Vad du inte visste om 9/11

2
30069
911

Bushregeringen hade lagt upp planerna för en invasion av Irak redan i januari 2001 och i juli samma år så var planerna på ett anfall på Afghanistan redan i full gång. Attackerna elfte september 2001 utgjorde bara ursäkten.
I den här artikeln ska jag presentera bevis för att USA:s krig mot Irak, Afghanistan och den så kallade ”terrorn” var planerade långt före attacken elfte september 2001.

Journalisten Ron Suskind, som 1995 vann Pulitzerpriset, berättar i sin bok The Price of Loaylty från 2004 att redan från dag ett som president började Bush och hans regering planera för ett krig mot Irak. Källan till avslöjandet var ingen mindre än Paul O´Neill, som var medlem av National Security Council och finansminister under Bush. Suskind hänvisar även till många andra källor i sin bok, bland annat 19 000 interna regeringsdokument, varav flera hemligstämplade, som visar att redan i januari 2001 så började Bush-administrationen lägga upp planerna för en ockupation av Irak.

Den officiella versionen är ju att den amerikanska regeringens inställning till Saddam Hussein som ett hot mot världen uppstod efter 9/11-attacken, men O´Neills vittnesmål och Suskinds bok bevisar att så inte alls är fallet. Invasionen av Irak planerades i själva verket åtta månader FÖRE 9/11-attacken. I ett memo från Vita Huset Suskind kom över som var märkt ”Hemligt” står det till exempel om ”en politisk, militär plan för Irak efter Saddamkrisen.” Suskind kom också över ett Pentagondokument som visade områden med oljefält i Irak som bland annat ökända Halliburton fick förstahandskontrakt på efter invasionen.

Paul O´Neill berättade att under mötena med Bushregeringen så ställdes aldrig frågorna ”varför Saddam Hussein?” eller ”varför just nu?” Istället sa Bush: ”Hitta ett sätt åt mig som vi kan genomföra detta på.” Med andra ord uppfinna ett scenario som ursäktar att vi invaderar Irak. Han avslöjar vidare att Bushregimen ansåg sig ha rätt att starta krig om de kände för det, en inställning som inte gick ihop med O´Neills egen moral. Efter att flera gånger ha opponerat sig mot regeringen fick O´Neill slutligen sparken och beslöt sig för att gå ut offentligt med vad som pågått. I en intervju för CBS berättade O´Neill om Bushregimens planer och avslöjade att försvarsminister Donald Rumsfeld ringt upp honom innan boken skulle publiceras och varnat honom för att medverka i den. I boken The One Percent Doctrine (2006) avslöjade Suskind hur Bushregimen med Dick Cheney i spetsen skapade en ny doktrin som innebar att om det fanns 1 % chans att Pakistans regim samarbetade med talibanerna för att ge dem info om hur man bygger en atombomb så ska den informationen betraktas som att det är klarlagt att så är fallet. Det här applicerades sedan på Saddam Hussein när man från amerikanskt håll började påstå att han hade samröre med Al-Qaida. Slutligen slog Cheney fast att ”Om det finns 1 % chans att massförstörelsevapen tilldelats terrorister då betraktar vi det som säkerställt.”

Föga överraskande så visade det sig ju sen också att pratet om att Irak hade massförstörelsevapen bara var strunt. Diplomaten Joseph C Wilson hade för CIA:s räkning skickats till Nigeria för att undersöka huruvida Saddam försökt köpa anrikat uran. Där träffade han först USA:s ambassadör i landet Barbro Owens-Kirkpatrick som förklarade att hon redan undersökt saken och kunde avfärda den som grundlös. Wilson intervjuade sedan dussintals personer som hade tjänstgjort i Nigerias regering. Slutsatsen var densamma: Bevisen var noll!

Elva dagar före Irakkriget släppte Internationella atomener-giorganet IAEA en rapport där de avslöjade att dokument som indirekt kom från Bushadministration och påstod att Saddam försökt köpa 500 ton uran från Nigeria var förfalskade, något som också hade bevisats av den militära underrättelsetjänsten i Italien. Eftersom Wilson framhärdade i sitt påstående läckte vita huset som hämnd namnet på hans fru Valerie Plame som jobbade undercover som CIA-agent. I sina memoarer erkände även före detta chefen för USA:s riksbank, Alan Greenspan, att kriget i Irak handlade om oljan:

”Jag är ledsen att det är politiskt obekvämt att erkänna vad alla vet; Kriget i Irak handlar mest om olja”

Nu har vi konstaterat att invasionen av Irak inte hade något med 9/11 eller massförstörelsevapen att göra utan är en myt som det är lätt att sticka hål på. Låt oss nu titta närmare på fakta som visar hur de före 9/11 även hade planerat anfalla Afghanistan innan de invaderade Irak. Redan på 90-talet skrev den nykonservativa organisationen PNAC, Project for the New American Century, vars medlemmar utgörs av bland annat Zbigniew Brzezinski, Dick Cheney, Donald Rumsfeld, Jeb Bush och Paul Wolfowitz, rakt ut i ett dokument att USA behövde ta makten över mellanöstern och att man skulle börja med Afghanistan, följt av Irak och därefter Iran. På sidan 51 i kapitel 5 av deras skrift Rebuilding America’s Defenses med titeln ”Att skapa morgondagens dominanta kraft” skriver de:

”Det lär dröja, SÅVIDA det inte sker en stor omvälvande katastrof typ ett nytt PEARL HARBOUR”

Den 11 september 2001 fick hökarna sitt Pearl Harbour och nu var det bara att köra igång stora propagandamaskinen och spela på alla rädslor som över huvud taget gick att uppbringa hos den traumatiserade och upprörda befolkningen. ”Är ni inte med oss så är ni emot oss” förklarade Bush för världen och retoriken och polemiken gentemot de som hade mage att ställa kritiska frågor hade bara börjat. När några började ana att allt inte stod rätt till eller ville ha en diskussion kring USA:s roll i världen och ett mera sansat förhållningssätt till frågan blev de närmast stämplade som landsförrädare, vilket nästan är lindrigt i jämförelse med alla glåpord de som idag ifrågasätter 9/11 brukar få utstå från alla slumpteoretiker för att de är oförskämda nog att inte tro på den officiella versionen.

The Sydney Morning Herald avslöjade att månaderna före 9/11 sågs en förändring av amerikanska militärens fokus. Under flera månader, med början i april, släpptes en rad regeringsdokument som syftade till att legitimera användandet av amerikanskt militärt våld i jakten på olja och gas. Michael Klare, som är författare till boken Resource Wars och en internationellt känd säkerhetsexpert, förklarade att militären alltmer kommit att definiera säkrandet av naturtillgångar som sitt primära uppdrag. Det var nödvändigt för USA att komma över olje- och gastillgångarna i Irak och Kaspiska havet för att dra dem via pipelines i Afghanistan. USA ville inte dra oljan genom Ryssland eftersom det skulle ge dem tillgång till den och att dra den genom ärkefienden Iran var ju uteslutet. Därför var Afghanistan det naturliga valet, problemet var bara att talibanerna inte ville samarbeta. Följaktligen blev de huvudfienden och måste därför bort. Det gällde bara att komma på hur man skulle göra det.

Den 18 september 2001, en vecka efter 9/11-attacken publicerade BBC en artikel där en före detta pakistansk diplomat, Niaz Niak, avslöjade att han fått veta från amerikanska tjänstemän att USA planerade anfalla Afghanistan under hösten 2001. Han sade också, vilket senare visade sig stämma, att attackerna skulle utgå från baser i Tajikistan och Uzbekistan där USA hade militärer utplacerade. Hur kunde de amerikanska tjänstemännen redan i mitten på juli veta att USA skulle invadera Afghanistan under hösten? Svaret är att de visste det eftersom det var planerat långt före WTC-katastrofen.

MSNBC och NBC News avslöjade i maj år 2002 att USA redan före 9/11 hände planerade ett krig som innefattade militära operationer i Afghanistan. Två dagar före 9/11-attacken låg ett dokument på Bush skrivbord som skulle skrivas under. Dokumentet, som var ett National Security Presidential Directive, innebar att man skulle starta ett omfattande krig mot terrorismen. Enligt dokumentet skulle man bland annat ”utrota Al-Qaida från jordens yta.” Reportern Jim Miklazewski på NBC news förklarade att: ”Det beskriver samma krigsplan som sattes i verket efter 911.”

Sandy Berger, före detta nationell säkerhetsrådgivare deklarerade: ”Visa mig en reporter, en kommentator, eller en medlem av kongressen som tyckte att vi skulle invadera Afghanistan före 9/11 så ska jag bjuda dig på middag på den finaste restaurangen i New York.” Till och med Tony Blair, Storbritanniens dåvarande premiärminister var tvungen att medge: ”I ärlighetens namn så fanns det inte en chans att vi skulle fått allmänhetens medgivande till att plötsligt lansera en kampanj mot Afghanistan om det inte vore för 9/11.”

Efter 9/11 var det en barnlek för USA:s regering att driva igenom förslag som successivt urholkade medborgarnas fri- och rättigheter, alltihop i namn av ”Kriget mot terrorismen”! Patriot Act-lagen körde över amerikanska konstitutionen och tillät myndigheterna att arrestera vem som helst och kvarhålla dem på obestämd tid om de misstänktes för terroranknytning. Detta utan att bevis framlagts eller saken prövats i domstol.

På Guantanamobasen på Kuba upprättade man ett läger där massor av människor suttit i åratal utan att få sin sak prövad i rätten. Allt oftare började CIA-plan landa i diverse länder för att plocka upp ”misstänkta” för att föra dem till tredje land för att ”förhöras” med hjälp av bland annat tortyrmetoden ”waterboarding”, det vill säga skendränkning.

Kriget mot terrorismen hade blivit ett krig mot demokratin.

Del 2:
De här sensationella uppgifterna avslöjades den 24 juni 2009 av Sibel Edmonds före detta FBI och de stöds av den prisbelönte journalisten Eric Margolis som bekräftar att CIA hjälpte Bin Laden när han och hans gäng tränade för gerillakrigföring i Centralasien.

Redan under 90-talet nyttjade man Bin Laden för operationer i Centralasien, inklusive Xinjiang i Kina. I dem användes Al-Qaida och talibanerna på samma sätt som USA gjorde under kriget mellan Afghanistan och Sovjet, det vill säga ”krigföring via ombud”. Det innebar också att man använde styrkor från Turkiet som sen assisterades från Pakistan, Afghanistan och Saudiarabien, vilka i sin tur använde Bin Laden och talibanerna med flera som terrorarmé.

Syftet med dessa aktiviteter var bland annat att försöka ta kontroll över Centralasiens stora energitillgångar och nya marknader för det militära industrikomplexet. Kruxet var att genomföra det utan att avslöja att USA låg bakom, vilket skulle ha lett till ramaskrin i Uzbekistan, Azerbadjan, Kazakhstan med flera, samt motåtgärder från Ryssland och Kina. Lösningen var att använda Turkiet som ombud och därmed vädja till både pro-turkiska och pro-islamiska känslor. Det blev inledningen på en tio år lång operation i Centralasien.

”Jag har information om saker som vår regering ljuger för oss om. T.ex påståendet att vi bröt alla förbindelser med Bin Laden och talibanerna efter att Sovjet föll. De sakerna kan lätt bevisas vara lögner mot basis av den information som de hemligstämplade i mitt fall, eftersom vi hade väldigt nära relationer med de här människorna hela vägen fram till 11 september” avslöjar Sibel Edmonds.

Edmonds, som avlyssnade hundratals samtal, avslöjade också att hon vid sin tid på byrån anmält en del av medarbetarna på FBI som felöversatt eller struntade i att översätta uppgifter rörande terroraktivitet om bland annat 9/11 samt att en kollega hade en relation med en utländsk underättelseofficer och att höga tjänstemän på Statsdepartementet i USA hade sålt kärnvapenhemligheter till främmande land. Man kan tycka att en person som är så noggrann, ärlig och patriotisk skulle bli befordrad, men vad som istället hände när Edmonds avslöjade detta för sina överordnade var att hon fick sparken och belades med munkavle av justitieministern medan vissa av dem hon anmält sen blev befordrade. Hon avslöjade sen att cheferna i början sagt till henne att arbeta långsamt, med motiveringen att ”det skulle ge mer statliga anslag till byrån.”

I juni 2002 överklagade Edmonds sitt fall och en del av kollegorna erbjöd sig till och med att vittna till hennes fördel. Under kongressförhör så erkände FBI att Edmonds haft rätt i allt hon sagt men alla uppgifter rörande hennes fall hemligstämplades av domstolen enligt order från justitiedepartementet som hävdade att det föll under frågor som rörde rikets säkerhet.

I april 2004 lämnade en grupp överlevande familjemedlemmar till offer för 9/11 in en stämningsansökan med anledning av Edmonds vittnesmål, varpå justitieminister John Ashcroft förklarade att Edmonds födelsedata, utbildning och tidigare anställningar också var hemligstämplade statshemligheter!

När Edmonds sedan överklagade och två senatorer, Charles Grassley, republikan från Iowa och Patrick Leahy, demokrat från Vermont, engagerade sig i fallet beordrade Ashcroft att alla uppgifter som rörde hennes fall genast skulle tas bort från kongressledamöternas hemsidor och att fallet inte fick diskuteras mer med hänvisning till rikets säkerhet. Nu hade man alltså tystat både FBI och kongressen.

I april 2005 togs fallet äntligen upp i rätten. Då beordrade plötsligt domaren att alla åhörare måste lämna rättssalen. Bara Edmonds, hennes advokater och Statsdepartementets åklagare fick stanna kvar. Dörrarna låstes och vakter placerades framför varje ingång.

När Sibel Edmonds och hennes advokater presenterat sin sak sa domaren att de måste lämna salen medan åklagaren gjorde sin framställan. Edmonds trodde knappt sina öron och liknade det hela vid en Kafkaprocess. Domen som föll var utan motivering och innebar att Edmonds inte hade någon rätt att driva saken vidare med hänvisning till ”rikets säkerhet”.

American Civil Liberties Union som överser att staten inte kränker invånarnas rättigheter utnämnde år 2006 Sibel Edmonds till den mest tystade kvinnan i USA:s historia. Samma år tilldelades hon The PEN/Newman’s Own First Amendment Award, ett pris till den som modigast kämpat för att upprätthålla den Amerikanska Författningens första tillägg för rättigheten att utöva sin yttrandefrihet.

I januari 2008 så publicerade The Times artikeln ”For sale: West’s deadly nuclear secrets” där Edmonds avslöjade hur tjänstemän inom USA sålde kärnvapenhemligheter till främmande makt. Edmonds sa att hon hade bevis för att en överordnad tjänsteman på Amerikanska Statsdepartementet betalades av turkiska agenter i Washington som sålde information till köpare på den svarta marknaden inklusive Pakistan. ”Han hjälpte utländska krafter mot USA:s intressen genom att förse dem med hemligstämplad information, inte bara från statsdepartementet utan också från Pentagon, i utbyte mot pengar, befordran och politiska fördelar”, berättade Edmonds. Hon hävdade vidare att FBI också samlade bevis mot höga tjänstemän inom Pentagon som hjälpte utländska agenter.

”Om man offentliggjorde all information FBI har i det här fallet så skulle vi få se väldigt högt uppsatta personer ställas inför domstol för kriminella aktiviteter”, berättade Edmonds. ”Vad jag fann var förödande. Medan FBI undersökte saken försökte flera delar av regeringen att dölja vad som pågick”, fortsatte Edmonds. Hennes uppgifter stöds av förre FBI-agenten John M Cole.

Pakistans operativa del sköttes av chefen för underättelsetjänsten ISI, General Mahmoud Ahmad och underättelseanalyser visade att ISI hade nära kontakt med Al-Qaida både före och efter 9/11 och Ahmad anklagades för att ha skickat 100.000 dollar från USA i betalning till Mohammed Atta, ledaren för kaparna under 9/11, strax före attacken, berättar The Times.

Hemligstämplade uppgifter ska tidigare ha lämnats till Abdul Qadeer Khan, Pakistans kärnvapenexpert och nära förbunden med Ahmad och ISI. Khan blev miljonär genom att sälja iväg kärnvapenhemligheter till Nordkorea, Libyen och Iran och hans medhjälpare mötte även Osama Bin Laden. ”Vi var medvetna om kontakten mellan Khans folk och Al-Qaida”, sa en f.d CIA officer.

FBI bekräftade i slutet på september 2001 i en intervju med ABC News att ledaren för 9/11-attacken, Mohammed Atta, hade fått pengar från en Pakistansk källa. Pengarna ska ha skickats från Florida och källan, Mahmoud Ahmad kom till USA en vecka förre 9/11-attacken och träffade bland annat biträdande utrikesminister Richard Armitage och CIA-chefen George Tenet.

En knapp månad efter 11 september, den 8 oktober, sparkades Mahmoud från chefsjobbet på ISI och gick i förtidspension. Indiska Times var först ut med att avslöja orsaken:

”Högt uppsatta källor här bekräftade på tisdagen att generalen blev av med sitt jobb på grund av de bevis Indien lagt fram för att visa på hans kopplingar till en av självmordsbombarna som förstörde World Trade Center. Amerikanska myndigheter krävde att han skulle avskedas efter att ha verifierat det faktum att 100.000 dollar skickades från Pakistan till kaparen Mohammed Atta av Ahmad Uhmar Sheikh på anmodan av general Mahmoud”.

Frågan är varför Mahmoud inte åtalades för delaktighet i 9/11.

Redan år 2000 anklagade republikanske kongressmannen Dana Rohrabacher vid ett kongressförhör Statsdepartemenet i USA för att avsiktligt ha skickat humanitär hjälp till talibankontrollerade områden och ignorerat information om var Bin Ladens högkvarter låg. Han sa också att amerikanska tjänstemän lurade anti-talibanska styrkor att avväpna sig trots vetskap om att Pakistan skickat vapen till talibanerna, vilket hjälpte hjälpte dem krossa allt motstånd. Statsdepartemenet låtsades bekämpa Bin Laden och talibanerna när de i själva verket stödde dem, menade Rorabacher.

I ett mycket intressant inlägg på sin hemsida skrev Rohrabacher i juli 2004:

”Vi visste att talibanerna var onda, ändå hjälpte vi dem eftersom vi hade gjort en uppgörelse med Pakistan och Saudi-Arabien att skapa talibanerna och hålla dem kvar vid makten”

Sen avslöjande han:

”I april, maj -99 hade vi en enorm möjlighet att fånga Bin laden och jag var personligen inblandad den här gången. En mångårig vän till mig som varit djupt involverad i Afghanistans kamp mot Sovjet kontaktade mig. Min vän, som är amerikan, hade ett osvikligt rykte, goda meriter och var välkänd och respekterad bland afghanerna. Han ringde mig och tipsade om att Bin Laden hade lämnat Afghanistan och var ett lätt byte. Jag sökte upp CIA redan nästa dag, gav dem hans telefonnummer och förklarade att de måste ta kontakt med honom direkt eftersom han kunde servera dem Bin Laden på ett fat. En vecka gick och min vän blev inte uppringd av CIA. Så jag gick tillbaka till CIA och nu lovade de benhårt att de skulle kontakta min vän eftersom de insisterade på att de ville ta fast Bin laden. Tiden gick och gissa vad? De ringde inte upp min vän nu heller.”

9/11-kommissionens rapport är inkompetent, menar Sibel Edmonds och skrev flera artiklar som visade att även när kommissionen blev informerad om viktiga uppgifter om 9/11 så ignorerades de. Hon fick stöd av 25 nationella säkerhetsexperter som i ett öppet brev till kongressen krävde att få bli hörda på grund av alla brister.

Del 3:
”Det sägs att man inte behöver vara raketforskare för att sköta en regering men nu råkar jag vara det. Den mest osannolika av alla konspirationsteorier om 911 är den officiella från USA:s regering.”

Det här sa den före detta chefen för USA:s avancerade rymdprogramutveckling, Dr Robert Bowman på ett möte för skeptiker till den officiella 9/11-förklaringen. Bowman har en Ph.D i Aeronautics & Nuclear Engineering, han är också före detta vice president för Space Communications Company och har bland annat undervisat vid FN, The Academies of Science och The House of Lords. Dr Bowman kallar 9/11-kommissionens rapport för ”en bortförklaring, mörkläggning och en bunt lögner”.

Dr Bowman är alltså en av dem som rabiata slumpteoretiker kallar dårar, Erik Åsard kallar stollar och DN-skribenten Torbjörn Elensky liknar vid förintelseförnekare och nazister. Det vill säga, människor som vill ha en ny 9/11-undersökning eftersom de inte tror på att 19 araber utan någon vetskap eller hjälp inifrån USA:s regering överlistade världens främsta supermakt med världens främsta underrättelsetjänst och med lätthet styrde tre plan in i två skyskrapor och Pentagon, en av världens mest bevakade byggnader utan att ett enda jaktplan ingrep.

Efter att larmet gått ska det ha gått minst 70 minuter innan de första jaktplanen lyfte. Det innebär i så fall att det gick 1 timme och 10 minuter innan man fick upp jaktplan som skulle kunna genskjuta kaparna. Vid det laget var det förstås redan för sent. Det här skedde alltså i det land som svarar för 46 % av världens militära utgifter och lägger ner miljarder dollar varje år på sina avancerade underrättelsetjänster.

Kapten Daniel Davis, före detta officer i NORAD (North American Air Defense) sa:

”Enligt min erfarenhet som officer i NORAD, som taktisk chef för Chicago-Milwaukee Luftförsvar och privatpilot, finns det inte en chans att flygplan inte skulle ha genskjutits när de avvikit från sin färdplan, stängt av transpondrarna och avbrutit kommunikationen med trafikkontrollen. Inte en chans! Med mycket otur så kunde kanske ett glida igenom, men det finns inte en chans att alla fyra skulle kunna göra det. Försök att dölja fakta genom att kalla det för en konspirationsteori ändrar inte sanningen.”

Låt oss nu studera rapporteringen om kapningarna och hur USA:s luftförsvar agerade.

FAA:s (Federal Aviation Administrations) personal upptäckte den första avvikelsen kl. 8.14, alltså cirka en kvart efter planets avfärd från Boston och förstod att det rörde sig om en flygkapning kl 8.21, varpå de ska ha slagit larm. Nordöstra flygförsvarssektionen (NEADS) borde alltså hunnit upp flyg nr 11, som kraschade det norra WTC-tornet kl 8.46. Ännu bättre chans borde de haft att preja flyg 175 som kolliderade med södra tornet kl 9.03. Flyg nr 77 rammade Pentagon kl 9.38, det vill säga 77 minuter efter att den första kapningen upptäckts och 52 minuter efter den första kraschen.

Hur lyckades kaparna i samtliga tre fall vinna kapplöpningen mot USA:s flygförsvar?

General Richard Myers, dåvarande tillförordnad stabschef och Mike Snyder, talesman för NORAD sa båda oberoende av varandra, direkt efter 9/11, att inga jetplan sändes upp förrän efter att Pentagon träffats. Trots att Flight 11 hade visat två standardtecken på kapning, förlust av både radio- och transpondersignal vid 8:15. Det betyder i så fall att rutinåtgärder som normalt genomförs inom två till tio minuter efter en kapning inte genomfördes förrän efter nästan 80 minuter.

Det här lät ju inte bara illa, det lät ologiskt också. Mycket riktigt kom det snabbt en ny version. Den 14 september meddelade CBS News, utan att presentera källa, att i motsats till tidigare rapporter hade jetplan kommit upp i luften även om de kom för sent. Det underförstådda budskapet var att misslyckandet helt och hållet berodde på FAA eftersom de anmält ärendet till NEAD så sent att ett genskjutande var omöjligt. Nu ändrade plötsligt NORAD sina uppgifter och instämde i CBS påstående.

Om vi accepterar NORADS påstående att NEAD inte fick veta om kapningen av Flight 11 förrän 8:40 så innebär det att FAA måste ha väntat i hela 20 minuter efter att de såg varningssignaler på kapningar innan de slog larm. Om så är fallet, varför väntade man så länge med något som normalt ska göras inom ett par minuter? Men oavsett det borde jaktflyg från New Jerseys flygbas ändå hunnit upp de kapade planen men NORAD påstod att det inte fanns några plan där så istället skickades plan från Otis Air National Guard Base i Massachusetts. Vid full hastighet, som de påstod sig ha kört, skulle de nått New York på 10-12 min enligt en taleskvinna på NORAD, men enligt NORAD kom de inte dit förrän efter 19 minuter.

9/11-kommissionen kom därefter med en tredje version där de hävdade att NORAD inte fick höra om flight 175 förrän efter att det träffat det södra tornet. Det motsägs av kapten Michael Jellinek, en anställd på NORADS huvudkontor i Colorado som talade i telefon med NEAD när han såg Flight 175 krascha in i södra tornet. Han frågade då: ”Var det där det kapade flygplanet ni hade att göra med?” ”Ja”, svarade NEAD.

Man hade dock nästan en timme på sig att få upp jaktplan innan det sista planet körde in i Pentagon. När jaktflyg skulle sändas upp gick ordern inte till Andrews bas två mil ifrån Washington, utan till Langleys bas 20 mil längre bort! Varför? För att Andrews inte hade några jaktflyg i beredskap enligt NORAD. Andrews bas har till uppgift att skydda Vita huset, Pentagon, kongressen och högsta domstolen. Det skulle alltså, i världens mäktigaste supermakt med världens främsta militärmakt, inte finnas ett enda jaktplan redo i närheten för att skydda landets viktigaste byggnader?

Om man accepterar att allt detta berodde på missförstånd, slarv och tillfälligheter måste man också gå med på att missarna och slarvet låg hos FAA, NORAD, NEAD, FBI, NSA, CIA och regeringen. De tre första för att man inte följt standardprocedurer, varit ouppmärksamma och inte haft jaktplan tillgängliga. De fyra senare för att de misslyckats med att kartlägga, identifiera och inringa potentiella hot mot landet, alltsammans tillräckligt graverande för att åtskilliga huvuden skulle rulla, men inte en enda person fick sparken efter 9/11.

Efter dådet tillfrågades vita husets pressekreterare Ari Fleischer om det funnits några förvarningar. Det hade det inte svarade Fleischer. När så Bush rådgivare i nationella säkerhetsfrågor Condoleeza Rice vittnade inför 9/11 kommissionen 2004 påstod hon att ”ingen kunde ha föreställt sig att de skulle ta plan och köra dem in i Pentagon”.

Sanningen är att det fanns många förvarningar, inklusive såna om kapningar där plan användes som vapen och att Rice redan den 10 juli 2001 varnades för en eventuell attack av dåvarande CIA-chefen George Tenet, enligt Watergatereportern Bob Woodward. Före 9/11 hade elva länder varnat för att en attack planerades. CIA mottog en lista med 200 misstänkta före terrordådet och regeringen ignorerade varningar från flera FBI-agenter. FAA fick mellan april och september hela 52 varningar av underättelsetjänster om Al-Qaida-planerade attacker.

När Rice tillfrågades av kommissionen om ett PDB (Presidential Daily Brief) från CIA angående hot mot USA påstod hon att det inte var en varning utan mer ett historiskt dokument. Detta trots att memot hade titeln ”Bin Laden fast besluten slå till mot USA” och att FBI där skrev att de har information om att terrorister knutna till Al-Qaida förberedde kapningar inom USA. Dokumentet NORAD EXERCISES i US National Archives från 9/11-kommissionen avslöjar att man hade övningar bara fem dagar före 9/11 som innebar att man simulerade att plan kapats av terrorister. En av övningarna genomfördes den 9 september och innebar att terrorister kapade plan på väg till New York som de sen sprängde.

Låt oss nu ta en närmare titt på 9/11-kommissionens rapport. En av kommissionens egna advokater, John Farmer avslöjar i boken The Ground Truth: The Story Behind America’s Defense on 9/11 som kom ut i år hur allmänheten allvarligt vilseletts om vad som inträffade under 9/11. Bland annat skriver han:

”Jag var chockad över hur annorlunda sanningen var jämfört med hur den beskrevs. NORAD:s bandinspelningar berättade en helt annan historia än den som berättats för oss och allmänheten. Vid en viss nivå, vid något tillfälle, gjordes en överenskommelse med regeringen att inte säga sanningen om vad som hände.”
Läser man 9/11-kommissionens rapport så finner man att det enda kapitel som egentligen tar upp skeendet före och under attacken är det första. Resten är mest summeringar av Amerikas roll i världen och hur man ska agera i framtiden.

Låt oss nu titta på vad de säger om finansieringen av 9/11.

Trots uppgifter om att General Mahmoud Ahmed och Omar Sayed Sheik skickat 100 000 dollar till flygplanskaparnas ledare Atta (Bin Laden’s ‘cash link’ to hijackers) så skriver 9/11-kommissionen följande i sin rapport:

”USA har aldrig lyckats hitta några källor till finansieringen av 9/11. Det, å andra sidan, är ju en fråga som är av liten betydelse”

Läs den där meningen igen. Kommissionen påstår alltså, trots uppgifter från FBI om motsatsen, att man inte lyckats spåra någon källa vad beträffar finansieringen av 9/11-attacken. Sen säger man dessutom, efter det värsta terrordådet i landets historia, ATT DET KNAPPT HAR NÅGON BETYDELSE HELLER!? Och detta ska anses vara den ultimata utredningen?

Den största tragedin så här efteråt är förstås att de anhöriga till 9/11-offren som inte tror på den officiella förklaringen ännu, åtta år senare, är förvägrade en ny utredning. Istället räknas de av media och andra som idioter och konspirationsteoretiker för att de kräver en kompetent och anständig utredning istället för en ologisk och korrumperad.

Artikel Skriven av Michael Delavante

Originalartikel: Del 1, Del 2, Del 3