra sidan av Elm street nära Kennedys bil och när han såg att flera personer sprang upp mot gräskullen följde han efter. Summers stoppades då av en man i kostym med en överrock på armen under vilken han kunde se ett vapen. Mannen sa bryskt till Summers och andra nyfikna att ge sig därifrån där eftersom de kunde bli skjutna eller dödade.

Personen identifierade sig aldrig men Summers utgick från att det var en detektiv eller FBI-agent. Först långt senare fick han veta att FBI, precis som secret service, inte hade någon agent i området. Mannen sågs sedan vid staketet bakom gräskullen tillsammans med poliserna J.W Foster och E.R Walther som konstaterat att det fanns fotspår och cigarettfimpar vid marken där. När Foster och Walthers hade vänt sig om och blickat mot skolbokslagret för ett ögonblick hade mannen böjt sig ner och plockat upp en patronhylsa från backen varpå han stoppat den i fickan och gått sin väg. Sen dess har varken mannen eller patronhylsan synts till.

När Malcolm Summers i slutet av 90-talet blev visad en bild på Bernard Barker, en av inbrottstjuvarana under Watergateskandalen, kände han igen honom som ”agenten” han sett vid gräskullen efter mordet. Det betyder att vi har minst två personer som säger sig ha sett Bernard Barker vid gräskullen efter mordet. Barker själv hävdade att han var hemma och såg på tv vid tiden för mordet, men kunde inte presentera något utomstående vittne för att bekräfta det. När Barker tillfrågades vad han sett för program svarade han att det var ett tv-program om Kennedy´s bilparad i Dallas. Problemet är bara att bilparaden inte sändes i direktsändning.

Låt oss nu återvända till Lee Harvey Oswald.

Den 27 oktober 1957 hade Oswald på något sätt råkat skjuta sig i vänster arm när han befann sig i Japan varpå han först förts till en sjukhytt för behandling och sen till flottans sjukhus i Yokosuku. En kirurg hade där sytt igen såret och låtit kulan, som låg strax under ytan på baksidan av Oswald´s övre vänstra arm, ligga kvar i armen. En vecka senare, den 4 november,  gjorde en annan läkare, doktor Greenlees, ett snitt på baksidan av Oswalds arm, och tog bort kulan. Doktor Greenlees sydde sen igen såret med stygn som avlägsnades 10 dagar senare.

Resultatet blev att Oswald fick två ärr på överdelen av den vänstra armen. När Oswald gripits den 22 november hade han uppgett för Dallaspolisen hur mycket han vägde, hur lång han var och att han inte hade några tatueringar eller bestående ärr. Efter att Oswald dödats av Jack Ruby utfördes en obduktion på honom av doktor Earl Rose i Dallas. Ingenstans i hans långa obduktionsrapport finns inga uppgifter om att Oswald skulle ha några ärr på vänster arm. Det togs dessutom foton av hans armar, men inte heller dessa uppvisar några ärr från skottskada.

Efter obduktionen togs Oswald till en begravningsbyrå där han balsamerades och förbereddes för begravningen av Paul Groody. När Secret Service senare intervjuade Groody och undrade om det fanns några ärr på Oswald´s armar svarade Groody att det inte fanns några ärr på Oswalds övre vänsterarm. När Oswald var 6 år gammal hade han gjort en mastektomi–operation för att operera bort en böld bakom vänstra örat. När Oswald var 17 år 1956 visade rapporten från hans läkarundersökning i marinkåren att han hade ett tre-tum stort ärr bakom vänster öra men i doktor Rose´s obduktionsrapport finns inget sådant ärr noterat.⁵

Inte heller Groody fann något sådant ärr. Frågan är då: Om det var samma Oswald som hade opererats som barn och sen skottskadat sig själv i tonåren, som senare blev skjuten av Ruby, vart hade i så fall ärren från operationen och skottskadan tagit vägen? Enligt Armstrong är förklaringen att det var Lee som gjort en operation vid 6 års ålder och skottskadat sig själv i marinkåren, medan den som dödades av Ruby var Harvey Oswald, en helt annan person.

I en filmad pressintervju med Oswalds mördare Jack Ruby en tid efter mordet gjorde ett uttalande som indikerade att det låg mer bakom än bara en impulshandling av en tokstolle:

”Världen kommer aldrig att få veta verkliga fakta om vad som hände och mina motiv. De människor som hade så mycket att vinna, och så bakomliggande motiv, för att sätta mig i den situation jag befinner mig i, kommer aldrig att låta verkliga fakta komma ut i världen”.⁶

Reportern frågade om ”de människorna” fanns på mycket höga positioner varpå Ruby svarade ett distinkt ”Ja!” På vägen tillbaka till häktet gjorde han sedan ytterligare ett uttalande:

”Det är en komplett konspiration och om ni kände till verkliga fakta skulle ni häpna”.⁷

Londontidningen Sunday Times, rapporterade att Ruby avslöjat för psykiatern Werner Teuter att mordet på Kennedy var ”en handling för att störta regeringen” och att han visste ”vem som dödat Kennedy”. Ruby hade dessutom sagt att han var dömd: ”Jag vill inte dö, men jag är inte galen”, förklarade Ruby. ”Jag sattes dit för att döda Oswald….”⁸

Eugene B. Dinkin var en kryptografisk kodoperatör för amerikanska armén och hade den högsta säkerhetsklareringen inom militären, en så kallad crypto clearance,. 1963 var Dinkin stationerad i Metz, Frankrike och en dag snappade han upp ett memorandum som fick honom att haja till. Det kom från höga militärbefälhavare i USA och var skickat till franska officerare och handlade om att ett ”mördarteam” behövdes för ett jobb i Texas i november samma år. En rapport från FBI den 9 april 1964 visade att Dinkin hade förutspått mordet på Kennedy flera veckor innan det hände eftersom han skrivit om att ”en konspiration var i vardande för militären i USA, kanske kombinerad med en ekonomisk grupp ur extremhögern…” ⁹

Dinkin oroades av rykten om att han skulle klassas som psykotisk och spärras in varpå han lämnade Metz och reste till Schweiz via tåg den 4 november. Där berättade han sin historia för tidningen Genève Diplomats redaktör och på en presskonferens i FN-högkvarteret två dagar senare. Dinkin förklarade att ”de konspirerar mot Kennedy” och att ”något skulle hända i Dallas snart”.¹⁰

När Dinkin så småningom återvände till sin förläggning blev han arresterad och placerad på mentalsjukhus.¹¹ Man hotade sedan med elchocker och sa att om han skulle ”bli bra” igen så måste han medge att han bara hade varit ute efter uppmärksamhet.¹² Två veckor senare blev Kennedy mördad i Dallas. Dinkins uppgifter hade nått Vita huset redan den 29 november 1963 och Warrenkommissionen fick uppgifter om Dinkin via ett brev från CIA i maj 1964. Inget av brevets innehåll noterades i kommissionens rapport eller dess övriga 26 volymer.

Fortsättning följer…

Michael Delavante, Mordet på President Kennedy – Del 8

Läs även del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 och 9

Källor:

1. https://history-matters.com/archive/jfk/wc/wcvols/wh19/pdf/WH19_Decker_Ex_5323.pdf

Se även: https://www.patspeer.com/chapter5thejigsawpuzzle

2. Testimony Of Joe Marshall Smith https://www.jfk-assassination.net/russ/testimony/smith_j1.htm Se även: Harry A. Yaedum, “The Grassy Knoll Witnesses: Who Shot JFK?”, AuthorHouse, 2009, (sidan 88)

3. Testimony Of Joe Marshall Smith https://www.jfk-assassination.net/russ/testimony/smith_j1.htm Se även: James Douglass, “JFK and the Unspeakable – Why He Died and Why It Matters,” Simon & Schuster , 2010, (sidan 267)

4. Testimony Of Joe Marshall Smith https://www.jfk-assassination.net/russ/testimony/smith_j1.htm Se även: James Douglass, “JFK and the Unspeakable – Why He Died and Why It Matters,” Simon & Schuster , 2010, (sidan 267)

5. Magic tooth, vanishing scars. http://harveyandlee.net/Tooth/Tooth.htm Se även: James DiEugenio, Lisa Pease, The assassinations: Probe magazine on JFK, MLK, RFK and Malcolm X”, Feral House, 2003, (sidan 133)

6. Richard Gilbride, ”Matrix for Assassination: The Jfk Conspiracy”, Trafford Publishing, 2009, (sedan 90)

7. Russ Baker, Family of Secrets The Bush Dynasty, America’s Invisible Government, and the Hidden History of the Last Fifty Years, Böoomsbury Publsihing, 2010, (1edan 118)

8. Jason Perdue, People in High Places Paperback Edition 2, 2017, Lulu (sidan 211)

9. Harrison E. Livingstone , The Radical Right and the Murder of John F. Kennedy

Stunning Evidence in the Assassination of the President, Trafford Publishing, 2004, (sidan 187)

10. Donald William Scott, William L.C. Scott, ”The Extremely Unfortunate Skull Valley Incident”, Trafford Publishing, 2003, (sidan 6) Se även: Foreknowledge In England – the Cambridge Call?, by Mark Bridger, Dealey Plaza Echo, Volume 9, Issue 2. Samt:Assassination Enablers? by Hugh Turley

11. Noel Twyman, ”Bloody Treason: The Assassination of John F. Kennedy”, Laurel Publishing, 2010,  (sid. 404)

12. Robert Kirkconnell, ”American Heart of Darkness: The Transformation of the American Republic into a Pathocracy Volume I”, XLIBRIS, 2013) (sidan 176)

13. Donald William Scott, William L.C. Scott, ”The Extremely Unfortunate Skull Valley Incident”, Trafford Publishing, 2003, (sidan 6) Se även: Foreknowledge In England – the Cambridge Call?, by Mark Bridger, Dealey Plaza Echo, Volume 9, Issue 2. Samt:Assassination Enablers? by Hugh Turley